Tankar från 39:e gatan...

En hyllning till Frontier Coffee Shop

  

Jag är hemma från resan nu men väntar med att skriva om det tills reportaget är publicerat på lördag.

Medan jag var borta brann min favoritdiner ned. Frontier i hörnan av 39:e gatan och Tredje avenyn. Det var en klassisk New York-diner. Lagom sunkig med blekta 70-tals färger. Maten var inget att skriva hem om men funkade. Ett bås vid ett av de stora fönstrena mot Tredje avenyn bjöd dock på gratis underhållning, som vilken New York-trottoar som helst gör, i form av människor av alla sorter och typer på väg någonstans.

I ett sådant bås brukade jag och min vän Per regelbundet äta lunch tillsammans. Luncher då vi diskuterade viktiga saker i livet. Ungefär som George och Jerry i TV-serien Seinfeld gjorde på sin favoritdiner. Oklart dock vem av oss som är George och vem som är Jerry. Även om jag har mina aningar. Och oklart var Elaine och Kramer håller hus.

Spiro, som du ser på bilden ovan, driver restaurangen tillsammans med sin bror. Deras pappa startade den på 70-talet. Spiro diskuterade gärna hockey med oss och liksom jag så är han oturligt nog ett New York Islanders-fan. (It’s always a next season!) Rangers-fantasten Per hade oftast större anledning att vara glad. I alla fall fram till januari och möjligen februari. (Månader då Rangers har en förmåga att förvandla en lovande säsong till något mindre lovande.)

Det var med sorg i hjärtat jag såg den igenbommade restaurangen när jag kom hem i måndags. Var ska vi nu lösa världsproblemen över en Hamburger Deluxe? (Deluxe = pommes frites.)

Och yrkesskadad som jag är så tyckte jag ju det var lite synd att missa tillfället till bra brandbilder.

Här kan du se lite av nyhetsrapporteringen kring branden:

Gothamist

Dnainfo

Daily News

       

 

Vad mer kan man begära?

Vad vore livet utan rutiner?

Kaos!

Den här resan till San Francisco innebär en återförening med korrespondent Ander G. Vi har inte jobbat ihop sedan början av juni eftersom våra semestrar var olika tider under sommaren. Det är andra gången jag och Anders är tillsammans i San Francisco och vi har redan fått rutiner här (när man är på jobbresor så har man ju trots allt en viss mängd fritid som måste fyllas).

Liksom förra gången bor vi på mycket trevliga Clift Hotel på Geary Street och vi har ätit middag på John’s Grill. Ett steakhouse som öppnade 1908 och som omnämns i Dashiell Hammets klassika detektivroman The Maltese Falcon från 1930. Visste man inte det innan så är det omöjligt att missa när man kliver in i restaurangen. Det används hårt i marknadsföringen. Men det är ett trevligt ställe som andas av gamla tider och de serverar en god biff utan onödigt tjafs. Sedan har vi, också liksom förra gången, hunnit med ett besök till tiki-fantasternas (Läs: Anders) heliga graal: Tonga Room på Fairmont Hotel. Där har de till och med en egen liten sjö där en trio sitter och spelar musik i en liten båt som komplement till paraplydrinkarna.

Och inte minst viktigt så har vi även hunnit med ett besök till vår favorit sunkbar som heter High Tide, den ligger ett par kvarter från hotellet på Geary Street. Där sitter en samling trasiga själar och stirrar in i tavlan med den barbröstade damen som hänger i baren. Om de inte spelar biljard. Jukeboxen innehåller bland annat Hank Williams, Blondie och Van Morrison. Vad mer kan man begära?

Samtliga ovan nämnda ställen rekommenderas.

Bilderna nedan från vänster:

Tonga Room

Clif Hotel

John’s Grill

High Tide

   

LA: home of the giant donut

Jag vill ju gärna försöka hålla mig borta från klyshor och fördomar när jag skriver om USA och amerikaner. Men ibland gör dom det inte lätt för mig. Den här donut-butiken hittade jag i Los Angeles och jag kan så klart inte låta bli att lägga ut den på min blogg då den är ”fair and balanced”.

Dessutom kan det ju faktiskt vara så att det är ironi som ligger bakom skyltningen.

Nästa gång jag köper en donut där ska jag fråga.

Krogar jag besökte i Oslo

Lunch med Gisle på Grand Café.

Middag med Roy Freddy, Kim och Marius på Bølgen & Moi på Tjuvholmen.

Öl med Kim på Lorry.

----

Alla tre krogarna rekommenderas!

Punk, Champagne och Slussen

Jag försöker ju göra en blogg som inte bara länkar till andra sajter men har de senaste dagarna läst tre intressanta artiklar i New York Times som jag känner mig manad att dela med mig av.

I gårdagens Arts & Leisure-bilaga var en artikel om punkbandet Death från Detroit som existerade i början av sjuttiotalet. De fick aldrig något skivkontrakt (bland annat för att de vägrade att byta namn) och har i stort sett varit bortglömda fram till nu. I artikeln beskrivs de som den felande länken mellan Detroit-band  från det sena sextio- och tidiga sjuttiotalet som till exempel MC5 och punkscenen i New York i mitten och slutet av sjuttiotalet. Värt att notera är att alla medlemmar i bandet var african americans. Inte helt vanligt i punkband. Läs artikeln här. Lyssna på deras demo (från 1974) av låten Politicians in My Eyes här.

Igår kunde man också läsa i bilagan The City om ett nytt fenomen bland det vackra och rika folket här i New York. Dekadenta bruncher på lördagseftermiddagarna som mer liknar ett late night party på någon klubb. Dyr champagne flödar och det dansas på bord och bardiskar. Det är restaurangerna Merkato 55 och Bagatelle i trendiga Meat Packing District som är platserna för detta. Det festas som om ingen någonsin hört ordet lågkonjuktur. Om du beställer magnumbutljer av champagne för 2 500 dollar på Bagatelle så sänks belysningen, DJ’n spelar ledmotivet ur Superman och en servitör lyfts till ditt bord av sina kollegor, med en duk som mantel hållandes i champagneflaskan som har ett slags stort tomtebloss i toppen.

Merkato 55 är ju för övrigt den svenska stjärnkocken Marcus Samuelssons (Aquavit) senaste restaurang i New York. En afrikansk sådan. Men i tidningen står att de snart ska byta namn och inriktning. Läs artikeln här.

Och i dagens New York Times finns en artikel om de olika förslag som finns för hur Slussen i Stockholm ska förändras. Skribenten tycker att USA har mycket att lära från Europa när det kommer att till att göra något av ”failed urban policies of the past”. Läs artikeln här.

Själv gillar jag Slussen som den är. Men det kanske bara är jag?

Tiki

När var du i en tikibar senast?

Jag var det i förra veckan men för ett drygt halvår sedan visste jag knappt vad det var (eller de upptog åtminstone inte speciellt stor plats i mitt medvetande). Det var vid den tidpunkten Anders Giæver blev VGs nya korrespondent i New York. Det visade sig att han har en viss fixering vid just tikibarer.

Dessa barer, som har sina rötter i Stilla Havs-kulturen, poppade upp över hela USA under femtio och sextiotalet. De representerade något exotiskt för amerikanerna som blivit introducerad till tikikulturen via Tor Heyerdahls Kon Tiki-expedition, hemvändande soldater från Stilla Havs-regionen samt kanske till och med vid ett besök till USA:s nyaste stat, Hawaii, som ju ligger mitt ute i Stilla Havet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som innefattas i den amerikaniserade versionen av tikikulturen. Lite förenklat så kan den kanske beskrivas som en blandning av totempålar, voodoo och Hawaiiskjortor. Drinkarna har dessutom ofta coola namn som till exempel Frozen Zombie, Bora Bora Horror och Evil Bastard.

Många av restaurangerna och barerna stängde och revs under åttio och nittiotalet. Men några finns kvar och nya öppnar. Så inför våra resor gör Anders research på olika obskyra hemsidor där likasinnade utbyter erfarenheter från tikivärlden. Därför var jag inte överraskad när han erbjöd sig att boka hotell i San Diego och det visade sig att vi inte skulle bo Downtown. En bit utanför stan låg nämligen ett tiki-inspirerat hotell. Dessutom på gångavstånd till restaurangen Bali Hai, en av de allra mest legendariska tikirestaurangerna som fortfarande existerar. Där beställde Anders en Mai Tai (bilden)  och i sann tikitradition så fick han ta med sig muggen hem till sin samling. Han har ett tjugotal muggar med olika tikimotiv, men som Anders själv antyder så hade samlingen kunnat varit betydligt större om inte hans hustru bromsat inhandlandet av tikiprylar något. Anders verkar till och med inse att det är tur att hon gör det men samtidigt så såg han ganska drömmande ut när han, i en tikibutik vi ”råkat” hitta på en av våra resor, såg en hel sovrumsinredning i tikistil.

Jakten på tikibarer har bland annat tagit oss till ett slummigt industriområde i Honolulus utkant, till källaren i San Franciscos lyxigaste hotell och till en trottoar utanför Salt Lake City där vi stod och stirrade på dörren till en stängd rockklubb. Men det är helt okej med mig. När man som jag börjar komma till platser i USA för tredje, fjärde eller i många fall ännu fler gånger så kan det vara kul att uppleva något nytt. Så nu ser jag fram emot att besöka Tiki Ti i Los Angeles, Forbidden Island i Alameda och Kon Tiki i Tuscon.

Anders listar bra amerikanska tikibarer på sin blogg.

I Stockholm finns tydligen en bar som heter Tiki Room i Vasastan. Den får mycket beröm av amerikanska tikifans. Jag har aldrig varit där men vid nästa resa till Stockholm måste jag se till att hinna med ett besök.

På bilden nedan avnjuter jag och Anders en varsin drink på Tonga Room i San Francisco. 

Köttbullar, Kalkon och Kodakchrome

I morgon torsdag är det Thanksgiving här i USA och alla reser till sina hemstäder för släktmiddagar där det serveras kalkon fylld med brödsmulor och kokta grönsaker. På TV ser jag reportrar lämna direktsända rapporter från olika flygplatser. Detta är den största resdagen under året. Jag ser också presidenten traditionsenligt benåda en kalkon på Vita Husets gräsmatta.

I morse var det nyhetsrapporter om att det planerades en terrorattack mot New Yorks tunnelbana. Nu ser jag på CNN om terrorattacker mot hotell, restauranger, en tågstation och ett sjukhus (!) i Indien. Allt detta våld, vart leder det? Det är en hård värld vi lever i.

New York Times skriver om en punkauktion som var på det anrika auktionshuset Christie’s i måndags. Utropspriset för en Sex Pistols t-shirt var 1 500 dollar. Känns lite fel måste jag säga. Ungefär som när jag läste att de häromåret skulle ha en svensk punkgala på Berns. Något i ekvationen som inte går ihop (men sedan ”gåsleverincidenten” så är det väl inte läge för mig att starta en debatt om detta).

Åt idag sill och köttbullar till lunch på Aquavit med vännen Per Georg. Jag är ju egentligen motståndare mot ”Kalles Kaviar-syndromet” men ibland händer det att jag går på svenska restauranger som en vanlig man. Stjärnkocken Marcus Samuelsson från nämnda restaurang är nu dessutom tydligen eventuellt aktuell för ett gästspel i Vita Huset under president Obama.

Efter lunchen gick vi och såg fotografen William Egglestons utställning på Whithney Museum. Färgbilder från den amerikanska södern tagna på 60- och 70-talet. Allvarliga ansikten, tomma rum och amerikanska bilar i kodakchromefärger. Bilder som ställer frågor och som förföljer mig ner i hissen och ut i skymningen på Madison Avenue.

Bilderna ovan tog jag för fem år sedan för ett matreportage med Thanksgiving-tema i Elle.

En restaurang stänger

 

Jag har en del favoritrestauranger i mina kvarter. En av de absoluta favoriterna var en italiensk restaurang med en atmosfär av gamla New York. I onsdags eftermiddag gick jag förbi där och såg till min förvåning att fönstrena var täckta med papp. Renovering tänkte jag men såg ingen skylt som sa det och anade genast oråd. Väl hemma så ringde jag dit för att höra om de gav något besked på telefonsvararen. Ägaren J svarade dock och han berättade att han hade sålt restaurangen och hade de hade stängt för gott på fredagen. Affären hade blivit klar på torsdagen och vid stängningsdags på fredagen informerades personalen om att det var sista kvällen. Hårda bud i New Yorks arbetsliv minst sagt. J som drivit restaurangen i 34 år var själv så upprörd att hans fru var den som fick ge det tunga beskedet. En av stamgästerna var kvar vid bardisken och han föll i gråt. Nu skulle det tydligen bli en indisk restaurang.

Jag hade vissa tankar på att gå dit den fredagen men det blev inte så. Och tur var väl det. Vi brukade alltid vara kvar sist och hade antagligen varit där när yxan föll. Nu blev sista besöket en vecka tidigare istället.

Jag var i chock efter att jag lagt på luren. Inga fler kvällar på min favoritrestaurang var en realitet som skulle ta ett tag att förstå. Personalen, stammisarna, samtalen och den goda maten. Vad skulle hända med allt det nu? Alla kvällar där flöt ihop till en film i mitt inre.

Vi klev ner de två trappstegen till entrén och gick in genom glasdörren. Kindpussar och kramar med ägaren J som var från Kroatien. Bardisken låg längs med den vänstra väggen. Till höger var garderoben och trappan upp till den eleganta matsalen. Bortom baren stod en flygel och bortom den en sju åtta bord för de som ville äta i en mer avslappnad miljö. K från Slovakien var bartender. Hon hade jobbat tio år där och hade alltid total koll. Det verkade vara hon som egentligen styrde stället utan att de andra riktigt förstod det.

Jag beställde en Margarita on the rocks och sa hej till B, en av stamgästerna. Han var 83 år ung och en kopia av Sammy Davis Jr. Han var alltid oklanderligt klädd i kostym och slips och var där varje fredag från tidig kväll till stängningsdags. Drack vitt vin hela kvällen utom sista drinken som alltid var en grappa med chokladsmak som han sedan ångrade dagen efter. D som stod bredvid var i ungefär samma ålder men från Tyskland. Han hade varit chef på ett flygbolag och flyttade till New York på femtiotalet. D spenderade nu sina gyllene år med att charmera varenda kvinna som kom i hans väg. Inte minst vid denna bardisk där han var flera kvällar i veckan. Det fanns också en kvinnlig stammis som var så lik Liza Minnelli att jag ibland undrade om det inte var hon på riktigt.

Bakom flygeln satt R och spelade gamla Evergreens. Han var från Chile och hade tidigare ägt en nattklubb på Saint Thomas i Karibien och innan det spelade han i många år på fartyget M/S Gripsholm på Svenska Amerikalinjen. En tid då kryssningar var glamorösa och som han gärna berättade om.

Längst bort i baren satt en man i femtioårsåldern som jag inte kände igen. Blank kostym, bakåtkammat hår. Guldklocka och klackring. Med tung New York-dialekt sa han saker som ”ge mig ett glas av det dyraste vinet ni har” samtidigt som han pratade i mobilen med sin älskarinna. Han spelade maffiarollen nästan lite för bra. I baren stod också en TV-reporter från Fox och skröt om sina bravader för två tjejer i likadana korta kjolar. De jobbade i baren på trendiga Hotel W som låg i samma kvarter och tog som vanligt sin middagsrast på J’s restaurant där de då drog ner den annars ganska höga medelåldern.

Middag vid ett av borden vid baren. Valmöjligheterna på menyn var många och de kunde dessutom laga till i princip vad man ville om de hade råvarorna och de hade de oftast. Jag tog i all enkelhet en Ceasar sallad och en Linguini pesto. M tog en tomat och mozzarella sallad följt av en hel grillad Branzini. Ett glas vitt följt av ett par röda glas kompletterade den goda maten.

Sedan tillbaka till baren där N som vanligt gav oss shots av Limoncello gratis. N var också från Kroatien och hans jobb verkade mest vara att prata med gästerna och gör dem glada vilket han oftast lyckades bra med. Det påstods att han tidigare i livet varit dansare i Chippendales vilket mycket väl kunde vara sant.

Sammy Davis Jr. och vi lämnade baren som sista gäster strax före midnatt efter några glas för många av citronlikören. Ute på gatan lastade renhållningsarbetare in fulla sopsäckar i den mullrande sopbilen. Sammy vinkade adjö och hoppade in i en taxi och vi promenerade hem längs med Lexington Avenue.

Filmen tog slut i mitt huvud och jag var tillbaka i den bittra verkligheten. Jag kände mig deprimerad. Hur skulle jag tackla det här?

Jag gick ner till  Dock’s på Tredje Avenyn där jag drack en Dry Martini och åt ostron.

Sedan kändes världen lite bättre igen.

Pastrami + hockey = Nyström

Min vän Magnus Nyström är på besök i New York och vi åt lunch i dag på en diner på Tredje Avenyn. Magnus beställde som vanligt en pastrami sandwich. Pastrami som härstammar från den judiska traditionen är tunna skivor av rökt kött med örter och kryddor på. Portionerna är alltid generösa som ni ser på bilden här ovan. Som Magnus sa ”undrar hur en amerikan som är van vid det här reagerar när han får in en smörgås i Sverige”(tänk limpmacka med en skiva pålägg på).

Jag lärde känna Magnus när han bodde i New York från 1998 till 2002. Vi brukade spela tennis i Central Park och tog väl en och annan öl på Mulligan’s. Magnus är journalist med hockey som specialitet och har sett över 600 NHL-matcher live. Numera jobbar han för Expressen i Stockholm där han skriver krönikor och bloggar om hockey. Han ska bevaka hockey-VM i Kanada som börjar på fredag men hinner med ett par NHL-matcher innan.

Jag trodde ju att New York Rangers skulle kollapsa och åka ut mot New Jersey Devils i första slutspelsgången. Men som tur var så hade jag fel och de gick vidare. Nu har de förlorat två raka mot Pittsburgh i andra omgången. I kväll i New York är det den tredje matchen mellan lagen. Första hemmamatchen i serien för Rangers. De förlorade de två första och bör verkligen vinna ikväll om de ska ha någon chans att vinna serien som är bäst av sju matcher. Rangers svenska målvakt Henrik Lundqvist storspelade visserligen i söndags men vad hjälper det när Pittsburgh är så bra som de är just nu. Men å andra sidan är pucken rund och allt kan hända.

...eller är den platt?

Eftersom jag gillar att göra reklam för bra läsning här på bloggen så kommer här lite pluggar för Magnus (och om du vill se hur han ser ut så klicka på bilden nedan, den är tagen under vår lunch i dag).

Hans blogg.

Krönikorna

Magnus har även gett ut två böcker på Sportförlaget:

Drömmar och tacklingar – en bok om NHL

Utan Bromsar: Tommy Jansson – legend som dog ung

Den sistnämnda är en mycket stark bok om speedwaystjärnan Tommy Jansson som bara 23 år gammal dog i en olycka på på Gubbängens IP i ett VM-kval 1976. Faktiskt en bra bok även fast du inte är intresserad av speedway.

Den är också utgiven i England under namnet "Tommy Jansson: Legend Who Died Young" där den fått mycket bra recensioner. Engelska utgåvan finns på amazon.com

Only in New York

Efter vernissagen häromdagen var vi ett litet gäng som gick vidare för att ta ett par öl (finns ju gränser för hur roligt man kan ha drickandes vatten i en kyrka). Det finns många restauranger och barer i närheten av den norska sjömanskyrkan och ungdomarna i gruppen började peka på en trendig bar full med 25-åringar i märkeskläder. Eftersom jag inte hade någon lust att bli serverad av en ung bartender i superkort kjol som heter Stacy och inte vet hur man blandar drinkar så utnyttjade jag den korta period av tvekan som uppstår när någon föreslår ett ställe för en mindre grupp vänner. Jag hade redan upptäckt en krog bredvid som var mer i min smak. En gammal sliten träbar där en brokig samling kantstötta själar satt och såg djupt ner i sina drinkar. Ingen av dem var tjugofem. ”Här går vi in” sa jag och innan någon hann protestera så var vi inne. De mörkbruna möblerna var kantstötta, dukarna röd/vit-rutiga och vid pianot satt en äldre man och spelade gamla evergreens. Perfekt med andra ord.

Efter ett par öl bestämde vi oss för att även äta där. Menyn var befriande gammaldags med italienska klassiker som Veal Milanese och Fettuccine Alfredo. Inte en Tuna Tartare så långt ögat nådde. Visserligen kanske inte den bästa middagen jag har ätit men inte heller den sämsta. Helt okej för en enkel middag med goda vänner. Efter att vi hade ätit klart kom det en ny pianist och han var minst sagt ovanlig. Han uppträdde under artistnamnet Chicken Delicious och bilden ovan beskriver honom kanske bättre än jag kan göra med ord. Han bytte utstyrsel med jämna mellanrum och körde bisarra skämt. Se honom på You Tube här.

För mig är det New York.
Att det finns plats för galningar som han.

Stället heter Mimi’s Piano Bar and Restaurant och ligger på Andra Avenyn och 52:a gatan. Chicken Delicious uppträder där alla kvällar utom lördag och måndag. Värt ett besök om ni vill se något annorlunda.