Tankar från 39:e gatan...

Hektisk höst

Palm Springs, California

Cleveland, Ohio

Rio de Janeiro, Brazil

---

Ända sedan jag gjorde 16 jobb på en dag för Lokaltidningen i Stockholms norra förorter i mitten av 80-talet har jag jobbat mycket. Men under de sex veckor som gått sedan jag kom hem till New York efter sommarens Sverige-semester har det varit mer jobb än någonsin.

Wisconsin, Florida, North Carolina, Kalifornien, Arizona, Brasilien, Virginia, Ohio samt en del jobb i New York har jag hunnit med. Så mycket annat har jag inte hunnit med. Blogga till exempel. 

De flesta resor har haft med det kommande presidentvalet att göra. Utom Brasilien såklart. Jag var ute på Arizonas landsbygd och fotograferade när redaktionen ringde från Oslo och sa att prinsessan Ragnhild var död. Hon bodde ju sedan 50-talet i Rio de Janeiro så det var bara att kasta sig på första bästa plan fast svårt att hitta direktflighter från Arizona. Så det tog nära ett dygn från Phoenix via Chicago och Sao Paulo till Rio de Janeiro. 

Men jag klagar inte. Eller gör jag? Nej. Gillar att jobba mycket. Men det är klart, i bland behöver man ju lite andrum. Det har jag fått nu. Har varit hemma de senaste fyra dagarna. Det är rekord för höstterminen hittills. Och blir nog ett par dagar till innan nästa resa. Så försöker att hitta mig själv igen. För det kan man tappa om det blir för intensivt. Man behöver göra ingenting ibland. Fast jag är dålig på det. 

---

Bloggen ja, det ska erkännas att bloggtempot inte är lika frekvent som de första åren. Men den är fortfarande viktig för mig och ambitionen är att blogga oftare. Tack till er som trots allt har fortsatt att följa den. Det ska också erkännas att sedan jag gick med i Facebook för ett och ett halvt år sedan så har det som brukade vara "kortare inlägg" här på bloggen hamnat där istället för här, så bli gärna vän med mig på FB om du vill. Men som sagt bloggen lever vidare och målet är att kvalitetsnivån ska vara högre här än på FB. Såklart. 6 oktober fyller ju för övrigt bloggen fem år. Bara en sån sak!

Och så finns jag ju på twitter: @TNilssonNYC

Om än något sporadiskt.

Om att jobba i Anderna

Här är ett litet ”bakom kulisserna”-reportage från Peru-resan i februari som jag egentligen hade tänkt skriva tidigare men som väl kanske fortfarande kan vara intressant.

Jag flög ju direkt till Lima från valbevakningen i Florida. Då jag alltid reser med bara handbagage var packningen en utmaning. Inte helt lätt att få med allt man behöver för två veckor som inkluderade både valbevakning och djungelbesök. Men det gick.

I Lima mötte jag, från Oslo influgna, VG:s erfarna utrikesreporter Jon Magnus. En man som ständigt är på resande fot och som jag tidigare jobbat med i Haiti, USA och Chile. Detta var mitt första besök till Peru, hade bara varit på flygplatsen i Lima tidigare. Staden ligger mycket vackert vid vattnet och som många Sydamerikanska storstäder finns där både stor fattigdom och väldigt moderna och sofistikerade områden.

Någon dag senare körde vi över den höga bergskjedjan Anderna, som högst var vi på 4800 meter. Där stannade vi till för att dricka en kopp coca-te som det sägs ska hjälpa mot höjdsjuka. Tveksamt om så är fallet. Det högsta jag varit tidigare är i La Paz, Bolivia på 3650 meters höjd (världens högsta huvudstad). Där hade jag p.g.a. höjden huvudvärk nästan hela tiden och höll på dö (inte riktigt, men kändes så) när jag tappade andan efter att ha sprungit i trapporna till tredje våningen i presidentpalatset för att hinna före president Evo Morales som vi skulle intervjua och som hade tagit hissen.

Men 4800 meter kändes ännu mer. Jag var väldigt yr i huvudet och det var ansträngande att bara ta ett par steg. Som tur var så var det inte där vi skulle jobba och vi stannade bara där en halvtimme eller så.

Sedan körde vi ner på andra sidan av bergskedjan för att ta oss till Ashaninka-indianerna i San Miguel (läs mitt tidigare blogginlägg om dem här). Scenerna utanför bilfönstret var så bedövande vackra att de elva timmar resan tog inte kändes långa. Tvärtom.

Väl framme i indianbyn som låg i Andernas nedre regioner (1200 meter över havet) blev vi väl mottagna. Man hade samlats till fest och vi blev direkt bjudna på en slags bananvin som dracks ur en gemensam skål som gick runt bland alla samlade (jag föredrar dock fortfarande Cabernet Sauvignon). Några få av dem verkade ha startat med drycken ganska långt innan vi kom. Tal hölls till vår ära och det bjöds på kyckling och musik. Vi blev målade i ansiktet och sedan gick det inte att komma undan när vi bjöds upp till dans så vi dansade och var glada. Och på kvällen sedan blev det mer bananavin och dans utomhus framför en stor eld.

Vi bodde i ett ”bambu-hus” brevid ett hus där två ensamstående äldre kvinnor bodde. De lagade mat åt oss de dagar vi var där. Maten tillagades i ett enkelt ”kök” över en eld. Mycket rotfrukt. Fisk en dag och nästa eftermiddag pekade en av kvinnorna på en levande höna och sa ”där är middagen” sedan skar hon huvudet av den. Ja,ja..vi visste ju i alla fall att den måltiden var färsk.

Men sista dagen blev Jon våldsamt magsjuk. Det varade i ett drygt dygn och det blev en jobbig resa för honom tillbaka över Anderna till flygplatsen i Lima. Det verkade först som att jag hade klarat mig. Blev dock magsjuk ett par dagar efter att jag kommit hem till New York. Inte lika våldsamt men satt i över en vecka. Kan ju visserligen ha varit flygplansmaten..

Vi var noga med att hålla myggen på avstånd med myggnät över sovplats och myggstift. Men sista dagen gick vi en liten oplanerad tur i djungeln och jag hade glömt myggstiftet. Mina underarmar blev attackerade och de många och kraftiga myggbetten kliade sedan i veckor efter och ärren är fortfarande kvar. Men ett positivt minne av den promenaden är att vi smakade på vildvuxna avokados och de var de godastes jag någonsin ätit. Svårt att nöja sig med de man köper i snabbköpet efter detta. Det var för övrigt regnperiod när vi var där så hade vissa problem med kondens i objektiven, men hade ju så klart flera med mig så kunde skifta varefter och låta dem torka upp så gick bra ändå.

Detta var mitt andra besök till en indianstam i Sydamerika Jag har tidigare gjort reportage om Yanomami-indianerna i Brasilien. Båda besöken var lika fascinerande och hoppas jag får chansen att vara med om det igen i framtiden.

----

Bilden högst upp: Jag i min "säng" som är täckt av ett myggnät.

Bilden i texten: Strax efter att vi kom fram till indianbyn blev jag och Jon Magnus målade i ansiktet.

Bilderna nedan:

1. På väg över Anderna.

2. På 4800 meters höjd sålde dessa kvinnor nötter till förbipasserande.

3. Vi dricker coca-te på ett café på 4800 meters höjd.

4. Jon Magnus smakar på bananvinet.

5. Framför huset vi bodde i.

6. Jon Magnus får en lektion i bågskytte av Tsitsiri.

7. En av våra värdinnor lagar middag.

8. Dans och musik första kvällen.

   

   

Ashaninka-indianerna

Jag var ju i Peru för en månad sedan. Nu har reportaget varit publicerat i VG Helg för ett par veckor sedan så dags att visa några av bilderna även här.

Jag och reporter Jon Magnus besökte Ashaninka-indianerna i övre Amazonsdjungeln, 1200 meter över havet (men ändå i skuggan av de mäktiga bergen i Anderna). Fokus för vårt reportage var 29-årige Tsitsiri (bilden ovan). Hans farfar var tidigare hövding för stammen och nu har Tsitsiri blivit talesperson för dem. Han skulle strax efter att vi besökte honom resa till Norge (hans första resa utanför Peru) för att lyfta fram de hot som finns för urbefolkningens fortlevnad. Det är, liksom på många andra platser i Sydamerika, skogsavverkning, gruvindustri och dammbyggen som förstör miljön och som hotar deras uråldriga kultur och levnadssätt. 

Ashaninka-indianerna är Perus största urbefolkning med mellan 50 000 och 80 000 personer fördelat på 200 olika samhällen. Stammen vi besökte består av cirka 100 personer.

Ashaninka-indianerna har lidit mycket genom åren. På 1500-talet utkämpade de hårda strider mot spanjorerna och trehundra år senare kom gummibaronerna och över 80% av befolkningen mördades och de som överlevde togs som slavar. På 80-talet utsattes de för mord och övergrep av inhemska terrorgrupper som till exempel Sendero Luminoso och nu hotas alltså deras existens av ekonomiska intressen.

Tsitsiri berättar att det planeras att byggas en damm i ett av indianernas områden som kommer göra att många stammar måste flytta på sig. ”Det blir sorg och nöd” säger Tsitsiri och om det bygget startas så kommer Ashaninka-indianer från hela regionen ta sig dit för att försöka stoppa bygget, krigsmålade med röd färg i ansiktet och beredda att dö för kampen om deras framtid.

Är det inte sorgligt att överallt i världen så har urbefolkningarna det svårt att bevara sina traditioner och sitt levnadssätt?

---

Klicka här för att se bilderna i ett album istället. Där det är lättare att gå från bild till bild. Men gillar ändå estitiken av "tumnaglarna" så de får också vara med.

   

   

   

Lima 2

Kom hem från Peru igår. En intensiv vecka med mycket jobb och lite internet därav dåligt med blogginlägg. Nu efterarbete med bilderna i två dagar innan jag flyger till Kalifornien på söndag. Planerar att skriva mer om Peru när tid ges och mer om jobbet när det är publicerat (med förhoppningsvis lite mer levande språk än i detta torftiga inlägg), och svara på fina kommentarer jag fått för nu måste jag verkligen sova. Ja, du ser ju för övrigt på rubriken hur trögt bokstäverna kommer just nu. Men vill ändå visa livstecken från 39:e gatan.

Lima

Jag reste direkt till Peru från Florida på ännu en jobbresa. Lima ligger vackert vid, eller snarare ovanför, havet. Återkommer.

Tillbaka i New York

Efter att ha varit på resa i två veckor så kom jag tillbaka till New York sent i går kväll. Verkar som att det blir en vecka här innan nästa resa. Senaste månaderna har jag bara haft sporadiska stopp i New York på två tre dagar högst. Ska bli skönt att var hemma ett tag.

Fast hela helgen går i och för sig till att redigera bilderna från Florida. Återkommer till det jobbet när det är publicerat. I dag publiceras för övrigt reporter Jon Magnus och mitt reportage från Chile i VG Helg. Vi har träffat och intervjuat några av de räddade gruvarbetarna. Så om du befinner dig i Norge eller på Stockholms centralstation: Köp VG!

Skriver mer om det snart.

Bilden ovan är från Florida. Det hade inte regnat på en månad där vi var. Vilket ju syns på palmerna. Fast vi fick faktiskt en dag med regn så nu är nog palmerna lite gladare. 

Chile - ett fantastiskt land

På morgonen i Santiago skyndar invånarna till jobbet med buss och tunnelbana och i kvällens första timme återförenas älskande par på gator och torg. Som i vilken annan storstad som helst. Chilenare är nog som människor mest. Fast trevligare. Jag har aldrig mött så många hjälpsamma och trevliga människor som i Chile.

Ett par som vi träffade i ett snabbköp bjöd hem oss på lunch. En krögare körde oss tillbaka till hotellet efter middagen och en ung polis som vaktade presidentpalatset stod och berättade för mig om sitt jobb och sin flickvän i över en halvtimme.

Och alla jag pratade med frågade vad jag tyckte om Chile och alla blev de genuint glada, och nästan lite överraskade, när jag svarade att jag verkligen tyckte om landet och chilenarna. Kanske är det landets mörka historia som har naggat självförtroendet när det gäller omvärldens bild av landet men det är nya tider nu och jag har bara gott att säga om Chile. Och med all uppmärksamhet man har fått i media runt hela världen med de 33 instängda gruvarbetarna och det lyckliga slutet har man en bra chans att visa upp det nya Chile för världen.

I går flög jag från Chile och landade sent i Orlando, Florida. Reporter kommer i kväll så jag har haft sovmorgon och en hel dag utan jobb och utan tider att passa. Känns just nu som en väldig lyx. Men i morgon bitti kör vi igång igen och det är kul det med.

Chile

Jag är i Chile igen. Sedan i onsdags i förra veckan.

Till vänster i bildens mitt (och i bilden nedan) syns Franklin Lobos. Han spelade med Chiles landslag i OS 1984 i Los Angeles. Han är också en av de 33 gruvarbetare som satt fast i San José-gruvan i över två månader. Till höger med pokalen är Chiles president  Sebastian Pinera.

Gruvarbetarna spelade i går fotbollsmatch mot regeringen. Lobos gjorde första målet. Snyggt direkt på en frispark. Presidenten gjorde också ett mål och regeringen vann med 3-2.

Men gruvarbetarna har ju en bra ursäkt att inte vara i toppform. Minst sagt.

Gruvolyckan i Chile

Det var i Chile jag var i förra veckan. Jag och reportern Jon Magnus reste till den gruva i norra Chile där 33 arbetare sitter instängda sedan den 5 augusti. På berget bor de anhöriga i tält i väntan på att deras makar, fäder och söner ska räddas. Platsen kallas nu för "Hoppets läger" och det sjuder av aktivitet. Kvinnor bakar bröd, barn leker och präster ber. Frivilliga lagar lunch och någon har tagit dit en korvkiosk där man delar ut gratis korv på kvällen. När mörkret faller kommer kylan och man samlas runt lägereldrana. Stämningen är överraskande positiv. Kanske för att man i hela 17 dygn inte visste om de var döda eller levande. Nu verkar alla övertygade om att räddningsoperationen kommer att lyckas.

Man har nu ett smalt hål som är gruvarbetarnas kontaktlänk med omvärlden 700 meter ovanför. Genom detta hål skickas förutom mat och vatten också brev till och från anhöriga. När vi var där hade man dragit ner en fiberkabel så att de kunde se en direktsänd fotbollsmatch mellan Chile och Ukraina. De projicerade bilden på bergväggen. Tyvärr förlorade Chile med 2-1.

I dag publiceras reportaget över tio sidor i vår helgbilaga VG Helg.

Jag har även gjort ett bildspel som du kan se här.

Timmarna efter att jag publicerat bildspelet kom igår uppgiften om att en av de tre olika borrarna man har hade nått ner till gruvarbetarna. Det var överraskande snabbt men det kommer fortfarande att ta många veckor innan de kan räddas. Hålet är inte tillräckligt stort ännu och ska nu breddas nerifrån och upp. När vi var där pratades det om att det kunde ta ända till december att få ut dem ur gruvan men nu verkar det som att det kanske kan bli redan i oktober.

I dag fyller för övrigt Chile 200 år.

     
 
 

Arizona och invandringen – Del 7

Dagen efter att jag och reporter Kjersti Sortland var på gränsen så besökte vi bårhuset i Tucson. Det är överfullt av människor som har dött när de försökt ta sig in i USA. Bara i juli dog 59 personer i södra Arizona. Chefsobducenten Bruce Parks visar oss de tillfälliga kylrum som de har upprättat (varav ett är ett kylt långtradarsläp) för att få plats med de över hundrafemtio människor som har dött hittills i år. Vi går in i ett av kylrummen för att ta bilder och trots kylan är stanken ganska stark. Den påminner mig om när jag var i Haiti efter jordbävningen.

Totalt har de just nu trehundra kroppar där av vilka tvåhundrafemtio är från gränsen. Över hundra av dem är alltså från förra året. Många av kropparna blir kvar länge eftersom det är svårt att identifierade dem. De flesta är män i 30-års åldern. När vi är där har de nyligen fått in en 13-årig pojke. Hans släktingar i Mexiko trodde att han kommit fram dit han skulle i USA. Bruce var tvungen att informera dem om dödsfallet.

Sedan visar han det arkivskåp där de förvarar de dödas tillhörigheter. Där ser vi ID-kort, armbandsur och bilder av nära och kära. Ficklampor och pengar. Mobiltelefoner och kondomer. En nyckelknippa med en bild av brandmännen som hissar flaggan på Ground Zero i New York. Ett kärleksbrev. Återigen vardagliga saker som berättar en historia om dessa människor som inte var så annorlunda än du och jag. Människor med vänner, släktingar och älsklingar. Människor med drömmar och planer.

Men någonstans där ute i den obarmhärtiga hettan tog det slut. De dör av törst. Några skadar sig och kan inte fortsätta med gruppen. Många får värmeslag. De flesta är oförberedda på hur lång och svår vandringen är och nästan alla har för lite vatten med sig. Det är också vanligt att de går vilse då det inte finns några hållpunkter i terrängen som visar att man är på väg åt rätt håll. En del tar till och med livet av sig ute i öknen i stället för att gå en långsam död till mötes. Doktor Parks berättar för oss om en man som hade hängt sig i ett träd och en annan som skurit av sig pulsådern.

Han tar oss sedan in i ett obduktionsrum där två obducenter, svenskättade Bruce Anderson och Walter Birkby, står böjda över ett skelett. Det ser ut som det kunde vara flera hundra år gammalt men de säger att det kom in för fyra dagar sedan och att det kan vara så lite som en vecka sedan den unga mannen dog. Monsunregnen och värmen kan snabba på processen.

Jag känner stanken starkare än i kylrummet och när jag tittar närmare ser jag att fötterna fortfarande är ganska intakta. Jag försöker att koncentrera mig på fotograferandet för att inte må illa.

Doktor Birkby pensionerade sig egentligen förra året men har nu börjat jobba igen. Arbetsbördan ökar ständigt då antalet döda stiger i takt med att bevakningen blir hårdare på gränsen. Fler dör eftersom de illegala invandrarna då söker sig ännu längre ut i den farliga vildmarken.

Doktor Parks ser uppgiven ut när han säger till oss att nästan alla dessa dödsfall hade kunnat undvikas genom att göra det lättare att få tillfälliga arbetsvisum.

----

Detta var sista texten i den här serien om Arizona och invandringen.

….

Bilderna nedan (jag vill varna för att någon möjligen kan tycka att skelettbilden - bild 4 - är obehaglig):

1. Chefsobducenten Bruce Parks vid det långtradarsläp som nu är ett tillfälligt bårhus.

2-4. Några av de dödas tillhörigheter.

4. Walter Birkby (t.v) och Bruce Anderson undersöker kvarlevorna av en man som hittades för fyra dagar sedan.

5. Ett av de tillfälliga kylrum som byggts upp.

       

 

Arizona och invandringen – Del 6

Vi ger oss ut i den tuffa terrängen vid den mexikanska gränsen tillsammans med Kathryn Ferguson. Hon jobbar frivilligt för organisationen Samaritans med att ge mat och vatten till de illegala invandrarna som går i dagar för att nå sitt mål i USA. Landskapet brukar kallas öken och större delen av året är det ganska kargt men när vi är där efter kraftiga monsunregn så är bergen och fälten vackert gröna. Skönheten är dock missledande. Sommarmånaderna är enormt varma. En värme som kan vara livsfarlig.

Vi spenderar en dag med Kathryn och går på samma stigar som mexikanerna kommer på. Hon ropar ut på spanska: ”Vi har mat och vatten, vi är här för att hjälpa. Vi har första hjälpen och medicin med oss”, men ingen svarar. Vi hittar några vattendunkar som hon ställt ut vid ett tidigare tillfälle. De är nu tomma men lockets plombering är obruten och i botten ser vi hål i räta vinklar. Kathryn säger att det är gränspoliserna som skär hål på dunkarna och häller ut vattnet (något de förnekar när vi senare ringer dem).

Terrängen är ganska svårforcerad på sina håll och efter bara någon timme är vi helt genomdränkta i svett. Ibland är stigarna väldigt branta och på eftermiddagen sen får vi själva uppleva hur farligt det kan vara att ta sig fram i det här området. Kathryn faller och gör illa sin fot. Först tror hon att den är bruten men det är antagligen en kraftig stukning. Det gör så ont att hon inte kan gå och vi får bära henne de tre kilometerna tillbaka till bilen. Vårt sökande är därmed över och vi träffade inte på några illegala invandrare. Däremot många gränspoliser, fler än vanligt enligt Kathryn. Antagligen hänger det samman med att det politiska klimatet just nu kräver hårdare tag.

Jag är lite besviken över att inte ha fått några bilder av de som kommer över gränsen. Men vi ser många spår av dem i form av kläder som dumpats. Tomma vattenflaskor. Någon har sytt ett fodral av jeanstyg till en vattendunk. Antagligen för att hålla vattnet kallt längre. Jag ser också en tandkrämstub, ett halvfullt paket bindor, en deodorant och en sådan där tång kvinnor använder för att locka ögonfransarna.

När jag fotograferar dessa saker, dessa spår av drömmar om ett bättre liv som är spridda längs med stigen så slår det mig att kanske berättar de här efterlämnade ägodelarna historien bättre än om jag skulle trycka upp min kamera i ansiktena på några stackars vettskrämda mexikaner som gömmer sig bakom en buske. Vanliga vardagliga saker som visar att de är vanliga människor. Att packa ner en deodorant för en fyra fem dagar lång ökenvandring är så sorgligt mänskligt på något sätt.

Några veckor tidigare var vi på ett valmöte och hörde Arizonapolitikern JD Hayworth prata om hotet mot rikets säkerhet och terrorister som väller in över gränsen från Mexiko.

Vid en ryggsäck ligger några prydligt vikta kalsonger och ett par strumpor. En T-shirt och ett litet paket kakor. En tom vattenflaska. Jag ser framför mig en mamma eller flickvän som packar den lilla ryggsäcken följt av ett tårfyllt farväl och jag kan inte låta bli att undra var klädernas ägare nu är. Kom han fram dit han skulle? Blev han gripen? Eller gick han ett ännu värre öde till mötes och blev ännu en siffra i den snabbt växande statistiken över de som dött på gränsen?

Det är svårt för oss att förstå hur desperata de är och hur mycket de offrar för ett bättre liv. När jag står och ser på dessa små vardagliga ting kan jag inte låta bli att känna att det finns ett visst glapp mellan Hayworths ord och verkligheten.

Som vår guide Kathryn sa: ”Tror du att terrorister skulle ta med sig småkakor?”

       

       

     

Arizona och invandringen – Del 5

Gränsen skär rakt igenom den lilla staden Nogales i södra Arizona. Halva staden ligger i USA och den andra halvan i Mexiko. 

På den amerikanska sidan träffar vi Jonathan Clark som är chefredaktör för lokaltidningen. Han säger att invånarna i amerikanska Nogales generellt sett är emot tuffare lagar för invandrare. Dels har 95 procent av de som bor där latinamerikanskt ursprung och dels så bygger lokalekonomin till stor del på folk som kommer över från Mexiko och shoppar. Utbudet är större och priserna billigare på den amerikanska sidan så många kommer lagligt över gränsen för att göra sina inköp.

”Vi som bor här på gränsen upplever inte invandringen som något problem. Påståendena om att våld och kriminalitet spiller över gänsen är starkt överdrivna. Vi har bara haft ett mord här i Nogales de senaste tre åren” säger Clark. Han menar att de flesta tycker att polisen bör fortsätta att ta hand om inbrott och lokal kriminalitet och låta de federala gränsvakterna fortsätta att sköta den illegala invandringen (det nya lagförslaget går delvis ut på att öka den lokala polisens befogenheter gällande illegala invandrare).

Clark säger dock att visst finns det ranchägare längs med gränsen som har stora problem med knarksmugglarligor som passerar deras egendomar och att det är ett alvarligt problem. Men han menar att myndigheterna i Arizona har buntat samman två helt olika saker. Det ena är knarksmugglingen och det andra är de fattiga och hårt arbetande människorna som kommer till USA för att skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Och den stora majoriteten av de som kommer över gränsen tillhör den senare gruppen.

Demokraten Jim Price jobbar som advokat i Nogales och hans farfar kom till USA från Mexiko. Men han håller inte med dem som säger att man ska se mellan fingrarna när det gäller den illegala invandringen: ”Motståndarna till den nya lagen säger att om amerikaner ska ta jobben som mexikanerna nu gör så kommer en hamburgare att kosta 20 dollar. Men sanningen är om du adderar kostnaden för skolgång, hälsovård och andra sociala kostnader för invandrarna, som inte betalar skatt, så kostar egentligen en hamburgare redan idag 25 dollar.”

Vid gränsstationen ser vi folk från båda länderna passera i bil och till fots. I båda riktningarna. Vi ser också en vit van komma från den amerikanska sidan. Den parkerar inne på området ungefär femtio meter från gränsen. Några gränsvakter säger strängt till mig att det är absolut förbjudet att ta bilder där. En och en kommer de sedan ut ur den vita skåpbilen. Illegala invandrare från Mexiko som gripits och som nu skickas tillbaka. Med tunga steg går de tillbaka över gränsen. En av dem vänder sig och vinkar till de amerikanska gränsvakterna.

--- 

Bilderna nedan:

1. Till vänster en stolpe med övervakningskameror på den amerikanska sidan. Till höger syns Mexiko och en man som precis kånkat upp en stor hink med vatten för de branta trapporna.

2. Advokaten Jim Price är för tuffare övervakning vid gränsen.

3. En man på mexikanska sidan tittar in i USA.

4. Jonathan Clark är chefredaktör på lokaltidningen i Nogales.

5. I förgrunden syns butikerna på den amerikanska sidan av Nogales. I bakgrunden är Mexiko.

6. Carlos (6) og Karla (2) är födda i USA och därför amerikanska medborgare. Men mamma Yaneth är, liksom sin man, i landet illegalt. De har bott i Amerika i sex år.

       

 

Arizona och invandringen – Del 4

Arizona har ju efter guvernörens lagförslag, SB 1070, framstått som en på gränsen till rasistisk delstat och från flera olika håll har man uppmanat till en bojkott mot staten. Men det finns ju såklart också amerikaner i Arizona som är emot lagen.

En kväll i juli var vi med på ett möte i Tucson hos organisationen No more Deaths. Namnet syftar på de många illegala invandrarna som dör på sina långa vandringar över gränsen i den skoningslösa hettan. De delar ut vatten och mat till dem ute i öknen men de jobbar också med att skapa opinion för human behandling av de illegala invandrare som redan är i USA.

På mötet diskuterade man den demonstration man planerade i samband med att den nya lagen skulle införas ett par veckor senare. De närvarande uppmanades att noga tänka igenom vilka av dem som var beredda att bli arresterade för civil olynad (något jag på TV sen kunde se att det tydligen var ganska många som var beredda att göra). De driver också en kampanj för att få affärsinnehavare att sätta upp plakat med texten ”We reject rasism” i sina skyltfönster.

Dessutom berättade de illegala invandrarna som jag skrev om i första delen av den här serien att det då och då kommer amerikaner med mat till dem på den plats där de väntade på tillfälliga jobb. De gjorde det för att visa sitt stöd och att de är emot SB 1070.

En smula vardaglig humanism som kändes fin i det just nu ganska uppskruvade debattklimatet.

--- 

På bilden ovan syns Trudy Mills som har satt upp ett av plakaten från No more Deaths i sin bokaffär i Tucson.

Bilderna nedan:

1. Någon i Phoenix har uttryckt sitt motstånd mot guvernörens lagförslag.

2. Organisationen No more Deaths håller ett möte i Tucson.

 
 

Arizona och invandringen – Del 3

 

John McCain är senator från Arizona. Han har varit det sedan 1987 och i senaste presidentvalet var han Republikanernas kandidat. Fram till dess hade han i mina ögon verkat vara en sympatisk politiker som stod för sina principer och var ganska human. Men i valkampen mot Barack Obama visade han tecken på att han var beredd på att göra nästan vad som helst för att vinna valet. Något som ju som bekant inte fungerade.

Nu är hans senatsplats uppe till val och han har blivit utmanad av en annan republikan i primärvalet (där det bestäms vem som representerar partiet i senatsvalet den 2 november). Utmanaren heter JD Hayworth och han är väldigt konservativ. Han har speciellt inriktat sig på den illegala invandring och länge såg det ut som att han hade en reell chans att slå McCain i primärvalet den 24 augusti. Detta skulle vara en stor skräll men många sittande politiker kommer antagligen få problem i höst. Misstroendet mot etablissemanget bara växer. Inte minst påhejat av den så kallade Tea Party-rörelsen som bland annat har uttalat sitt stöd för Hayworth.

En onsdagskväll i juli besöker jag och reporter Kjersti ett valmöte med Hayworth. Han står och pratar inför ett par dussin åhörare på ett hotell i utkanten av Phoenix. Han har en klar och hög stämma och pratar självsäkert utan manus. Han är före detta kongressman, TV-reporter och han har i många år haft sitt eget radioprogram. När han säger ”Vi måste få regeringen i Washington att förstå att detta handlar om en invasion som hotar rikets säkerhet. Vi måste få militären mer inblandad i att säkra gränsen” så möts han av kvällens största jubel.

Hayworths retorik har tvingat McCain att bli en stark motståndare mot den reform som diskuterats och som skulle ge amnesti till många av de tolv miljoner illegala invandrarna i landet. Så att de i framtiden skulle kunna bli amerikanska medborgare. En reform som han och president George W Bush för bara ett par år sedan jobbade hårt tillsammans för att få igenom kongressen. De fick dock inte med sig tillräckligt många av sina partibröder och nu har McCain vänt 180 grader i denna frågan. Det kan inte tolkas på annat sätt än att han tycker det är viktigare att bli återvald än att följa sin övertygelse.

Det är lite sorgligt att se.

Tyvärr hade inte McCain något valmöte när vi var i Arizona men vi hann med ett besök till hans högkvarter i Phoenix. Där jobbade man för fullt med att ringa till väljare och med att måla valplakat. Inget lämnas åt slumpen trots att man i de senaste opinionsundersökningarna hade en ganska klar ledning. En ledning som antagligen hade varit obefintlig om McCain hade förespråkat amnesti för de illegala invandrarna.

 ---

Det här skrev jag om McCain under primärvalen 2008.

---

Bilden ovan är från Hayworths valmöte.

Bilderna nedan:

1. JD Hayworth (till höger) med en supporter.

2. En av alla de reklamskyltar som McCain-kampanjen har satt upp i Arizona. Budskapet är en säkrare gräns mot Mexiko.

3. John McCains kampanjhögkvarter i Phoenix.

   

Arizona och invandringen - Del 2

Det här Marlen Moreno från Mexiko. Hon är 25 år gammal och har bott i Arizona sedan hon var 13 år. Då kom hon över gränsen med sina föräldrar och hon är sedan dess en av alla de illegala invandrarna här i landet. Men hon har gått i amerikansk high school och är nu gift och har två barn. Hennes man har uppehållstillstånd i USA och barnen är amerikanska medborgare. Alla som födds i USA blir amerikanska medborgare. Det står i grundlagen.

Fem dagar efter vi träffar Marlen ska hon utvisas ur landet. Klockan 23:59 på söndagen är det sagt att polisen ska komma för att hämta henne och köra henne till gränsen där hon då får gå de sista femtio meterna in i Mexiko. 

Myndigheterna gjorde ett tillslag mot 11 stycken illegala invandrare som alla jobbade på samma snabbmatsrestaurang i Tucson. Det var den 28 mars 2008 som tungt beväpnad polis kom mitt i natten och grep Marlen i hennes hem. Hennes yngsta son var då bara åtta månader. Hon satt fängslad i fem månader.

”Jag försöker att inte tänka på hur jag blev behandlad i fängelset, som en kriminell som hade rånat en bank. Jag kan inte hjälpa att jag vuxit upp i USA och jag har alltid jobbat hårt för att tjäna mitt uppehälle. Men värst av allt var att min son inte kände igen mig när de släppte ut mig ur fängelset” säger Marlen.

Arbetsgivaren fick inget straff och många menar att myndigheterna använde sig av de 11 anställda för att statuera ett avskräckande exempel.

Vi träffade Marlen i Southside Presbytarian Church där frivilliga från kyrkan, andra humanitära organisationer samt advokater jobbade hårt på att försöka få beslutet om utvisning ändrat. Och i fredags, två dagar innan utvisningen skulle verkställas, så visade det sig att allt det ideella arbetet verkade ha fungerat. Åtminstone tillfälligt. Myndigheterna meddelade att utvisningen är uppskjuten ett år.