Tankar från 39:e gatan...

Vad för typ av stad är New Orleans?

 

 

På lördag är det tio år sedan orkanen Katrina skapade stor förödelse på den amerikanska Gulfkusten. Jag var där då och har varit tillbaka många gånger genom åren. Och nu ett par gånger de senaste veckorna och jag är djupt fascinerad av staden och dess invånare. Mina många besök har nu blivit till en fotoutställning på Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm. Den 29 augusti kl. 12-16 är det vernissage och du är varmt välkommen. 

Vad för typ av stad är det frågar reporter Marianne (som inte varit där tidigare) när vi kör in mot New Orleans. Jag kunde ju ha citerat vad jag själv skrev här på bloggen för ett par år sedan, att staden är “ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys coporate America” men kanske bytt ut den tidigare republikanske presidentkandidaten mot Jeb Bush eller Donald Trump. Jag tycker dock New Orleans förtjänar ett något mer sofistikerat svar än så. Men orden tröt. Som de gör ibland trots att man vet svaret inne i sitt huvud. Vissa vetskaper är svåra att formulera i ord. En halv dag senare kommer ett par slumpmässiga konversationer med ett par olika New Orleanians att förklara den här stan och vilka som söker sig hit så mycket bättre: Mannen bredvid mig i hotellbaren är en high school-lärare med en Old Fashion framför sig och som ska på en Emergemcy Response-konferens arrangerad av Federal Emergency Management Agency - FEMA  (Det var för övrigt FEMA som fick massiv kritik för att ha misslyckats kapitalt med sitt jobb efter Katrina) dagen efter och som nu flirtar med den kvinnliga bartendern. Eller om det var tvärtom. Efter att hon berättat att hon är från Massachusetts så frågar han henne hur hon hamnat i New Orleans. Det visar sig att hon hade bestämt sig för att flytta men visste inte vart så hon gav sig ut på en fem månader lång roadtrip till 15 städer. “New Orleans vann” säger hon med ett skratt. Precis så. Precis den typen av människor bor i New Orleans. Bland annat. Men de flesta verkar skippa att besöka de 14 andra städerna innan. I bland får jag känslan att det finns många New Orleans-bor som egentligen var på tillfälligt besök men som bara blev kvar. Jag kan förstå dem.

Senare, under middagen, så vänder sig plötsligt en kvinna vid bordet bredvid oss och kommenterar min efterrätt (som jag fått på köpet och som jag egentligen inte vill ha). Hon äter samma och tycker att portionen var väldigt mycket för stor. Vilket jag höll med om. Vad hennes man tycker är oklart. I konversationen som följer kommer det fram att hon är från Brasilien och hennes man är amerikan. De gifte sig i slutet av 90-talet och hade bott en lång tid i Washington DC men sedan några år bor de i New Orleans. “Det är är den enda staden i USA som liknar mitt hemland” säger hon. “Folk är öppna och avslappnade och det är inget konstigt att bjuda hem folk man inte känner på lunch eller middag. Det händer hela tiden”. Det är sant att New Orleans är så väldigt olikt resten av USA. Jämfört med Skandinavien är ju visserligen hela USA ett stort Rio de Janeiro av öppenhet och spontanitet men vår nyfunna brasilianska vännina ser nog andra nyanser än vi gör. Och jag gillar beskrivningen av New Orleans som en bit Sydamerika i USA. Närmare glädjen. Närmare livet. Och för all del närmare döden också. Men det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Och också jag har faktiskt blivit hembjuden på brunch till några New Orleanians jag inte kände och tackade, tillsammans med reporter Kim Riseth, mot mina instinkter ja. Och hade såklart väldigt trevligt (“Våga ett ja bland alla nej” som Ulf Lundell sjunger).

Den enorma kreativitet som finns i New Orleans är också fantastisk. I varenda liten hål i väggen-bar spelar musiker som om varje kväll vore den sista och som om musiken vore lika viktig som luften vi andas. Och det är den här. På Frenchman Street finns en konst-bazaar som har öppet på kvällarna där konstnärer säljer sina verk och i jämförelse så verkar konsten man kan  köpa på New Yorks-gator gjorda av talanglösa byråkrater som gått en påtvingad helgkurs i att teckna med kritor. Okej, kanske jag överdrev lite, men ni fattar nog vad jag vill ha sagt.

Och nere i Lower Ninth Ward, ett av de fattigaste kvarteren och ett av de områdena som drabbades värst av orkanen, är människor otroligt vänliga och tillmötesgående. Trots den börda de blivit valda att bära. Harry driver en liten boxningsklubb på tomten till sitt hus. Där i en boxningsring under bar himmel får han de unga pojkarna att hålla sig borta från alla de dåligheter som står till buds på gatorna i dessa fattiga, och många gånger farliga kvarter. Hans hus och en tidigare boxningsring blev förstörda av orkanen men är nu återuppbyggda. Jag var där en vecka tidigare och fotograferade och hade nu kommit tillbaka mer eller mindre oanmäld för att komplettera med lite videofilmande. Men boxningsringen stod tom och jag knackade på. Harry sa att träningen hade blivit inställd i sista stund men nu började han ringa runt för att se till att jag skulle få mitt videomaterial. En annan coach kunde egentligen inte komma över, han hade barn att passa och skulle snart till jobbet. Harrys fru hade tagit bilen så han gick runt och knackade dörr för att få tag på några av ungdomarna. Helt plötsligt kommer den andra cochen körandes med två boxare och Harry kommer gående med en lite kille som också tillhörde boxningsklubben. Och sen körde de ett oplanerat träningspass trots att de egentligen inte hade tid bara för att de ville hjälpa mig. Jag kände mig lite skyldig och såg till att tacka dem ordentligt. Många gånger. Och jag kände inte en enda negativ vibb från dem. Bara värme och hjälpsamhet. Och detta är något jag stött på många gånger under mina besök till New Orleans. Inte minst i de allra fattigaste kvarteren. 

Det är sant att det finns många fel och brister i New Orleans. Kriminalitet och våld är ett stort problem. Liksom korrupta politiker (förra borgmästaren sitter nu i fängelse) och en infrastruktur som minst sagt behöver uppdateras (vissa vägar är så ojämna att de knappt går att köra på) men de allra flesta av människorna i New Orleans är väldigt väldigt bra.

Det har verkligen varit ett privilegium att ha haft möjligheten att återvända så många gånger de senaste tio åren och förhoppningsvis så blir det många besök i framtiden också.

---

På mitt Instagram-konto kan du se fler bilder från New Orleans: @nilssontnyc

Som om mörkret inte fanns

 

Den kalla luften fyller de raka avenyerna

Skuggorna är långa och människorna härdar ut

Kylan är vacker

Den fostrar

Frostar

Vintern har varit så lång

Men det är sommar nu

Den vita snön täcker de svarta soppåsarna på trottoarerna

Precis som hon suddar ut mörkret

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om det mörka inte fanns

Jag minns de tidiga tonåren

Kompisarna

Kvällarna på ungdomsgården

Biljard och innebandy

Filmkväll

Gemenskapen

Vår värld då

Den finns inte längre

Var är ni nu?

Och fotbollsträningarna

Höstmörker i förorten

Det varma gula ljuset från höghusens fönster

Vi på en grusplan

Strilande duggregn

Fotbollens dova dunsande

Kamratskapen

Den betydde allt

Var har ni landat?

Det är januari

Månaden utan nåd

Hon låter sig inte beröras av det

Skrattar

Som om vintern inte vore hård

Som om allt har en mening

Jag går på dessa raka kalla avenyer

Minns min ungdom

På en annan kontinent

I en annan värld

Jag bär minnena med ömhet

Som medaljer utdelade för en bedrift

Att leva är en bedrift

Alla borde få en medalj av guld

Det är januari nu

Månaden jag är född i

Men jag har funnit nåd

På andra sidan det stora mörka kalla havet

Har jag äntligen hittat hem

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om allt har en mening

Jesu kors och Andra världskriget

 

Jag skrev ju här för ett tag sedan om en taxiförare från Tibet med en fascinerande historia och om den utdöende konsten att ta sig tid att lyssna på andra människor. Senare samma dag fick jag höra ännu en fascinerande berättelse av en gammal man i en bar i Fort Lauderdale. Kanske inte en lika rörande historia, men intressant icke desto mindre.

Han hade mor- och farföräldrar från fyra olika europeiska länder. Växte upp i Brooklyn och jobbade i yngre tonåren med att köra ut varor med häst och vagn. Hästen hittade tydligen tillbaka till stallet på Upper West Side av sig själv när arbetsdagen var slut.

Han var 16 år då han, som så många andra, förfalskade sina identitetspapper och gjorde sig två år äldre så han kunde bli militär. Och när USA var på väg att invadera Japan var han ombord på ett av krigsfartygen. De var bara några dagar från invasionen när alla soldater kallades upp på däck. Ett befäl läste upp en lista med en handfull namn. Min nyfunna vän berättar att hans namn var det första som lästes upp. De blev flugna tillbaka till USA medan skeppet fortsatte mot kriget i Japan.

Under grundutbildningen i USA hade några festsugna soldater övertalat de soldater som jobbade i garaget att låna ut en jeep så att de kunde köra till närmsta bar. Oturligt nog var det något slags bygge där de av någon anledning hade spänt en stålvajer över vägen med resultatet att ett par av de i den öppna jeepen blev halshuggna.

Nu skulle ansvar utkrävas av den eller de som olovligen lånat ut jeepen och de som hade flugits hem från krigsfartyget på väg mot Japan jobbade alla i fordonsgaraget. Min vän blev frikänd, han hade fått frågan men nekat dem jeepen. De hade lyckats övertalat någon annan.

Istället för Japan blev han och många andra soldater skickade till Chicago där det pågick en vild järnvägsstrejk. Arbetarna stoppade tågen för bättre löner och villkor. Stod på spåret och vägrade flytta på sig. Militärer kom och min ”vän” berättar att han använde gevärskolven och slog ledaren för de strejkande över munnen med den så att hans tänder flög ut. ”Vi var ju tvungna att få tågen att gå igen. De var fyllda av stål till krigsindustrin och om de inte kom fram så hotade det vår militära insats”.

Sedan blev han kommenderad till ett av  alla de fångläger i USA där tyska nazister fångade i Europa förvarades. Det här låg i Mississippi. Han blev något av en vän med en av fångarna. ”Han var trevlig men han var ju fienden så jag körde med honom. Bland annat beordrade jag honom att skura toaletterna med tandborste medan jag stod och såg på”. När kriget sedan var över och han blev frisläppt flinade han mig rakt i ansiktet och sa ”hoppas vi aldrig ses igen”".

Det började bli dags för mig att lämna baren i Fort Lauderdale men precis innan jag reste mig för att gå sa den gamle krigsveteranen till mig ”vet du vad det här är?” och höll fram det halssmycke  han bar. Det var en medaljong med en  liten mörk träbit i mitten. Nej svarade jag. Såklart. ”Det är en bit av det kors som Jesus dog på” sa han allvarligt, utan att för en sekund verka tvivla på det riktiga i det påståendet. Han förklarade vidare att smycket hade varit i hans familj sedan i början av det förra seklet. Var det hade varit de övriga ettusen niohundra åren framgick inte och det  kändes inte som att det var läge att nämna möjligheten att den lilla träbiten kanske inte var från Jesus kors.

Och vem vet, kanske hade han rätt.

Jag satte mig sedan i min hyrbil och körde rakt in i den vackra Florida-skymningen, återigen överbevisad att det gamla talesättet om att varje människa har en historia verkligen stämmer.

Det gäller bara att ta sig tid att lyssna.

Lyssna mer

Livet är ju en rad möten med människor och i New York möter man folk från hela världen. Alla med sin historia. Vissa mer dramatiska än andra men aldrig någonsin intetsägande.

I morse när jag kom ned till taxin jag beställt för att åka till La Guardia-flygplatsen hade föraren precis fått en parkeringsbot på 39:e gatan. Trafikpolisen hade blockerat vägen för honom så att han inte kunde flytta bilen och skrev därefter ut boten. 130 dollar. Mycket pengar. Föraren berättade det för mig och skakade uppgivet på huvudet men var glad och trevlig ändå.

Det visade sig att han var från Tibet. Hans farfar, som var munk, blev mördad av kineserna när de invaderade landet. Hans föräldrar satt fängslade i 18 år. Han själv fängslad också fast han bara var tonåring. Såg sina föräldrar bli slagna. Deras brott var att farfadern kände Dalai Lama.

Till slut lyckades han fly berättade han. 16 år gammal gick han i 18 dagar över Himalaya-bergen till Nepal. Fick mat från folk som bodde längs med vägen. Bönder. Många kastade diskret maten till honom på vägen. Ville hjälpa men inte bli inblandade. Han tog sig till det munkloster där Dalai Laman var i exil. Hade aldrig träffat honom tidigare. Dalai Lama sa åt honom att han saknade den döda farfadern. Han berättade att han ville spara ihop pengar till en atombomb och sända den till Kina. Dalai Lama sa då; "Du ska inte tänka så. Vi kan inte vinna över dem med vapen. Vi måste göra det på fredlig väg." Ilskan försvann och han stannade där i många år och vävde mattor.

För 14 år sedan flyttade han till USA. Först jobbade han på bank. Hanterade checkar. Men som han sa; "folk använder inte checkar så ofta längre så jag blev av med jobbet." Då började han sälja handgjorda smycken från Tibet på gatumarknader runtom i USA. Men kinseserna sålde sina smycken, som var av lägre kvalitet, mycket billigare och han kunde inte konkurrera med priset. Så han började köra taxi i New York istället.

Jag frågade om han tycker illa om kineser. Han svarade nej. Han beundrar dem, tycker att det är ett hårt jobbande folk. Det är bara de som styr landet han tycker illa om. Sedan frågade jag vad han tycker om USA. "Fantastiskt! Här har man frihet" sa han och menade att nästan allt var bra här "utom det där" lade han till och pekade på parkeringsboten. Men med ett leende.

Tänk vad mycket man får veta bara genom att lyssna på människor man möter. Just det att ta sig tid att lyssna är kanske den egenskap som saknas mest i vår tid. "Everybody's talking at the same time", som Tom Waits sjunger. Och pratar vi inte så sitter vi och fibblar med våra iPhones.

På eftermiddagen sedan träffade jag en amerikansk veteran från Andra världskriget som drog den ena häpnadsväckande historien efter den andra. Men de får jag berätta om en annan gång...

Ett sorgset utanförskap

 

Det brann bilar i Stockholms förorter

Häromveckan

Det ropades på lag och ordning

Man sa att det var kriminella ligister som låg bakom

Det brann inga bilar på Östermalm

Inte på Södermalm heller för den delen

De borde gjort som i Istanbul

Intagit city

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Din nacke var så len

Vår tid är olustig

Åttiotalet vann

Jag vill vara någon annanstans

Det handlar ju såklart inte om brinnande bilar

“Men om det hade varit din bil som brann upp?” säger du

Om den inte hade brunnit så hade jag tänt på den själv

Eller kört den i sjön

Om jag nu hade haft en bil

Jag fotade kravallerna i Kungsan på 80-talet

Ung fotograf utan uppdrag

Med eget uppdrag

En kravallapolis slog mot min njure med sin batong

Han siktade bra

Hade ont i en vecka

Har aldrig litat på dem sedan dess

På lördag gifter sig prinsessan Madeleine med en amerikansk börsmäklare

Allt hänger samman

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Sommaren är här

Snart är det vinter

Vad har jag gjort för att göra världen bättre?

Antagligen ingenting

Det tynger mig

Det finns de som oförtrutet fortsätter att slåss

För en bättre värld

För de svaga

Ulf Lundell

Johan Johansson

Fotografen och författaren Micke Berg för striden dagligen på sin blogg

Min bror som vägrade köpa sin lägenhet när den blev bostadsrätt

I allmännyttan

Och som också samlade in namn FÖR byggandet av flyktingförläggning i Blackeberg

När alla andra protesterade mot det

Ni är mina hjältar

Ett sorgset regn faller över mig

Okej, så säg att de är kriminella ligister

Är det någon som frågar sig varför de är det?

Kravallerna på 80-talet hade ju inte ens någon agenda

En kravallpolis i New York sparkade iväg min kamera

Occupy Wall Street

Dina ögon är så sorgsna

Så vackra

I det dunkla ljuset

Jag kan inte vara den man du behöver

Inte ens det

Vad gör de sorgsna människorna i ett lyckligt solsken?

Världen är full av lyckans smeder

De bränner inga bilar

Så mycket står klart

Och kravallpoliserna bränner heller inga bilar

Så vem bränner då bilarna?

De sorgsna?

Mystiken

Midtown, Manhattan

Fifth Avenue

Downtown, Brooklyn

---

 

Känner ni mystiken?

Undret i att finnas till..

Men vardagen tynger

Två par grälar på gatorna i Brooklyn

Kvinnorna är arga

Männen förstår inte vad de gjort fel

Men mystiken, glöm inte mystiken

En meteorit slår ner i Ryssland

Påminner om vår litenhet i den enorma rymden

Undret

Mysteriet

Det finns överallt

Till och med en gråkall februarilördag

När allt känns tungt

Soldiset är så vackert

En sak är säker

Man räcker inte till

Men varje andetag är ett under

Och ditt leende är så vackert

Here I am again, mixing misery and Gin

Som Merle Haggard sjunger

Man anar våren

Februari, de röda rosornas månad

Det röda vinet

Vardagsmysteriet finns överallt

Inte vara cynisk

Modevecka

Melodifestival

Med mera

Min nya kaffebryggare är inte bra

Måste köpa joggingskor

Mystiken, mystiken, mystiken…

Glöm inte mystiken

 

Ett år är slut

Ett år är slut

Försvinner som spåren i snön

Liksom en dröm man inte minns

Som ett minne man inte längre drömmer om

Fiasko eller succé?

Eller kanske ingedera?

Ett nytt år börjar

Ett tomt ark

En nyspolad is

Vad ska vi fylla den med?

Man kan ha planer och idéer

Men ingen kan veta

En hissnande tanke

En fantastisk tanke

I bland undrar jag var du är

Vad du gör just nu

Tystnaden som en befrielse

Tanken som ett vapen

Självförsvar

Himlen är svart

Snön som knarrar under skon

Är det bra med all den här julromantiken?

Den behövs väl

Mörkret är så mörkt

Vi är en tålig flock

Eller snarare ni

Tystnaden är så vacker 

Men kanske också skrämmande

För den som inget har

Som ingen har

Snöflingorna landar mjukt

Ljudlöst

De landar överallt

På mina händer

På den blanka isen

Var är mina skridskor?

Då går jag ner i min källare..

..och där hittar jag min gamla ångmaskin.

Eller snarare mammas källare. Jag hjälpte henne att tömma källarförrådet häromdagen. I Hässelby Gård. Där hittade jag någonting jag hade glömt bort men som en gång i tiden betydde så mycket för mig.

Det är tidigt sjuttiotal och vi bor i en liten lägenhet i ett av de där HSB-husen längs med Nynäsvägen i Enskede (de två fönstren högst upp till höger på bilden nedan). Strax efter Johanneshovs Isstadion, på höger sida (om man åker ut från stan). Jag är väl tre eller fyra år och i leksaksbutiken som ligger alldeles intill oss suktar jag efter den fina ångmaskinen som blänker förföriskt inne i ett av glasskåpen. För fin för att kunna röras av kunderna. Vi är fortfarande en familj. Mamma, pappa, min ett år yngre bror och jag.

Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden.

Vi brukar åka till lågprisvaruhuset EPA och handla.

En sen kväll får vi motorstopp på vår gamla begagnade bil. Det är mörkt och hopplöst. Det kommer en polisbil. De är snälla och hjälper oss. De virar in min sovande bror i en filt och skjutsar hem oss.

En annan gång spänner jag ett snöre från den övre sängen i vår våningssäng till taklampan och säger åt min bror att ”gå på lina” som vi har sett Pippi Långstrump göra. Mamma kommer in i sista stund och avstyr det hela. Som tur är.

Vaxduk.

Ryamatta.

Vi skjuter med våra vattenpistoler från fönstret mot gården på den sura vice värden som blir ännu surare.

Min bästa kompis Martin bor i ett stort hus bakom oss.

O’Boy med jordgubbsmak. 

På morgnarna sitter jag i fönstret mot Nynäsvägen och vinkar till morfar och mormor som åker förbi i sin bil på väg till sina jobb från radhuset i Farsta.

Och jag minns svenktoppslåten Då går jag ner i min källare. Pierre Isacsson sjunger med sin djupa basröst:

"Då går jag ner i min källare
Där lever jag sällare
För där har jag kvar
Min gamla ångmaskin
Jag matar metatabletter i den
Lyssnar och glömmer tiden
Tar ett glas vin
I ångan från maskin"

Jag hade glömt det där med vinet, men kom ihåg melodin exakt märkte jag nu när jag lyssnade på den för första gången på nära 40 år på Youtube. Jag gillade den där låten väldigt mycket som barn.

Pierre dog för övrigt när Estonia sjönk. Han jobbade som underhållare på det dödsdömda skeppet. Och jag stod i frihamnen, dit båten var på väg, morgonen efter med en massa andra fotografer och fotograferade förtvivlade anhöriga som kom dit efter det fasansfulla beskedet. Men det har ju inte riktigt med det här att göra. Eller så har det det.

Efter några år i Enskede flyttar vi till Backlura i Hässelby.

I radhuset där fanns ingen källare att gömma varken vin eller ångmaskin. Familjen splittrades snart och så småningom hamnade den väl på vinden och jag hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Inte mycket av barndomens saker överlevde en vindsrensning och sedan försäljning av radhuset i slutet av förra seklet. Så inte konstigt att ångmaskinen väcker minnen. Nu var den sotig och bortglömd. Jag lyfter upp den och en våg av vemod sköljer över mig. För tider som varit. För allt det som aldrig blev och det som blev. För hur sorgligt allting är. För hur vackert livet ändå kan vara. 

Vi är spridda nu. Ses inte så ofta. Men en gång var vi en liten nystartad familj i en lägenhet i Enskede och jag var lyckligaste i världen när jag äntligen fick den där ångmaskinen av märket Mamod. Made in England. Jag tittade storögt på när pappa matade in metatabletterna i den på köksbordet och ångan steg från den lilla skorstenen och det röda hjulet av stål började röra på sig. Magi.

Det var då.

Får barn fortfarande ångmaskiner? 

Deep South

Jag och reporter Eirik är på en sista resa till innan vi båda tar semester. Mississippi och Louisiana. På torsdag flyger jag till Sverige. Känns bra med ett besök i den djupaste amerikanska södern innan resan till det gamla landet. Kontrasten kunde inte ha varit större mellan de klara nordiska ljusa sommarkvällarna i Stockholm och de varma mörka voodoonätterna i New Orleans men båda bär på sin unika skönhet och sitt unika mysterium.

---

Jackson, Mississippi:

Sitter på hotellbarens lilla uteservering med en öl. Kvällen är nära. Ett godståg rullar långsamt och gnisslande över den lilla viadukt som går över huvudgatan alldeles intill hotellet. Verkar vara kol som fraktas. Hotellet vi bor på byggdes på 30-talet. Det var nära att rivas för tio år sedan men nu är det nyrenoverat och har i alla fall lyckas ge lite mer liv till ett ganska öde Downtown-område. Bourgeois Jeweler och Cohen Brothers är två av flera nedlagda butiker på andra sidan gatan. Lott Furniture kämpar dock vidare verkar det som. Värmen hänger tung och tiden går liksom godståget långsammare här nere. Någon enstaka bil passerar då och då. En ung kille ett par bord bort röker cigarr. Han börjar prata med en tjej som äter middag i ensamhet. En äldre man kommer ut från hotellets entré. Han har en T-shirt med Gammelsmurfen på och orden Big Papa. Lite senare på kvällen kommer två unga svarta killar ridandes på varsin häst på trottoaren. Jag frågar lite förvånat vad som händer. Det är en ”Black Rodeo” i stan berättar de innan de rider vidare.

---

New Orleans, Louisiana:

Att köra bron över Lake Pontchartrain och komma in mot New Orleans en sen fredagseftermiddag i ett stilla sommarregn, inte mycket slår det. Inte ens bilköerna kan förta den känslan. Nere i Dowtnown är gatorna fulla av människor. Det visar sig att Essence Music Festival är den här helgen. Med uppträdande av, bland många andra, Mary J Blige och Aretha Franklin. På gatorna många svarta damer i tighta klänningar. Vackra och stolta även alla de med många extra kilon. Deras attityd utstrålar självsäkerhet och ”här är jag, take it or leave it”. Det är underbart att se. Och New Orleans upphör aldrig att fascinera och inspirera med sin blandning av kvalitet och skräp, av galenskap och genialitet och kanske framför allt av all bra mat och musik. Staden är ett enda sort livsbejakande. Kliv in på en av de små barerna med livemusik borta på Frenchman Street och dina eventuella bekymmer eller grubblerier framstår omedelbart som ofattbart obetydliga. Vad mer kan man begära av en stad?

Åskan mullrar utanför. Ett tropiskt skyfall smattrar mot hus och gator. Folk tar skydd. Men sen är det över och kvällen kan fortsätta. Och livet. Det är en nåd, trots allt.

Grattis lilla syster

I dag fyller min fina fina syster Nathalie 30 år. Tyvärr kan jag inte vara där och fira dig i dag men snart är jag i Sverige och då får du finna dig i att fira din födelsedag en gång till. Bilden tog jag vid radhuset i Backlura där vi båda växte upp, om än under olika decenier. Du var alltid så full av energi som barn. Tiden går så fort och nu är du alltså 30 men fortfarande med lika mycket energi. Jag höjer ett glas för dig här i den mörka och vackra Los Angeles-natten. Du är bäst! Glöm aldrig aldrig det.

Hälsningar storebror.

Fredagskväll

Sitter på fönsterkarmen med ett glas Cabernet Sauvignon. Fönstret öppet. Lägenheten mörk. Fredagskvällen pågår där ute. Jag deltar inte. Musik från baren på hotelltaket några kvarter bort. Rösterna nerifrån gatorna. Anar fredagsglädjen i dem.

Hur många fredagskvällar har man inte deltagit i?

Himlen har nu gått över i svart efter att ha passerat hela den blå skalan. Flygplan över Manhattan med jämna mellanrum. Till och med Empire State Building utstrålar fredagsoptimism.

Grannen står på sin balkong och röker. Det doftar sött.

Slår på TV:n. Ser en man gå på lina över Niagarafallen i direktsändning. Från USA till Kanada. Ja, varför inte? Också ett av alla sätt att tillbringa en fredagskväll. Och är det inte det vi alla gör varje dag?  Går på lina över Niagarafallen? Jo, det är precis det vi gör. Varje dag. Utom kanske just på fredagskvällar.

Landade på Newark tidigare ikväll efter ännu en resa. Taxi sedan genom Holland Tunnel till Manhattan och norrut på West Side Highway. Solen på väg ner bortom New Jersey. Den vill alltid till Los Angeles. 44:e gatan österut. Jag ser ut ur taxins fönster. Människor överallt. Uteserveringar. Teaterbesökare. Klänningar. Ansikten. Förväntan. Energin känns. Går nästan att nudda. ”Det är fredag och jag har klätt upp mig och nu kan precis vad som helst hända”. Fredagsenergin. Hur kan man bevara den? Det går inte. Den kommer och försvinner på fredagar. Men tänk om man kunde.

Och ingenting slår en försommarfredagskväll.

Men jag står över i kväll.

Beställer sushi.

Dricker rött.

Lyssnar på Nick Lowe.

Såg England – Sverige på flygplanet. Inte ofta de har live-TV i stolsryggarna här. Men i dag var det så. Kanske hade det just idag varit bättre utan. Men bra match trots allt. Tänker på sommaren 94. Såg mycket av USA-VM på Gotland. En varm sommar. Man saknar ju Kenneth Andersson. Vilka mål!

Minns också ungdomens fredagskvällar som nästan alltid lovade mer än de höll. Kanske är det alltid så med fredagar. Kanske är de aldrig så bra som vid 18:30-tiden. Kanske kan de aldrig leva upp till förväntningarna. Kanske det är förväntningarna som är själva meningen. Kanske blir livet aldrig bättre än en fredag i juni vid 18.30-tiden. Och varför inte? Bra så väl?

Men i kväll, i kväll står jag över.

Vardagsuppror

En mycket varm dag nyligen befinner jag mig i Washington Square Park. Barn badar i fontänen medan föräldrar sitter på kanten eller vadar i vattnet med uppkavlade byxor. Någon låter sin lilla terrier svalka sig i vattnet. En bit bort sitter en grupp människor på marken och sjunger Hare Krishna-sånger. Turister fotograferar sig framför kopian av Triumfbågen. Himlen är blå och träden gröna och det är inget konstigt alls med den här dagen mer än att den är årets varmaste. Hitintills. Och det finns ingenting som tyder på att en man snart ska göra ett uppror i all sin stilla enkelhet. Ett uppror icke desto mindre.

Jag noterar honom knappt där han står några meter ifrån mig och blickar ut över fontänens vatten. Han är propert klädd i mörka kostymbyxor och vit skjorta knäppt upp till andra knappen. I höger hand håller han en plastpåse som jag får för mig innehåller en matlåda.

Helt plötsligt kliver han ner i det grunda vattnet. Med skorna på. Underligt tänker jag. Men sedan bestämmer han sig för att passera igenom den där osynliga muren av konventioner och sociala regler och underligt blir till underbart i mina ögon. Han tar av sig glasögonen och håller de i sin vänstra hand när han med bestämda steg går mot fontänens mitt där vattnet sprutar högt och faller ner på de som råkar vara i närheten. Han blir blöt och fortsätter mot fontänens kant på andra sidan. Jag förmodar att upproret är över men så vänder han plötsligt tillbaka mot vattenstrålarna i mitten och där kliver han upp på den lilla avsats som vattnet spurtar upp ur. Som om att han vill försäkra sig om att inte en enda millimeter av hans kläder ska vara torra. Eftersom New York är den stad den är så väckte inte handlingen några större reaktioner men jag tyckte mig ändå se några fler höjda ögonbryn än vanligt i denna stad där alla har sett allt.

Han står där någon minut eller två innan han går upp ur fontänen. Vattnet droppar från honom när han sedan går ner mot Bleecker Street som om ingenting hade hänt. Ovetandes om att han är dagens hjälte för mig.

Det var en handling lika rebellisk som när Sex Pistols spelade sin bannlysta låt God Save the Queen på den där båten på Themsen när drottningen firade 25 år som regent, lika modig som när den där ensamma mannen ställde sig framför pansarvagnarna i Kina och lika vacker som en mening författad av Hjalmar Söderberg.

Vem var han? Var det spontant eller var det en plan han burit på länge? Jag ville springa efter honom men svaren försvann med hans blöta fotspår ut ur parken.

Händelsen får mig att minnas när jag för ett par år sedan såg en välklädd man i övre medelåldern helt utan förvarning lägga sig ner på rygg i den nyfallna snön på Union Square för att sedan börja göra en snöängel. Och när jag tänker på det slår det mig att vi alla borde ha en plan för ett litet vardagsuppror. En plan att sätta i handling när vardagen känns som allra mest outhärdligt gråtrist och banal.

Om det så är att stanna bilen vid motorvägskanten och gå ut och rulla runt i gräset, hoppa av pendeltåget på fel station för att klättra uppför den där bergväggen du sett tusen gånger eller köpa ett metspö och ägna lunchen åt att fiska. Kanske klättra ett träd eller varför inte stå på händer mitt på Hamngatan?

Eller kanske mer onyttiga saker som att äta choklad till frukost, dricka en Dry Martini till lunch, köpa sockervadd på väg hem från jobbet eller röka en cigarr för första gången någonsin mitt på blanka eftermiddagen bara därför att.

Jag har min plan klar. Har du?

Just like a woman...

Jag var på en konsert med Nick Lowe i fredags tillsammans med Eirik och Ingvild. På en fin gammal teater i Tarrytown strax norr om New York City. Väldigt bra. Upptäckte Lowe bara för några månader sedan tack vare vännen Eirik. Albumet The Convincer från 2001 är sensationellt bra. Hade någon skiva med honom på 80-talet med det fastnade aldrig riktigt. Men han har ju bytt stil nu. Lugnare. Fantastiska texter.

 ”I go to the bin, put the landuray in, and pick out the cleanest shirt, then I tell myself again, I don’t really hurt”  (Lately I’ve let things slide).

Läser Ulf Lundells senaste roman, Allt är i rörelse. Man säger att han är gammal, gnällig och bitter. Det stämmer inte. Han var det för tio år sedan. Nu är han resignerad och lite arg. Inget fel i det. Han skriver: ”Både socialdemokrater och sen borgare har spelat bort vårt gemensamma kapital, ja vår gemenskap. Vi har ingenting ihop snart. Vi ska ha ett sponssamhälle. Privatiserat ner till gräsrötterna. Det är ett omänskligt vidrigt samhälle. Och vi har det redan.”

Två personer jag känner har dött de senaste månaderna. Alltför unga. Jävla helvetets skitdöden. Varför måste man dö? Å andra sidan vore det ju också konstigt om man skulle leva i all oändlighet. Eller kanske vi alla ses i Nangijala?

Strindbergs novell Ett halvt ark papper kan i sin enkla elegans vara det vackraste, sorgligaste och mest precisa som skrivits om livets förgänglighet men också dess skönhet.

Nere på Femte avenyn går svenskfamiljerna med sina tonårsbarn, ryggsäckar och kompakta digitalkameror. De männen gjorde andra val än jag. Vuxna val.

Lite kall vår va?

Jag har inte sett Gudfadern.

New York Rangers slog Ottawa i sjunde och avgörande matchen i NHL-slutspelets första omgång. Jag satt tyvärr på ett plan från Phoenix till New York när matchen spelades i torsdags. Men piloten meddelade slutresultatet i högtalarna. Ett fint ögonblick.

Jag tycker inte att Kent är speciellt bra.

Jag såg början av Gudfadern 3 i början av 80-talet när vi på helgerna hängde hemma hos kompisar som hade videobandspelare och föräldrarfritt. Vi föredrog skräckfilmer. Den var så tråkig att jag somnade. Nuförtiden måste man låtsas att man sett Gudfadern-filmerna eftersom alla män refererar till dem HELA tiden. One of these days så ska jag väl se dem. Kanske.

Till för en vecka sedan visste jag inte vad uttrycket curlingföräldrar betydde. Vet dock fortfarande inte vad helikopterföräldrar betyder.

Den där skivan med flygplanet på omslaget var ok. Sedan tröttnade jag.

Varför har jag aldrig sett Tom Waits live?

Varför vill kvinnor alltid försöka ändra på oss män?

Ganska skönt ändå med en söndag då jag inte ska flyga iväg någonstans.

 

..but she breaks just like a little girl.

Vår tids religion?

Fredagen för en dryg vecka sedan var jag och fotograferade när de började sälja den nya iPaden i Apples affär på Femte Avenyn. Klockan var åtta på morgonen och kön ringlade sig lång av folk som hade köat i upp till fem dagar och nätter. Många såg lite frusna ut då det senaste dygnet hade varit kallt och regnigt. De släpptes in i omgångar i butiken inför ett stort pressuppbåd. Personalen jublade och applåderade vid entrén när kunderna kom in i butiken.

Tidigare i år släppte Nike en ny och tydligen efterlängtad gymnastiksko. På flera håll i USA blev det upplopp utanför butikerna och kravallpolis fick kallas in. För ett par år sedan så trampades en ung man ihjäl i en Walmart i New York på Black Friday (dagen efter Thanksgiving som är årets största shoppingdag i USA). Anledningen? Bra pris på plattteve. En ung man dog alltså för att folk ville köpa billiga TV-apparater.

Jag är ingen asket som går i säck och aska. Jag gillar att köpa saker och har använt Apple-produker i tjugo år. Det är ganska troligt att jag kommer att köpa den nya iPaden då jag nu har den första generationen.

Men det är något med det ohämmade hyllandet av konsumtion som ändå stör. Köp dig din lycka? Det känns ihåligt. Eller är det bara jag som släpar på de här gamla punkidealen som man väl ändå har svikit gång på gång?

Vem vet, men det var något med det där applåderandet som gjorde mig illa till mods. Som fick mig att undra om shopping är vår tids religion? Det vi tror på och tillber? Vägen till frälsning? Och i så fall, vad missar vi om vi går den vägen? Vad går förlorat? Det kan vara något viktigt.

  

Tankar från januari

Det är långt till ljuset nu.
Till värmen.
Ännu mer för er där hemma.
Svenska Dagbladets bragdguld borde ni alla få.

New York januaritomt nu.
Rockafellergranen borta.
Människomassorna inte här längre.
Ett annat allvar, en annan tomhet.
Men också lättnad.
Ett nytt år.

Om man föds i januari, är man då januari?

Är det inte konstigt att på samma trottoarer går de som om de i en intervju fick frågan ”vad skulle du gjort annorlunda om du fick chansen att leva om ditt liv?” utan att tveka skulle svara ”ingenting” som de som utan tvekan skulle vara ”allting”. De går där sida vid sida med varandra men också med alla oss andra som inte är lika bestämda i våra svar.

Är inte det konstigt?

Januari är en tyst månad.
Den gör sig inte till.
En vacker, kall och tyst månad.

Blir man den månad man är född i?

Blir man den stad man bor i?

Om man bor i Santiago, blir man Santiago då?
Istanbul?
Cleveland?
Miami?
Paris?
Helsingborg?

Stjärntecken tror jag inte på men jag tror på månaden.
Och staden.

En familj som går på 42:a gatan gråter stillsamt.
Mamma och pappa.
Dotter och son.
Tonåringar.
Sonen gråter inte.
Européturistfamilj.
Tårar på kinderna men ändå på väg någonstans.
Allvarliga och sorgsna men samlade.
Vad betyder det?

I kväll funderar jag på rött vin och sushi.
Passar oväntat bra ihop.
Ska försöka hålla mig borta från Tom Waits och Pastis.
Passar visserligen bra ihop också.
Men man blir alltför melankolisk.

Januari ställer inga krav.
Den blir vad du vill.
Om du har styrkan att hålla huvudet högt.

Det faller ingen snö.

Bara tomt och tyst.

…och för kallt för att putsa fönster.