Tankar från 39:e gatan...

En kärleksförklaring till vinylskivan

En torsdagseftermiddag tidigare i år i Colorado Springs hände det. Jag köpte en vinylskiva för första gången på ungefär 25 år. Eller snarare ett trettiotal skivor. VG:s USA-korrespondent Eirik Mosveen är en mycket hängiven musikälskare och är det inte obskyra rockklubbar han släpar med mig på när vi är ute och reser så är det extremt välsorterade vinylskivaffärer. Men fram till den här dagen hade jag lyckats stå emot impulsen att köpa. Litet som man ju bor i New York, och nu när man kan få in hela sin, och säkert sina grannars också, skivsamling i en liten iPod, eller ännu hellre kanske bara lyssna på allt på Spotify, så borde jag verkligen inte köpa på mig vinylskivor som ju tar så mycket mer plats.

Men någonting hände när jag stod där och kollade in skivorna. Någonting kom tillbaka som jag hade saknat. Ljudet av bläddrandet, doften, att ta upp en skiva och granska omslaget. Läsa på på baksidan och titta på bilderna. Ta ut innerfickan och skumma igenom texterna. Det är något helt annat än det digitala. Det har själ.

Minnen sköljde över mig där i skivbutiken.

Skivaffären i Vällingby Centrum, på hörnan där O’Learys är nu, där jag köpte Ebba Gröns första LP samma dag som den kom ut och Domus (som hade en mycket mer välsorterad skivavdelning än Tempo) där jag köpte The Clash’s trippelalbum Sandinista (som det iof tog ett tag för mig att förstå hur briljant den var).

Och inne i stan på Pet Sounds, som då låg på Jakobsbergsgatan i City, där Ulf Lundell skulle signera sin nya LP 12 sånger men när jag kom för att köpa den sa de att han vara ute för lunch. Senare har det ju kommit fram att han låg bakfull i rummet bakom. Och alla obskyra punksinglar jag köpte i den där lilla skivaffären på Gamla Brogatan. Vad var det den hette? Wolfies någonting. Eller när jag köpte mina första skivor av Lundell och Springsteen (Kär & Galen samt Nebraska) och expediten i skivaffären på Drottninggatan titta lite konstigt på mig där jag stod i min Sex Pistols T-shirt och en hatt full av punkmärken.

En varmkorv i Jonnes Grill först sen hem med buss 541 från Vällingby Centrum. Fingrandes på skivpåsen. Förväntan. Lycka. Myggjagarna skaver lite på fötterna. Kan inte komma hem snabbt nog till pojkrummet i Backlura. Väl där tar jag upp skivan ur påsen, tar ut innerpåsen och sedan försiktigt skivan. Utanför fönstret regnar det. Kraftledningen anas mot den svarta himlen. På parkvägen, i gatlampans sken, står en man med en hund. Kragen uppfälld. Skogen en mörk tyst fondvägg. De andra i familjen sitter i vardagsrummet och tittar på TV. Jag har stängt dörren till mitt rum. Med en hand håller jag den svarta runda vinylskivan som kan innehålla så mycket magi. Tummen på kanten och pekfingret på etiketten i skivans mitt. Viktigt att inte ta på själva skivan. Lägger den på skivtalriken, startar skivspelaren och för försiktigt picuppen till skivans ytterkant, som liksom området mellan låtarna och det i slutet är lite mörkare än resten av skivan (vissa artister, som t.ex. Lundell, brukade ibland ha något litet ingraverat handskrivet medelande i den svarta vinylen längst in mot etiketten i mitten). Det knastrar till lite när den möter vinylen. Några sekunders tystnad sen innan de första tonerna i den första låten kommer. Jag på sängen under läslampan. På väggen sitter John Lennon vid sitt vita piano i ett vitt rum och Pennie Smiths fantastika bilder av Clash på New Yorks snöfyllda gator, klippta ur Vecko Revyn. På en av de andra väggarna hänger två av George Barris oförglömliga bilder av Marilyn Monroe från hennes sista fotosession på en strand i Kalifornien samt mina egna bilder av Dag Vag i Södertälje folkets park. Den första “riktiga” konsert jag fotograferade. Jag följer texterna på innerpåsen (allitd de två första lyssningarna så att de sitter sen) och det var som oftast magi. Musiken lyfte mig från skolans och förortens vardagstristess ut i den stora världen. London, New York, Los Angeles. Vyerna vidgades. Inte bara geografiskt. Det fanns inga gränser. Jag kan bli vad jag vill. Göra vad jag vill.

Som Springsteen sjunger: “I learned more from a three-minute record than I ever learned in school”.

Men även innan jag själv började köpa skivor så hade jag ju tillgång till vinylens magi. Det var ju inte bara musik som kunde förmedlas genom detta fantastiska medium. Som barn tillbringade jag åtskilliga timmar med bland andra Anita och Televinken, Pippi Långstrump (utan tobak försmäktar vi på denna öde ö), Spöket på Canterville (Stig Järrel perfekt som uppläsare) och Tintin. Tröttnade aldrig att lyssna på dem. Av föräldrarnas sparsamma skivsamling minns jag mest en live dubbel-LP med Elvis där den ena sivan var väldigt bucklig efter att ha legat framme för länge i solen (ok, vinyl har sina nackdelar som lagringsmaterial, å andra sidan, lägg en iPod i vatten..) samt en liten singelsamling som stod utan omslag i ett sånt där ståltrådställ (antagligen inte så bra för vinylen heller). Där var min favorit Bill Haleys Rock Around the Clock som ju inte stod där som något vintage fynd utan som antagligen hade hängt med från pappas pojkrum. Troligen mitt första möte med Rock’n’Roll och ett värdigt sådant. Minst sagt.

Innan punken dundrade in i våra liv så hade jag och min bror varsina favoriter. Jag de amerikanska hårdrockarna i Kiss och han det brittiska glamrockbandet Sweet. Kiss såg ju grymt tuffa ut på skivomslaget till livedubbeln Alive som jag hade köpt men samtidigt tittade jag avundsjukt på min brors Sweetskiva där man kunde dra upp innerpåsen till effekten att ena ögat på omslaget blinkade. Försök att få den effekten på en iPod…

Sen kom som sagt punken och tur var väl det. Vi satt hemma hos Jonas på lunchrasrerna i mellanstadiet och lyssnade på hans storesyrras skivor (livrädda att hon skulle komma hem). Jag minns speciellt singeln Mona Tumbas Slim Club med Ebba Grön och Sex Pistols LP Never Mind the Bollocks. Den sistnämnda bytte jag en liten stund senare till mig mot ett par rullskridskor från en annan kompis. På pappret verkar det väl som jag blev lurad men i verkligheten var det ju såklart tvärtom eftersom den skivan gav mig så enormt mycket mer än ett par rullskridskor kunde ha gjort. Och jag hade ju dessutom kvar min skateboard.

Lika mycket gav kanske inte de där 50 LP-skivorna vi fick på köpet med stereon vi övertalade mamma att berställa på avbetalning via annons i en veckotidning. Jag och brorsan slet upp paketet och hade väl hoppats på ett gäng punkskivor eller åtminstone rock’n’roll. Istället var det obskyra gamla soulgrupper från USA som vi aldrig hade hört talats om (samtliga skivomslag var dessutom “jackade” – alltså sådana som inte skulle säljas längre). Och stereon var säkert inte av högsta kvalitet heller men den såg snygg ut där i den stora “möbel” som följde med för att husera skivspelare, förstärkare och kassettdeck. 

Jag gick också med i Scandinavian Music Club där man fick välja fem, eller om det var tio, skivor för ett väldigt lågt pris när man gick med. Sedan fick man automatiskt månadens skiva (till fullpris) om man inte avbeställde den. Vilket man ju glömde allt som oftast så där satt jag sen med Mikael Wiehes album Kråksånger och fattade ingenting.

Sedan startade vi en egen liten informell skivklubb som bestod av en skivpåse som skickades runt bland sju, åtta vänner. Varje gång man fick påsen tog man ur den skiva man lagt i förra gången och la in en ny innan man skickade vidare påsen. Bra sätt att kunna lyssna på, och spela in, musik man kanske inte hade köpt annars. En primitiv föregångare till Spotify kanske? För man hade ju aldrig råd att köpa ens en bråkdel av alla de skivor man ville ha. Och det gjorde ju, i alla fall för mig, också att de skivor man väl valde att köpa kom att betyda så mycket mer än en skiva man lyssnar på via t.ex. Spotify (men det som är bra med Spotify är ju såklart att man kan upptäcka mycket ny musik).

I slutet av 80-talet kom ju CD-skivan och vinyl kändes genast väldigt mossigt. CDn var ju helt fantastisk, det gick ju inte att repa den. Tidningarna visade bilder när man körde över en CD med en bil och ändå gick det att spela skivan. Fungerade ju inte riktigt så i verkligheten upptäcktes ju ganska snart. Dessutom är det ju svårare med en CD–skiva som hakar upp sig, vinylspelaren kan man ju bara knuffa till lite så spelar den vidare. Men det var nya tider och jag ville ju inte vara en dammig stofil så jag gav helt sonika bort samtliga mina vinylskivor till min bror Johnny och min kompis (och bror) Joakim. Båda hade ju den insikten att de behöll både vinylskivor och skivspelare genom både CD-trenden samt MP3-filerna. (Jag smider dock på planer om hur jag ska övertala dem att sälja tillbaka skivorna till mig.)

Jag var också väldigt tidig med iPod, köpte den första generationen som kom hösten 2001. Det kändes helt revolutionerande och CD blev lika omodernt som vinyl.

Men nu har alltså cirkeln slutits och här sitter jag med mina nyinköpta vinylskivor, gjorde dessutom ytterligare några inköp på den enormt stora och väldigt välsorterade Amoeba Music i Los Angeles, men jag har ännu ingen vinylspelare. Onekligen en viktig detalj i ekvationen. Ingen brådska dock. Njuter av vetskapen om att jag snart kommer att köpa en. Det är liksom något att se fram emot.

Knastret precis innan musiken börjar. Magin.

Det sägs visserligen, från säker källa i Hell’s Kitchen, att man dricker mer alkohol när man lyssnar på vinyl jämfört med digitala filer men hey, det är en risk jag är beredd att ta..

---

Bilden ovan har, som det brukar heta, inget med den här texten att göra. Tog den för tre år sedan på Manhattans Upper West Side. Någon hade tröttnat på sina vinylskivor och bara ställt ut dem på trottoaren (som man ju gör i den här stan med saker man tröttnat på).

Bilderna nedan:

1. Några av de skivor jag köpte i Colorado.

2. Eirik i skivaffären i Colorado Springs.

 

Lennon, Colorado och cowboybar

Var i Denver i veckan för den första presidentdebatten. Gick ju inte så bra för Obama. Men tror att det var en förutbestämd taktik som slog fel. Han skulle inte vara aggressiv för det gillar inte de viktiga oberoende väljarna i mitten. Men om han inte försvarar sig så verkar han ju svag och förvirrad. Kommer nog inte ske i nästa debatt.

Jag och reporter Eirik åkte också upp i Klippiga bergen. Det är spektakulärt vackert där och nu hade hösten börjat komma. Lövträden var dock i minoritet och bildade små gula utposter i barrskogen. Fint.

Tillbaka i New York på torsdagskvällen hamnade jag direkt på favoritstället Rodeo Bar. Countrymusik och livsfarliga margaritas. Kan det bli bättre?

I dag var jag nere i Soho där ett galleri ställer ut John Lennons konst med anledning av att han skulle ha fyllt 72 i dagarna. Där lärde jag mig att polisen 1969 stoppade en utställning i London med hans erotiska teckningar föreställandes honom och Yoko. Nu drygt 40 år senare var de inte lika chockerande. Dock både lite för dyra och stora för mig. Men det fanns många andra motiv också och de sålde även flera av hans handskrivna sångtexter som numrerade grafiska tryck. Valde länge mellan Working Class Hero och Watching the Wheels. Den förstnämda är kanske mer ikonsik, och också en favorit för mig, men till slut bestämde jag mig för Watching the Wheels. Det är något speciellt med den låten. Den mycket New York för mig och jag kan se framför mig hur han sitter där i Dakota och ger fan i musikindustrin och leker med sonen Sean i stället. 

700 dollar. Men va fan, den blir fin på väggen i sovrummet. Måste bara rama in den, för de ramade versionerna de sålde var alltför pråliga för min smak.

Lördagskväll i ensamhet nu. Hemma. Svaga fotsteg från grannen ovanpå. En polisbil tjuter avlägset. Ett flygplan surrar högt över Manhattan. Men tyst och lugnt trots allt. 

Man behöver det ibland.

 

Då går jag ner i min källare..

..och där hittar jag min gamla ångmaskin.

Eller snarare mammas källare. Jag hjälpte henne att tömma källarförrådet häromdagen. I Hässelby Gård. Där hittade jag någonting jag hade glömt bort men som en gång i tiden betydde så mycket för mig.

Det är tidigt sjuttiotal och vi bor i en liten lägenhet i ett av de där HSB-husen längs med Nynäsvägen i Enskede (de två fönstren högst upp till höger på bilden nedan). Strax efter Johanneshovs Isstadion, på höger sida (om man åker ut från stan). Jag är väl tre eller fyra år och i leksaksbutiken som ligger alldeles intill oss suktar jag efter den fina ångmaskinen som blänker förföriskt inne i ett av glasskåpen. För fin för att kunna röras av kunderna. Vi är fortfarande en familj. Mamma, pappa, min ett år yngre bror och jag.

Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden.

Vi brukar åka till lågprisvaruhuset EPA och handla.

En sen kväll får vi motorstopp på vår gamla begagnade bil. Det är mörkt och hopplöst. Det kommer en polisbil. De är snälla och hjälper oss. De virar in min sovande bror i en filt och skjutsar hem oss.

En annan gång spänner jag ett snöre från den övre sängen i vår våningssäng till taklampan och säger åt min bror att ”gå på lina” som vi har sett Pippi Långstrump göra. Mamma kommer in i sista stund och avstyr det hela. Som tur är.

Vaxduk.

Ryamatta.

Vi skjuter med våra vattenpistoler från fönstret mot gården på den sura vice värden som blir ännu surare.

Min bästa kompis Martin bor i ett stort hus bakom oss.

O’Boy med jordgubbsmak. 

På morgnarna sitter jag i fönstret mot Nynäsvägen och vinkar till morfar och mormor som åker förbi i sin bil på väg till sina jobb från radhuset i Farsta.

Och jag minns svenktoppslåten Då går jag ner i min källare. Pierre Isacsson sjunger med sin djupa basröst:

"Då går jag ner i min källare
Där lever jag sällare
För där har jag kvar
Min gamla ångmaskin
Jag matar metatabletter i den
Lyssnar och glömmer tiden
Tar ett glas vin
I ångan från maskin"

Jag hade glömt det där med vinet, men kom ihåg melodin exakt märkte jag nu när jag lyssnade på den för första gången på nära 40 år på Youtube. Jag gillade den där låten väldigt mycket som barn.

Pierre dog för övrigt när Estonia sjönk. Han jobbade som underhållare på det dödsdömda skeppet. Och jag stod i frihamnen, dit båten var på väg, morgonen efter med en massa andra fotografer och fotograferade förtvivlade anhöriga som kom dit efter det fasansfulla beskedet. Men det har ju inte riktigt med det här att göra. Eller så har det det.

Efter några år i Enskede flyttar vi till Backlura i Hässelby.

I radhuset där fanns ingen källare att gömma varken vin eller ångmaskin. Familjen splittrades snart och så småningom hamnade den väl på vinden och jag hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Inte mycket av barndomens saker överlevde en vindsrensning och sedan försäljning av radhuset i slutet av förra seklet. Så inte konstigt att ångmaskinen väcker minnen. Nu var den sotig och bortglömd. Jag lyfter upp den och en våg av vemod sköljer över mig. För tider som varit. För allt det som aldrig blev och det som blev. För hur sorgligt allting är. För hur vackert livet ändå kan vara. 

Vi är spridda nu. Ses inte så ofta. Men en gång var vi en liten nystartad familj i en lägenhet i Enskede och jag var lyckligaste i världen när jag äntligen fick den där ångmaskinen av märket Mamod. Made in England. Jag tittade storögt på när pappa matade in metatabletterna i den på köksbordet och ångan steg från den lilla skorstenen och det röda hjulet av stål började röra på sig. Magi.

Det var då.

Får barn fortfarande ångmaskiner? 

En man med stil...

..har gått ur tiden.

Jag är i Sverige på semester sedan en vecka. Fint att vara här.

Ser ännu en massaker i USA på nyheterna. Inte långt ifrån Columbine. Där jag var efter den massakern. Våren 1999. Och Virginia Tech sen. Det tar aldrig slut men vapenanhängarna säger att av respekt till de anhöriga bör man inte debattera vapenlagarna just nu. Man kan ju också göra det motsatta argumentet.

Men dagens blogg kommer inte att handla om det eller Sverige. Jag hänger mig kvar i New Orleans. Denna fantastiska stad och idé.

När jag var där och jobbade precis innan semestern så kom nyheten om att en lokal musikprofil hade dött. Han hette Lionel Batiste, eller Uncle Batiste som han ofta kallades, och han har förekommit ett par gånger tidigare här på bloggen. Men då under namnet Mr. Cool. Jag har aldrig förr eller senare sett en man med mera stil. Han dök upp på musikklubbar jag besökte på Frenchman Street. Sjöng en låt eller två med bandet som spelade just då och dansade med några av damerna innan han gick vidare till nästa ställe. Jag visste inte hans namn bara att han var oklanderligt klädd och hade den tuffaste rösten jag någonsin hört. Han skulle till Sverige snart sa han när jag träffade honom andra gången och nu i efterhand har jag förstått att han var väldigt involverade i den årliga  jazz festivalen i norska Molde. Han var också med i TV-serien Treme där han spelade sig själv.

Han hade 11 barn, två ex-fruar och en garderob av knivskarpa kostymer, skjortor, hattar och skor (han skrev datum för inköpet på undersidan av skorna).

Vi var alltså i New Orleans när han dog, 80 år gammal, den 8 juli men kunde tyvärr inte stanna kvar för att delta i begravningsfestligheterna. Jo, jag skriver festligheterna för om det finns någon stad på jorden som vet hur man firar en begravning så är det i New Orleans. Det är parader och konserter, fest och musik. En hyllning till livet som levts.

Och som han själv hade sagt om sin begravning till sin dotter ”Inga mörka färger och inga tårar”. Underbart!

Firandet har nu pågått i veckor och han skulle ha begravts igår fredag men ett oväder satte stopp för det. Kyrkogården var översvämmad och begravningen sköts upp till måndag. Uncle Batiste ville väl bara att festen inte skulle ta slut riktigt ännu kan man förmoda.

Frågan som infinner sig är, finns det egentligen någon enda vettig anledning att inte bo i New Orleans?

---

Blogg om mitt första möte med Batiste.

Blogg om mitt andra möte med honom.

New York Times-artikel om firandet efter hans död.

Lokaltidningen The Times-Picayune skriver om gårdagens uppskjutna begravning. (se en underbar bild i bildgalleriet av en musiker i full paraduniform som rullar sig i en vattenpöl).

Bilden nedan: Hyllning till Batiste, dagen efter han dog, på en av barerna på Frenchman Street.

Just like a woman...

Jag var på en konsert med Nick Lowe i fredags tillsammans med Eirik och Ingvild. På en fin gammal teater i Tarrytown strax norr om New York City. Väldigt bra. Upptäckte Lowe bara för några månader sedan tack vare vännen Eirik. Albumet The Convincer från 2001 är sensationellt bra. Hade någon skiva med honom på 80-talet med det fastnade aldrig riktigt. Men han har ju bytt stil nu. Lugnare. Fantastiska texter.

 ”I go to the bin, put the landuray in, and pick out the cleanest shirt, then I tell myself again, I don’t really hurt”  (Lately I’ve let things slide).

Läser Ulf Lundells senaste roman, Allt är i rörelse. Man säger att han är gammal, gnällig och bitter. Det stämmer inte. Han var det för tio år sedan. Nu är han resignerad och lite arg. Inget fel i det. Han skriver: ”Både socialdemokrater och sen borgare har spelat bort vårt gemensamma kapital, ja vår gemenskap. Vi har ingenting ihop snart. Vi ska ha ett sponssamhälle. Privatiserat ner till gräsrötterna. Det är ett omänskligt vidrigt samhälle. Och vi har det redan.”

Två personer jag känner har dött de senaste månaderna. Alltför unga. Jävla helvetets skitdöden. Varför måste man dö? Å andra sidan vore det ju också konstigt om man skulle leva i all oändlighet. Eller kanske vi alla ses i Nangijala?

Strindbergs novell Ett halvt ark papper kan i sin enkla elegans vara det vackraste, sorgligaste och mest precisa som skrivits om livets förgänglighet men också dess skönhet.

Nere på Femte avenyn går svenskfamiljerna med sina tonårsbarn, ryggsäckar och kompakta digitalkameror. De männen gjorde andra val än jag. Vuxna val.

Lite kall vår va?

Jag har inte sett Gudfadern.

New York Rangers slog Ottawa i sjunde och avgörande matchen i NHL-slutspelets första omgång. Jag satt tyvärr på ett plan från Phoenix till New York när matchen spelades i torsdags. Men piloten meddelade slutresultatet i högtalarna. Ett fint ögonblick.

Jag tycker inte att Kent är speciellt bra.

Jag såg början av Gudfadern 3 i början av 80-talet när vi på helgerna hängde hemma hos kompisar som hade videobandspelare och föräldrarfritt. Vi föredrog skräckfilmer. Den var så tråkig att jag somnade. Nuförtiden måste man låtsas att man sett Gudfadern-filmerna eftersom alla män refererar till dem HELA tiden. One of these days så ska jag väl se dem. Kanske.

Till för en vecka sedan visste jag inte vad uttrycket curlingföräldrar betydde. Vet dock fortfarande inte vad helikopterföräldrar betyder.

Den där skivan med flygplanet på omslaget var ok. Sedan tröttnade jag.

Varför har jag aldrig sett Tom Waits live?

Varför vill kvinnor alltid försöka ändra på oss män?

Ganska skönt ändå med en söndag då jag inte ska flyga iväg någonstans.

 

..but she breaks just like a little girl.

Kajsa Grytt

Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

Köp! Lyssna! Läs!

Nashville

Nyss hemkommen från Tennessee. Efter Memphis drog vi till Nashville. Countrymusikens huvudstad. Och mycket annan bra musik också. Har varit där flera gånger tidigare och passade också denna gång på att besöka Broadway där det är fullt av barer som har livemusik hela dagarna och kvällarna. De flesta banden är väldigt bra och såg den här gången ett par riktigt bra rockabillyband, ett som spelade bluegrass och såklart flera bra countryband.

Jag och reporter Eirik hamnade också på en av de bästa barbecue-restaurangerna vi någonsin varit på. Jack’s Bar-B-Que på Broadway rekommendras starkt. Och låt dig inte skrämmas av den spartanska inredningen (sista bilden nedan).

Jag bestämde mig dessutom för att bejaka min inre cowboy och köpte boots och en cowboyskjorta (hatt får vänta). Får se om det funkar lika bra i New York…

   

Hus för en kung

Jag är i Tennessee och jobbar med republikanernas primärval. Det är ju den så kallade Super Tuesday idag då det är val i tio olika delstater. När vi var i Memphis häromdagen passade vi såklart på att besöka Elvis Presleys hem Graceland som ju nu är ett museum. Det var fjärde gången jag besökte det. Att kliva in i huset är en fantastiskt tidsresa till hur modern lyx såg ut på 70-talet och man kan nästan se Elvis framför sig i köket fixandes en macka med bananer, sylt och jordnötssmör mitt i natten eller jammandes med kompisarna i djungelrummet (bilden ovan).

Jag har för övrigt en kompis, vi kan kalla honom Per på 38.e gatan, som helst skulle vilja att hela hans lägenhet såg ut som djungelrummet. Ja, varför inte egentligen? Man ser inte tillräckligt många djungelrum nuförtiden. Andra coola detaljer i huset är heltäckningsmatta på väggar, psykadeliskt tyg i taket och tre TV-apparater bredvid varandra.

Ett hus som anstår en kung helt enkelt.

   

Whitney kommer hem

I lördags var vi och jobbade med Whitney Houstons begravning i New Jersey. Vi bestämde oss för att besöka hennes barndomshem först. Det ligger ungefär 15 minuter från downtown Newark och kyrkan där begravningen skulle vara. En annan familj bor i huset nu. De köpte det av familjen Houston för ett antal år sedan. Klockan är ungefär tio på förmiddagen när vi knackar på och en yrvaken kvinna, inte helt olik Whitney, öppnar dörren. ”Nja, kunde vi kanske komma tillbaka senare?” Ok säger vi. På väg tillbaka till bilen kommer en äldre kvinna på trottoaren. Hon heter Jessie och vi börjar prata med henne och visst kände hon Whitney, eller Nippy som hon kallar henne (Nippy var ett smeknamn Whitney fick som barn av sin pappa). Och hon berättar om hur hennes barn var skolkamrater med Nippy och om hur hon hörde henne sjunga i kyrkan och i skolan.

På samma gata ligger skolan som Whitney gått i och där har folk lagt blommor för att hedra hennes minne. Där träffar vi Fannie (78) som är sångerska och som hade sjungit med Whitney och hennes mamma Cissy. Hon sa att först gången hon hörde Whitney sjunga så var hon bara ett barn och hon sjöng ”Oh Mary, Don’t You Weep”. Det lät som en vuxen röst säger Fannie.

Efter det kör vi ner till Newark. Där är området runt omkring New Hope Baptist Church avspärrat flera kvarter från kyrkan. Pressfotografer står på höga stegar med långa objektiv för att försöka fånga någon av alla celebra begravningsgäster flera hundra meter bort. Ingen mening för mig att ägna en hel dag åt det. De bilderna kommer från bildbyråerna och vårt jobb är att göra ett eget reportage som skapar närvarokänsla. Dock inte så många sörjande fans där som vi hade förväntat oss. Ett par dussin vid den avspärrning vi stod vid. Några stod inne i en matbutik och tittade på den direktsända begravningen på en TV. Polisen hade ju uppmanat folk att stanna hemma och det verkade som att folk hade lyssnat.

Kvarteren kring kyrkan är ganska slitna och Newark är ju för övrigt en av de farligaste städerna i USA med mycket våld och kriminalitet men inför begravningen hade de olika gängen tydligen kommit överens om vapenvila och om att inga brott skulle begås den dagen.

Det var ju fint av dem.

Vi bestämde oss för att åka tillbaka till barndomshuset för att se om vi kunde få intervjua dem nu. Samma kvinna öppnade dörren igen, fortfarande med något nattlinneliknande på sig och nu med ett barn på armen. Hon var inte helt avvisande men pratade om att det var så stökigt hemma och att hon inte var klädd och att de såg på begravningen. Vi försökte verkligen med all vår charm övertala henne men det gick tyvärr inte. Blev dock ett ganska ok reportage ändå.

Se vår video på VGTV här.

---

Bilderna nedan: 

1. Jessie Ottley (78) framför det hus i East Orange, New Jersey som Whitney Houston bodde i från fyra års ålder fram till sitt genombrott. Familjen flyttade dit från Newark på grund av raskravallerna i slutet av sextiotalet.

2. Ett snabbköp i närhten av kyrkan visar direksändningen av begravningen.

 

Sommarmusik

I går när jag gick över Union Square råkade jag hamna mitt i en gratiskonsert med ett band från Brooklyn som heter Hank & Cupcakes. De var bara två personer. En bassist och en trummis. Trumsetet var längst fram på scenen och trummisen spelade ståendes samtidigt som hon sjöng. Det lät bra. Det var sen eftermiddag med mjukt fint ljus och en skön kombinerad känsla av ”efter jobbet" och sommar.

På sommaren är det väldigt många arrangemang i New Yorks parker. Teater, film, musik, dans m.m. Det mesta är gratis. Här är en bra sammanställning av länkar till de olika arrangörerna och platserna i fall du råkar befinna dig i New York.

Big Man

Clarence Clemons är död. Den legendariske saxofonisten i Bruce Springsteens E Street Band dog i Florida i lördags efter att ha fått en stroke tidigare i veckan. Han var mer än bara en saxofonist. Han var den Springsteen lutade sig mot, inte bara bokstavligt som på omslaget till Born to Run. Clemons var den som alltid fick mest applåder när bandet presenterades och han VAR i mångt och mycket The E Street Band.

Vissa saker slår ner som en blixt i ens liv. Förändrar tanken om vad som är möjligt. Vidgar vyerna och skänker lindring i natten.

Det kan vara en bild, en bok, en film, en stad, en kvinna…

…eller ett saxofonsolo.

Min första kontakt med Bruce Springsteen och The E Street Band var den där bootlegen från 81-turnén jag lånade från en kompis och spelade in på ett C-90 band när jag var i 15-års åldern. Ett band som spelades ofta sen mellan punkskivorna.

Gick det att göra musik så här?

Så mycket passion. Så mycket energi. Herregud!

Och när man tror att tåget ska spåra ur, att högtalarna ska sprängas, att bandet ska falla ihop av utmattning då kommer den där saxofonen och höjer allt ännu ett steg. Vackrare än en kvinnas leende i Gamla stans smalaste gränd, underbarare än en sommarnatt utan slut och mer levande än livet självt. Han tar dig genom storstadsdjungeln via Tionde avenyn och vidare ut till den fortfarande varma sanden under en boardwalk i den ljumma kvällen vid Jersey Shores för att sen slunga dig ut i universums oändliga mysterium där du svävande tittar ner på den blå lilla kula vi alla bor på och du tänker att livet det är trots allt värt att levas.

Innan jag hörde vad han kunde göra med detta instrument var en saxofon något jag bara hade sett på skivomslagen till Ingmar Nordströms Saxparty på Domus skivavdelning i Vällingby Centrum. Clemons saxofon levde i en annan dimension. En annan galax. Han fick mig att förstå att det finns en mening med livet för något så vackert kan omöjligt ha skapats ut ur meningslöshet.

Sista gången jag såg honom live var på Madison Square Garden i november 2009. Då spelade de hela dubbelalbumet The River och det var en helt fantastisk konsert. Liksom när jag såg dem på fotobollsarenan ute i New Jersey en månad tidigare. Då spelade de hela Born to Run-albumet. En minst lika bra konsert. Clemons hade väldigt svårt att röra på sig och satt för det mesta på en barstol och spelade men hans saxofon lät bättre än någonsin. Så här skrev jag här på bloggen efter konserten på Madison Square Garden:

”Nästan allt var väldigt väldigt bra men låten Drive all night var overkligt bra. En text och ett framförande som kan bringa tårar till den mest cyniske, som mig till exempel, och ett saxofonsolo från The Big Man som skar genom luften som om det vore svaret på allt.”

Rest in peace Big Man!

..eller vid närmare eftertanke gör inte det utan kör på med din sax där ute i stora evigheten!

---

Bilden tog jag i Göteborg i juni 1985. En annan ganska hyfsad konsert.

Ett farväl av en korrespondent

…och ett paraply.

Jag tog tunnelbanan ut till Cobble Hill i Brooklyn i går kväll.

Det hade varit 38 grader varmt på dagen men efter ett par dagar med klassisk New York-hetta bjöd den tidiga kvällen på ett spektakulärt åskväder med tillhörande ösregn. Magiskt. Som alltid. Jag tog med mitt röda golfparaply som jag köpte i Portland, Oregon 1997 där jag och Expressens USA-korrespondent Mats Larsson var för att bevaka Annika Sörenstam som spelade golf i US Open. Det regnade och jag köpte alltså detta paraply för att skydda mig och kamerorna. Är inte mycket för golf egentligen men bra paraplyer kan de onekligen göra.

Paraplyer kommer ju och går. Inte minst de totalt odugliga versionerna man köper i panik på New Yorks gator när en oväntad störtskur kommer. Oväntad för alla utom paraplyförsäljarna som dyker upp snabbare än man hinner tänka ”varför tog jag inte med mig mitt röda golfparaply?” Detta röda golfparaply från Oregon som alltså har hängt med i alla år. För det mesta har det tålmodigt stått i min garderob. Men då och då har det fått följa med ut. Men bara när det regnat ordentligt. Som i går kväll när jag skulle äta avskedsmiddag med VG:s korrespondent Anders Giæver (bilden ovan) som flyttar hem i slutet av juni efter tre år i New York (jag tar semester från måndag så därför middagen nu). Anders bor i just Cobble Hill med sin fru Ales och deras barn. Ett väldigt trevligt område. Dessa tre år gick fort. Känns som det var i går jag skrev den här texten när Anders tog över från Kim Riseth.

Giæver kastades ju direkt in i presidentvalet och en av de första resorna vi gjorde var till demokraternas partikonvent i Denver. Efter det har vi hunnit med att bevaka jordbävning, orkan, vulkanutbrott, seriemördare, sexskandaler,  pistolmassaker, och kidnappning. För att bara nämna några av sakerna vi upplevt tillsammans. Vårt sista jobb ihop, för den här gången, gjorde vi i Kansas förra helgen. Det kommer att publiceras i VGHelg lördagen den 25 juni. Ett intressant reportage. Skriver mer om det här när det har stått på trykk. Som vi säger i Norge.

Jag och Anders åt en bra middag på en liten Italiensk restaurant på Smith Street i går kväll. Vi pratade jobbminnen från de tre åren vi jobbat ihop. Avskedspresent blev min fotobok Uppdrag: USA men man vet att den inte är helt aktuell då det i en av mina bildtexter står att politikern John Edwards är en framtidsman. Tiden går. Sedan eftersläckning på en bar längre upp på samma gata dit Ales slöt upp. Det var trevligt. Det var först när vi skulle skiljas åt ute på gatan som jag kom på att jag saknade något.

Mitt paraply har alltså sett korrespondenterna komma och gå. Men nu är det slut på det. Jag hade glömt det på restaurangen som nu var stängd. Hade det bara fortfarande regnat så hade jag ju kommit ihåg det. Visst skulle jag kunna ringa dit i dag men jag drar till Stockholm på måndag för semester och har som alltid ett fullspäckat schema dagarna innan avresa. Så två timmar för att hämta ett paraply, om än med ett visst affektionsvärde, i Brooklyn känns inte överkomligt. Och visst skulle Anders kunna hämta det men vi ses inte mer innan han flyttar tillbaka till Oslo och det känns väl kanske som ett lite väl stort projekt för ett paraply att be honom ta med det och sedan för mig att resa dit för att hämta det. Dessutom är jag själv förvånad att jag har lyckas med att inte glömma det under så många år. Kanske är det någon mening med att det nu är borta? Eller kanske inte. Bra var det i vilket fall som helst. Mycket robust.

15 juli börjar Eirik Mosveen som USA-korrespondent för VG. Till dess ska jag ha hittat ett nytt paraply. En ny era börjar. Onekligen.

Och Anders, vi ses igen...kanske över en Bora Bora Horror i The Tonga Room.

--

Bilderna är tagna under ett valmöte i Chester, Pennsylvania en vecka innan presidentvalet 2008. Det var kallt och ösregnade. Min ena kamera slutade att fungera. John McCain ställde in ett valmöte samma dag i Pennsylvania på grund av regnet. Som hade han redan gett upp. Och kanske var det så.

The screen door slams

"Well now I'm no hero
That's understood
All the redemption I can offer, girl
Is beneath this dirty hood"

- Bruce Springsteen / Thunder Road

Tillbaka till framtiden: Big Audio Dynamite

Vaknade med rockkonsertpip i öronen i morse. Det var längesedan.

Jag var och såg Big Audio Dynamite (BAD) på Roseland Ballroom igår. Återföreningturné. Mick Jones startade BAD efter att han fått sparken från The Clash i början av åttiotalet. Jag var ju visserligen mer av en Joe Strummer-man (som liksom Jones var sångare, gitarrist och låtskrivare i The Clash men som dog alltför tidigt, 2002) men med BAD så var det trots allt Jones som tog arvet vidare in i framtiden med avstamp i The Clash’s trippelalbum Sandinista. Punk, hip hop, rock’n’roll, rap och reggae i en fantastisk blandning.

Nu har de alltså återförenats ca. 20 år senare. Men det känns inte som en trött nostalgiturné. Kanske för att de var före sin tid. De får bra recensioner från tidigare konserter under turnén ser jag. Flera skribenter menar att BAD är ett underskattat band som bröt ny mark och att deras inflytande fortfarande märks bland nya band. De havererade inte in i åttiotalets syntträsk trots att de använde syntar minst lika mycket, om inte mer, som de flesta andra då. De gjorde det smartare.

---

Jag tar taxi från 39:e gatan till Roseland på 52:a. Passerar Broadway i regn. Det glittrar. Genom dropparna på bilrutans utsida ser jag barer och platser som bär på dåliga och bra minnen för mig. Minnen som inte vill försvinna.

Går själv på konserten. Varför inte? Ganska skönt.

I entrén blir det tjafs i säkerhetskontrollen. Min kamera är för stor att ta med in om jag inte har fotopass. Jag ljuger att jag har det. Vakten tar mig till luckan där man ska hämta det och försvinner sen. Kort kö. Kan möjligen snacka till mig ett pass men om det inte går måste jag lämna ifrån mig kameran. Korta kön tar tid. Struntar i det och glider diskret in i konserthallen med min kamera. Ingen märker något. Firar med en Vodka Tonic i baren.

Jag tänker på när vi var och såg dem i Göteborg på Eriksbergsvarvet 1987. De var förband till U2s förband, The Pretenders. Men vi var där för BAD och trängde oss nästan ända fram till scenen trots att vi kom sent. Där stod vi sen i regnet och efteråt blev jag arg på ett kravallstaket som jag började sparka på av någon anledning. Blev nästan arresterad. En av få saker jag minns från den resan. Vilka var vi som var där? Min bror Johnny såklart. Men sen? Niclas och Karin? Jugge? Matte? Gunilla, Sofia, Madde? Sov vi i trappuppgångarna som vanligt i Göteborg? Eller var det nattåget hem? Jag minns inte längre mycket mer än att vi var unga och obekymrade.

Jag står längst fram till höger om scenen på Roseland. Ser bandet stå i en hörna och vänta på att inta scenen (hade varit en bra bild om jag varit närmare och ångrar att jag inte tjatade till mig ett fotopass). De lösgör sig efter några minuter en och en och springer väldigt snabbt uppför rampen till scenen med några meters mellanrum. Ser bra ut. Gillar när man tänker på detaljer sådär. Hänger nog kvar från Clash-tiden.

Mick Jones smal i mörk kostym. Vit skjorta. Och vit näsduk i bröstfickan. Solglasögon modell stora pilot. Han har åldrats med värdighet. Väldigt tunnhårig och väldigt cool. Don Letts och Leo Williams med rastaflätor ner till vaderna.

De öppnar med Medicine Show. Gåshud.

Sen är den ena låten tyngre än den andra. Otroligt tight. Enda missen är i slutet med E=MC2 då de är tvungna att avbryta efter 30 sekunder och börja om. Var något strul med tekniken. Men i det lilla avbrott som uppstår så börjar Mick självironiskt sjunga ”..if you can make it here, you can make it anywhere…” från New York, New York följt av en blytung version av E=MC2 så är den fadäsen bortglömd.

”He’s up here with us tonight” säger Jones när de spelar Sightsee M.C. och menar såklart framlidne Joe Strummer som var med och skrev den låten. Jag tänker på när jag såg Strummer med sitt band the Mescaleros i samma lokal hösten 1999. Han spelade en massa Clash-låtar blandat med nyare låtar. Mick Jones spelar inga. Båda valen känns logiska. Men att se Strummer avsluta med Straight to hell, I fought the law, Bankrobber och White Riot var magiskt. Han hade inte åldrats alls.

Mick Jones ofta med ett leende den här kvällen. Verkar ha kul. Skönt avslappnat mellansnack. Tung brittisk accent. Ironi.

Två inropningar. Jones tar fram sin gamla Les Paul till extranummerna. Sista låten blir Rush som var en hit för dem i USA när den kom.

Lokalen tänds upp. Folk lämnar med stora leenden och trots att jag inte köpt en konsert t-shirt på 20 år och egentligen inte tänkt göra det någonsin mer så kan jag inte låta bli att köpa en. Kommer kanske aldrig ha den på mig men det spelar ingen roll just där och då.

Är lite hungrig och hamnar på McDonald på Times Square av alla ställen. Det har slutat att regna så sätter mig vid ett av de röda små runda borden som numera finns på Times Square. Klockan närmar sig midnatt men det är fullt av fotograferande turister. Par. De ser glada ut. Obekymrade. Och jag sitter där, för första gången, mitt på Times Square och äter en hamburgare. Kunde ha varit en textrad i en Strummer/Jones-låt.

Tar en taxi hem. Ser slutet av Letterman och går och lägger mig med pip i öronen och om inte obekymrad så i alla fall med ett leende.

---

Rocktidningen Rolling Stone har i dagarna utsett London Calling av The Clash till åttiotalets bästa skiva. Stort!

Love Sick...

…som öppningsspåret på albumet Time Out of Mind heter.

En fin liten kärlekslåt av Bob Dylan.

I dag blev det klart att han kommer till rockfestivalen Peace & Love i Borlänge i sommar. Kanske kan han lyckas med vad varken Thåström, Iggy Pop eller det briljanta bandet Strindbergs har lyckats med. Att få mig till Peace & Love.

Nu är visserligen inte Dylans konserter några ohämmade partytillställningar men han är i högsta grad en relevant artist som fortsätter att producera bra skivor. Och Bob Dylan på torget i Borlänge är ju inte varje dag.