I onsdags fotograferade jag Jerry Seinfeld. Han ska till Skandinavien med sin stå upp-show och gav intervjuer till utvalda medier i en lägenhet i Soho. Fem minuter för fotografering och 20 minuter för intervju. Inte direkt ideala förutsättningar. Och det var bokstavligen fem minuter. Hans assistenter hängde över min axel och såg till att jag inte fick mer än fem minuter.
Jerry var i och för sig väldigt trevlig. Trots att jag under fotograferingen berättade en ganska poänglös historia där jag dessutom råkade säga Obama istället för Osama. Då blev den ännu mer poänglös. Eller som Jerry sa ”It doesn’t make sense”.
Jag har till slut skaffat en platteve. Men bara en liten till hemmakontoret än så länge. I vardagsrummet står fortfarande en fin gammal
tjockteve.
Teven som blev utbytt syns på bilden här ovan.
Jag köpte den på eftermiddagen den 11 september, 2001. På den tiden hade jag
bara en teve och den var inne för reparation just då. Men jag insåg ju att
detta var en dag man verkligen borde ha en fungerande teve hemma. Så när jag
hade jobbat klart nere vid World Trade Center gick jag hem till midtown för att
sända bilder. Många affärer hade redan stängt på grund av terrorattackerna men
på tredje avenyn och 36:e gatan fanns en Radioshack som fortfarande var öppen.
Jag köpte där teven ni ser på bilden (med sådana finesser som inbyggd
videobandspelare) och bar den sedan hem på gatorna som var fulla av chockade
människor.Många av dem stod runt
parkerade bilar och lyssnade på nyhetssändningar på bilradion.
På kvällen såg jag president George W Bush hålla tal om
terrorattackerna till nationen på den nyinköpta lilla vita teven av märket RCA.
Det sista jag såg på den idag innan den kopplades ur var president Barack Obama som
skrev under lagen som gör sjukvårdsreformen till en realitet.
…och däremellan har jag sett en hel del andra
stora nyheter på den.
Jag har ju tidigare skrivit här om hur
programledare ute på högerkanten varnar för att USA under president Obamas
ledarskap håller på att bli som Sverige. Humornyhetsprogrammet The Daily Show
har nu skickat sin ”korrespondent” Wyatt Cenactill till Stockholm för att se
hur det verkligen är att bo i Sverige. Se inslaget, som sändes i går kväll, här
ovan. Det är ganska kul men också en effektiv
motvikt till den bild Bill O’Reilly och hans likar ger av Sverige.
Först intervjuar Cenactill bara unga snygga
tjejer på gatan och blir förtjust i dem alla. Avslutningsvis besöker han
artisten Robyn men blir desillusionerad när han ser att hon inte lever något
popstjärneliv och att hon till och med källsorterar sina sopor. Inslaget
avslutas med texten ”To be continued” så antagligen fortsätter det ikväll. The
Daily Show har en bra hemsida där de lägger ut hela avsnitt samt klipp av olika
inslag. Så följ deras bevakning av socialist Sverige där.
The Daily Show med Jon Stewart är för övrigt
mer än ett humorprogram. Det är nästan det enda ”nyhetsprogrammet” som ställer
politiker och opinionsbildare till svars. Ofta genom att visa videoklipp av vad
de har sagt tidigare och av vad de säger nu. Under senare tid har Stewart bland
annat varit väldigt hård mot ekonomikanalen MSNBC som han menar har agerat
hejaklack till den så kallade marknaden. Deras programledare har till exempel
gett köpråd av aktier i företag som bara några dagar senare varit nära att gå i
konkurs.
SVT Play heter en ganska ny tjänst som
Sveriges Television har lanserat på Internet. Där kan man se olika klipp från
SVT:s arkiv. Jag har suttit och botaniserat bland dessa denna
lördagseftermiddag och det var verkligen en trevlig liten utflykt ner på
minnenas boulevard. För vad väcker minnen bättre än gamla TV-program? Öppet arkiv kallas den avdelning där de gamla klippen finns.
Bland annat har jag i dag sett Bengt
Alsterlind i Hajk visa hur man tillverkar en minisäckpipa med bara en ballong
och en visselpipa och Jacob Dahlin dricka champagne med den ryska sångerskan Alla Pugatjova (som
faktiskt frågar var Ulf Lundell är. ”På krogen” svarar Dahlin fyndigt). Jag har
sett Televinken leka indian med Anita i skogen och Jonas Hallberg försöka
intervjua ett bångstyrigt Dag Vag i Måndagsbörsen. Vidare ser jag att Lennart
Swahn 1977 lyckades med bedriften att för första (och kanske enda?) gången få in de legendariska sångerskorna Birgit Nilsson
och Zarah Leander tillsammans i en TV-studio för en gemensam intervju. Sedan klickar jag på
en intervju med en 16-årig Björn Borg i Paris 1973 varefter jag kollar in en
mängd nyhetsklipp från Normalmstorgsdramat från några månader senare samma år.
Det finns också en mängd klipp som är från tiden innan jag kom till världen men inte desto mindre intressanta. Jag ser Ingrid
Bergman bli intervjuad av Åke Falck på af Chapman 1959. Fortsätter därefter
till bärgningen av Vasa-skeppet som ägde rum inte långt därifrån två år senare.
Det finns också en speciell avdelning för aprilskämt som lurat TV-tittarna
genom åren. 1962 inbillade man det svenska folket att de skulle få färgbild på TV:n om
de trädde en nylonstrumpa över den. I samma anda fick vi 1981 veta att det gick
att bygga sin egen parabolantenn med ett paraply och lite aluminiumfolie. 1976 var
det pimpel-SM inomhus i en hockeyhall och 1993 får vi höra Hollywoodstjärnan Mel Gibson säga att
han skrivit på för en roll i den svenska såpoperan Rederiet.
En av favoriterna, som ni ser här ovan, är Knut Ståhlbergs reportage
från 1978 om ABBA:s lansering i USA. Han låter lite lätt skeptisk till hela
grejen och reportaget fokuserar mest på pengarna. Inslaget är drygt fyra
minuter långt men intervjun med ABBA själva används sparsamt. De är bara med
ungefär 30 sekunder då de är härligt upprörda över att all fokus är på
pengarna. Speciellt förbannad verkar Agneta vara.
Knut Ståhlberg är ju egentligen värd ett eget
blogginlägg. Denna härliga TV-journalist som spenderat större delen av sin karriär
som korrespondent i Paris och som på somrarna kom hem till Stockholm och
vikarierade som nyhetsuppläsare i Rapport. Med sina yviga gester och allt annat än entoniga stämma var han en
främmande fågel och ett härligt original som motvikt till sina gråtråkiga
kollegor. Jag läste för några år sedan hans memoarer ”Ett hörn av paradiset”
från 1997. En mycket personlig och bra bok som rekommenderas. Där beskriver Ståhlberg bland mycket annat hur han och hans franska hustru för något år eller så provar på att bo i
Washington DC när han får erbjudande om att bli korrespondent där. De trivs
inte speciellt bra och återvänder till sitt äskade Paris. Men det måste ha
varit under det året han gjorde ABBA-reportaget. Se det!
/ T
PS. Det här blir väl kanske lite väl mycket
klubben för inbördes beundran men men, jag blev så glad över vad journalisten Gunilla Kinn i dag skrev på sin blogg om Tankar från 39:e gatan att jag ändå vill dela med mig av
det. Läs det här. Gunilla bloggar också bra och på senaste tiden har hon
skrivit väldigt mycket om den viktiga Gömda-debatten. Den som alltså handlar om
Liza Marklunds bok med samma namn och om vad som är sant och inte sant. Mycket
intressant läsning.
Istället för att ta mig till någon av de tre Apple-butiker som finns på Manhattan så beställde jag en ny Mac vi Apples hemsida. Via orderbekräftelsens tracking-link kan jag nu se att den lämnade Shanghai i torsdags. Fredagen tillbringade min nya dator i Anchorage, Alaska och klockan 02:14 i morse landade den på Newark-flygplatsen i New Jersey. Nu är det bara att hoppas att datorn kan ta sig in till Manhattan utan problem. Har ju hänt att långtradare blivit kapade i Tony Soprano-land. Nästa gång jag behöver en ny dator kanske jag helt enkelt tar en promenad upp till glaskuben som är Apples butik på 59:e gatan och Femte Avenyn.
På tal om The Sopranos så hade reporter Kim igår fest i sin lägenhet på 81:a gatan och Andra Avenyn. Meningen var att det skulle grillas på hans fina terrass men vad som närmast kan liknas vid svenskt midsommarväder satte stopp för de planerna. Vi fick nöja oss med iof ganska bra kallskuret inne i den också fina etagelägenheten. Vi hade som tur var innan festen mött upp med Wolfgang H och Pontus från Bladet och grundat med ostron, buffalo wings, calamari och quesadillas hos Bob i baren på Dock’s. Jag hade en viss misstanke om att det inte skulle bli så mycket grillat i ösregnet.
Bland gästerna på Kims fest fanns en italienare som äger en restaurang i samma kvarter.
Han hade med sig en kompis som visade sig vara den skådespelare som spelade Furio i Sopranos. Han var den långhårige italienaren som var Tony Sopranos chaufför och assistent och som Tonys fru Carmella blev kär i. Det är ju ändå ganska stort, inte minst för Kim som inte hade sett Sopranos förrän helt nyligen då han körde ett Sopranos-marathon och såg alla 86 avsnitten på DVD under en månad eller så.
Och på tal om TV-stjärnor så finns det en ny svensk paparazzi i New York. Mannen bakom bloggen lyxmannen har ett ledigt år i New York medan hans sambo sliter nere på Wall Street. I förra veckan rubbades hans lyxtillvaro då jag fixade om än ett ganska tillfälligt, men dock ett jobb. Företaget en amerikansk kompis jobbar för behövde hjälp att översätta en del svenska hemsidor (och nej, jag tror inte Googles översättartjänst är riktigt redo för prime time ännu). Bra så tänkte jag men istället för att gå tillbaka till lyxtillvaron så har mannen ifråga greppat en systemkamera med supertele och förföljt stackars TV-stjärnor i Central Park. En blev så upprörd att han gav fingret. Det är tacken för att man ger killen ett jobb, han börjar konkurrera med mig.
Läs han sida av storyn här.
Vissa dagar lyfter aldrig. Det blir aldrig någonting med dem. I dag är en sådan dag. Regn och grått och New York-borna stryker längs med husen för att undvika bilstänk.
Obama vann i valen i Maryland, Virginia och DC i går. Men han inte bara vann, han krossade Hillary. Obama har nu vunnit åtta val i rad. På tisdag är det val i Wisconsin och Hawaii. Det är inte helt otroligt att Obama vinner båda dessa. Sedan är det inga val förrän den 4 mars. Då står stora stater som Texas och Ohio på tur. Hillary leder där relativt klart i opinionsundersökningarna. Hon måste vinna där annars är det över. Om inte matematiskt så psykologiskt, moraliskt och på alla andra tänkbara sätt. Men återigen, underskatta inte Clintons politiska maskin.
John McCain vann ju också alla tre valen men har fortfarande problem med att övertyga den kristna högern. Inte minst synligt i resultatet i Virginia där Mike Huckabee, den före detta pastorn, fick 41 procent av rösterna. Men McCain kommer oavsett det att bli partiets kandidat. Problemet är att han gärna vill att evangelisterna ska rösta i höstens presidentval. Risken är stor att de stannar hemma på valdagen.
Neil Youngs Ordinary People på nya CDn Chrome Dreams ll är ett 18 minuter långt mästerverk! Det är en gammal, men tidigare outgiven låt.
En artikel i New York Magazine ställde nyligen frågan jag ofta också ställer mig. Hur kommer det sig att Jay Leno har mycket fler tittare när David Letterman är så mycket bättre?
Jag har blivit hooked på reality TV (som väl på svenska heter dokusåpa?).
Nej, jag har fortfarande inte sett ett enda avsnitt av Big Brother, Robinson eller Bonde söker fru.
Däremot har den amerikanska kanalen Bravo profilerat sig med en rad olika dokusåpor som inte bara går ut på att snacka skit om varandra och bli fulla och börja hångla med fel person. I deras serier ingår ett kreativt element som tilltalar mig. I Top Chef är det kockar, i Project Runway är det kläddesigners och i Top Design är det inredningsarkitekter som tävlar mot varandra.
Vet inte om de går i Sverige men jag antar det.
Nu har jag dessutom upptäckt en serie på kanalen VH1 där fotografer tävlar mot varandra. Den heter The Shot och det är den bästa modefotografen man ska kåra. Det är dock inte bara modefotografer som är med och tävlar.
Recent Comments