Tankar från 39:e gatan...

Ett sorgset utanförskap

 

Det brann bilar i Stockholms förorter

Häromveckan

Det ropades på lag och ordning

Man sa att det var kriminella ligister som låg bakom

Det brann inga bilar på Östermalm

Inte på Södermalm heller för den delen

De borde gjort som i Istanbul

Intagit city

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Din nacke var så len

Vår tid är olustig

Åttiotalet vann

Jag vill vara någon annanstans

Det handlar ju såklart inte om brinnande bilar

“Men om det hade varit din bil som brann upp?” säger du

Om den inte hade brunnit så hade jag tänt på den själv

Eller kört den i sjön

Om jag nu hade haft en bil

Jag fotade kravallerna i Kungsan på 80-talet

Ung fotograf utan uppdrag

Med eget uppdrag

En kravallapolis slog mot min njure med sin batong

Han siktade bra

Hade ont i en vecka

Har aldrig litat på dem sedan dess

På lördag gifter sig prinsessan Madeleine med en amerikansk börsmäklare

Allt hänger samman

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Sommaren är här

Snart är det vinter

Vad har jag gjort för att göra världen bättre?

Antagligen ingenting

Det tynger mig

Det finns de som oförtrutet fortsätter att slåss

För en bättre värld

För de svaga

Ulf Lundell

Johan Johansson

Fotografen och författaren Micke Berg för striden dagligen på sin blogg

Min bror som vägrade köpa sin lägenhet när den blev bostadsrätt

I allmännyttan

Och som också samlade in namn FÖR byggandet av flyktingförläggning i Blackeberg

När alla andra protesterade mot det

Ni är mina hjältar

Ett sorgset regn faller över mig

Okej, så säg att de är kriminella ligister

Är det någon som frågar sig varför de är det?

Kravallerna på 80-talet hade ju inte ens någon agenda

En kravallpolis i New York sparkade iväg min kamera

Occupy Wall Street

Dina ögon är så sorgsna

Så vackra

I det dunkla ljuset

Jag kan inte vara den man du behöver

Inte ens det

Vad gör de sorgsna människorna i ett lyckligt solsken?

Världen är full av lyckans smeder

De bränner inga bilar

Så mycket står klart

Och kravallpoliserna bränner heller inga bilar

Så vem bränner då bilarna?

De sorgsna?

Working for the Clampdown

...för att citera Joe Strummer. Aldrig har han varit mer aktuell.

I dag firade Occuppy Wall Street-rörelsen sitt två månaders-jubileum med protester på olika platser i New York och i resten av landet. Det är ju bara två dagar sedan borgmästare Bloomberg bestämde sig för att skicka in polisen för att rensa upp Zuccotti Park, där demonstranterna slog upp läger i mitten av september. Detta skedde mitt i natten och man spärrade av ett stort område som sträckte sig flera kvarter från parken. Journalister släpptes inte in i detta område och kunde alltså inte rapportera om vad som hände och en del av de få journalister som redan var inne blev arresterade. New Yorks Pressklubb har lämnat in en formell protest om detta och de kräver en utredning. Demonstranterna är nu välkomna tillbaka in i parken med sitt budskap om ekonomisk rättvisa men de får nu inte ha några tält, sovsäckar, stolar etc. Och parken är omringad av kravallstaket med bara ett par ingångar. Ganska annorlunda mot när jag var där senast.

Idag var det som sagt inga tält i parken och kravallpoliser så långt ögat kunde nå. Stundvis var det en del ganska våldsamma konfrontationer. Jag hamnade mitt i en av dem. Eller snarare tog jag mig in i kaoset genom att ta rygg på tre poliser som var på väg in till mitten av den stora folkmassan. Där inne verkade några poliser och demonstranter vara i fullt slagsmål. Poliserna gjorde ingen skillnad på journalister och demonstranter. Jag blev knuffad ett antal gånger av en polis, till slut så hårt att jag tappade kameran. Försökte böja mig ner för att ta upp den men det var svårt i kaoset och än svårare blev det när polisen sparkade iväg kameran. En av demonstranterna fångade upp den och gav den till mig. Efter det höll jag på att ramla när poliser tryckte iväg oss med sina långa batonger och i den processen slog jag i huvudet i något. Oklart vad. Har lite huvudvärk nu och hoppas att det inte är en lätt hjärnskakning men tror nog att det ska gå bra.

Sekunderna senare kom poliserna ut från klungans mitt med en av demonstranterna de har arresterat. Han blödde kraftigt från huvudet. Liksom vid samtliga arresteringar jag fotograferat så gjorde polisen allt för att fotograferna inte ska få några bilder. De som inte är inblandade i att hantera den arresterade ställer sig i position för att skymma fotograferna.

Stämningen i parken var mycket upprörd. Lite senare såg jag en polisman ledas in i en ambulans. Han hade blivit skuren med ett vasst föremål i handen och måste sy 20 stygn.

Senare på eftermiddagen tog sig demonstranterna till Union Square och man ”ockuperade” också tunnelbanan och sedan på kvällen gick de över Brooklyn Bridge. När dessa rader skriva har över 200 demonstranter arresterats.

Både objektiv och kamera måste in på reparation. Kanske borde jag skicka räkningen till New York-polisen. Troligen lönlöst dock.

…men höstlöven i Zuccotti Park var mycket vackra.

   

   

Stress och press i Vita huset

Jag var i Vita huset i torsdags och fotograferade den norska statsministern Jens Stoltenberg på besök hos president Barack Obama. Ett besök som har varit mycket efterlängtat i Norge. Det var Stoltenbergs första besök i ovala rummet och många har undrat varför det tog så lång tid. Hela 11 år om man räknar in hans första period som statsminister. Själv var jag i ovala rummet för tredje gången. Har tidigare fotograferat Göran Persson samt Norges tidigare statsminister Kjell Magne Bondevik med president George W Bush vid två olika tillfällen. Och även om detta var mitt sjätte besök till Vita huset så går det inte att förneka att det är en speciell känsla att befinna sig i världens maktcenter.

Men det är inte direkt ideala förhållanden att jobba under. Stressigt, trångt och dåligt ljus. Fast den här gången var det faktiskt två ljuskillar som höll varsin stor lampa för att underlätta det för alla fotografer. Någon har tänkt till för jag kan inte minnas att de var där förr och pressrummet där vi väntade (första bilden nedan) innan var visserligen lika trångt som alltid men i alla fall nyrenoverat.

När Persson och Bondevik var på besök i Vita huset så var det bara fotografering och inga reportrar kom med in i ovala rummet. De fotograferingarna varade i ungefär en halvminut och det var ganska stressigt. Minst sagt. Den här gången var det reportrar med också. Många. Och väldigt många amerikanska fotografer och TV-team. Det skulle lämnas statements från de två ledarna och det var ju samma dag som Khadaffi dödades så det fanns ju ett stort intresse av att höra vad Obama hade att säga om det (bland annat fick Norge väldigt mycket beröm för sin insats i Libyen). Fördelen med detta var att vi fick betydligt mycket mer tid i ovala rummet. Ungefär 10 minuter. Nackdelen var att det var väldigt trångt och i princip omöjligt att byta från den position man tagit efter löpningen in i rummet sida vid sida med de andra fotograferna i kamp om de bästa positionerna. Måste ha sett komiskt ut för Obama och Stoltenberg som redan satt på plats när vi kom in.

Men jag och reporter Eirik hade nästan lika bråttom ut. Ungefär en timme till absolut sista deadline gjorde att vi inte hade mycket tid att spela på. Först skulle vi och alla andra norska reportrar på plats dock få intervjua Stoltenberg på Vita Husets framsida. Sagt och gjort. Men när vi sedan ville snabbt ta oss ut från området fick vi inte det för Seceret Service. Ingen fick lämna området innan statsministern hade gjort det och han gav fortfarande intervjuer. Klockan tickade och vi försökte att inte gripas av panik.

Men allt ordnade sig till slut. Som det brukar. Fast det blev väldigt stressigt och det var inte många minuter kvar till tryckstopp när vi sände hem texten och bilderna. Och sedan den där oslagbart sköna känslan efteråt som man alltid får efter att ha stressat med en tight deadline.

Trots att Khadaffis död såklart tog mycket utrymme i tidningen så blev det ändå ett mittuppslag på besöket i Vita Huset. Det får man vara nöjd med.

Dessutom hann vi göra en video till VGTV som du kan se här.

   

Wall Street är ockuperat!

Sedan en månad tillbaka pågår protesten Occupy Wall Street på södra Manhattan. Det är en protest mot de ekonomisk orättvisheterna. Liknande protester har startats i andra amerikanska städer och idag lördag hölls demonstrationer inspirerade av den i många andra länder, inklusive Sverige. New York-protesterna är å sin sida inspirerade av den arabiska våren och bland annat det tältläger som skapades på Tahrir Square i Egypten.

Här har de slagit upp sitt tältläger i Zuccotti Park som är en liten park, eller snarare ett slags torg, som ligger alldeles vid Ground Zero, ett par kvarter från Wall Street och New York-börsen. Jag och reporter Eirik var där i torsdags och fredags. Många av demonstranterna är där dygnet runt. Det hade bestämts att polisen skulle tömma parken klockan sju på morgonen igår för att den skulle tvättas. Det sades att demonstranterna skulle få komma tillbaka men många av dem misstänkte att detta var ett trick för att permanent få bort dem. Så de började skura parken själva med vatten och såpa. De hade också bestämt sig för att bilda en mänsklig kedja för att hindra polisen. Många befarade att det skulle leda till oroligheter och antagligen var det därför evakueringen i sista stund ställdes in. Demonstranterna vann det slaget och nu har man tonsäkert och snabbfotat gjort ett budskap av det: ”Parken är städad, nu är det dags att städa upp på Wall Street”.

Strax efter konfrontationen var avblåst gick några hundra av demonstranterna på gatorna ner mot Wall Street. Då blev det en del konfrontationer med polisen och 15 personer arresterades. 

Gruppen har inga ledare och det är en ganska stor blandning av folk. Studenter, övervintrade hippies, medelålders medelklass, anarkister, med flera, med flera. Och människor med alla möjliga budskap finns där. Någon vill ha kommunism en annan tycker om poliser som röker cannabis och en tredje låtsas vara en TV-reporter från Fox News och intervjuar folk med en fejkad TV-kamera av papp. Däri ligger ofta kritiken av rörelsen. Att budskapet är för otydligt. För splittrat. Men egentligen är det inte det tycker jag. Det överliggande budskapet är helt klart att de är trötta på att de rika blir rikare medan medel- och arbetarklassen i USA får en allt mindre del av kakan. Och om att det är så råder inget tvivel.

Även om jag själv alltid har lite svårt för grupper med budskap och idealister med frälsning i blick så blev jag ändå på gott humör när jag gick och fotograferade i Zuccotti Park. Protesten är ett hälsotecken i ett land som numera kanske alltför ofta väljer att spendera sin tid i TV-soffans trygga komfort och i Drive Inn-kön till närmsta snabbmatsrestaurang istället för att ta till gatorna och stå upp mot social orättvisor.

De har också fått stöd från många som själva inte deltar i protesterna. Bland annat beställs ofta pizzor från den lokala pizzerian vid Zuccotti Park från folk i alla möjliga platser i detta stora land för leverans till demonstranterna. Och när vi är där stannar ett medelålders par sin bil intill parken, kvinnan hoppar ut och tar ut två stora förpackningar med vattenflaskor ur bagageluckan och ger till den person vi just då intervjuar. ”Vi vill bara visa vårt stöd” säger hon och försvinner lika fort som hon kom.

Det var lite rörande och där någonstans tyckte jag mig förstå att detta är något mer än bara några flummare som hittat ytterliggare en anledning att festa. Det är en rörelse som börjar få folkligt stöd och som har potential att växa. Hur stort det kan bli är omöjligt att säga men det ska bli spännande att följa.

Se vårt TV-inslag på VGNett här.

   

Då var det dags igen

 

 

I november 2012 är det presidentval i USA. Det är över ett år till dess men valkampanjerna är redan i full blom. Jag och reporter May Linn gjorde i veckan nedslag i ett par av dem.

Vi hade planerat att flyga ner till South Carolina på tisdagskvällen för att vara med på ett valmöte med republikanen och Tea Party-favoriten Michele Bachmann på onsdagsförmiddagen. På La Guardia-flygplatsen fick vi veta att flighten var försenad på grund av dåligt väder och efter ett par timmar ställdes den in. Tillbaka till Manhattan och sedan en väldigt tidig morgonflight på onsdagen istället.

Vi hann precis i tid till det valmöte Bachmann höll på en parkeringsplats till en hamburgerrestaurang i Spartanburg. Där hade ungefär trehundra supportrar mött upp i den gassande solen. Michele har ju i viss mån tagit Sarah Palins plats i kampen om att bli republikanernas presidentvalskandidat. Palin har ju inte ännu sagt om hon ska ställa upp eller inte och tiden börjar rinna iväg för henne. Bachmann är en kongressledamot med norska rötter från Minnesota. Hon ligger lika långt ut på högerkanten som Palin men har kanske aningen bättre förmåga att uttrycka sig. Men det hindrade henne inte från att till tonerna av Elvis blanda ihop hans födelsedag och dödsdag. När hon kom upp på den lilla scenen hörde vi henne glatt säga till de som samlats på parkeringsplatsen: ”Innan vi startar, låt oss alla önska Elvis Presley en glad födelsedag i dag”.  Det var alltså det datum han dog på. Födelsedagen är i januari. Det kan tyckas vara ett oskyldigt litet fel men i dessa You Tube-tider kan sådan uttalande få ett långvarigt liv.

Michele är karismatisk och det är lätt att ryckas med av hennes entusiasm. Men hennes budskap är ganska extremt och jag är rätt säker på om hon ens kommer i närheten av att vinna nomineringen så kommer partiets ledning göra allt de kan, utan att det märks alltför tydligt såklart, för att försöka stoppa det och få fram en av de mer, i presidentvalet, valbara kandidaterna.

Efter talet gick hon in i restaurangen och beställde en chili cheeseburger med pommes frites och lökringar inför smattrande stillbildskameror och de mycket tystare videokamerorna. Hon småpratade med personalen och erbjöd skämtsamt flera av dem jobb i vita huset. Sedan betalade hon för maten men lämnade den vid kassan utan att ta en enda tugga av sin beställning. Maten var för att media skulle få sina bilder. Bilder som signalerar ”kvinna av folket”. På presskonferensen sen vill hon inte svara på frågor om hennes norska rötter. Antagligen för att i Tea Party-rörelsen använder man ofta de skandinaviska länderna som avskräckande exempel på vad som kan hända om man inför sjukvård för alla och andra välfärdsreformer som alla buntas ihop under det hemska ordet ”socialism”. Många verkar tro att Norge och Sverige är som Sovjet på 70-talet.

Stressade drog vi sen snabbt till flygplatsen för att inte missa flighten till Chicago. Vi hann precis och väl framme tog vi in på ett flygplatshotell och började jobba med bilder och text. Klockan blev sen innan vi var klara och sedan tidig uppstigning morgonen efter för att köra två och en halv timme till Atkinson där president Barack Obama skulle hålla ett tal. Det är en liten by på Illinois landsbygd med 1200 invånare. De flesta av belgisk härkomst fick vi ganska snart veta. De verkade mycket stolta över sina rötter och de sa att de höll de belgiska traditionerna vid liv.

Gatorna i den lilla byn, som egentligen bara är en vägkorsning, var kantade av 600 amerikanska flaggor som satts upp för att hedra presidenten. Folk som inte fått biljetter till talet satt i sina trädgårdar längs med vägen för att få en skymt av Obamas kortege. Detta var utan tvekan det största som någonsin hänt i Atkinson.

President Obama var ute på en bussturné i tre dagar på landsbygden i Iowa, Minnesota och Illinois. Stater han vann i valet för tre år sedan och som han bör vinna nästa år om han ska bli återvald. Vita huset ville dock inte kalla det en valturné utan menade att presidenten reste ut i landet för att prata om den ekonomiska krisen och för att lyssna på vad vanliga människor tycker. Sanningen är väl att det var både och. Det var ett tag sedan nu som jag fotograferade Obama men påmindes återigen om hur karismatisk och intelligent han framstår och med vilken tyngd han framför sina argument och man inser att Bachmann spelar i en mycket lägre division. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna.

Talet hölls i en lagerlokal för majs. Bakom scenen hade man riggat med lastpallar och majssäckar. Allt för att bilderna som blev tagna ska sända de rätta signalerna. Som till exempel landsbygd, företagande, hårt arbetande medelklass och så vidare. På bilder av Obama från övriga stopp på bussturnén har jag sett höbalar, röda lador och kor. Ingenting lämnas åt slumpen inför ett presidentval i USA.

Obama lämnade sedan Atkinson i sin alldeles nya buss (en slags Air Force One på hjul som kostade 1,2 miljoner dollar) och längs med gatorna stod människor och vinkade till presidenten som vinkade tillbaka genom det skottsäkra glaset. Vi körde tillbaka till Chicago. Ännu ett flygplatshotell och ännu en kväll redigerandes bilder och video. Sedan fyra timmar sömn och tidig flight tillbaka till New York på torsdagsmorgonen för att hinna före ett annalkande åskväder.

Efter tre dygn med lite sömn var det skönt att komma hem men samtidigt gillar jag när det är lite stressigt. Det är så det ska vara inför ett presidentval och det får mig att minnas hur fantastiskt det var att bevaka det förra valet.

Støre och Clinton

I går var jag i Washington DC tillsammans med VG:s reporter May Linn Gjerding och bevakade mötet mellan Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre och USA:s dito, Hillary Clinton. Deras möte varade dubbelt så långt som beräknat och som syns på bilden ovan så verkade de trivas i varandras sällskap.

Vilket i och för sig betydde att presskonferensen blev försenad. Men vi är vana att vänta och de amerikanska fotograferna som var runt omkring mig bedrev väntetiden med cyniska kommentarer om politiker, kollegor, sig själva och livet i allmänhet. Så det gick ingen nöd på mig.

Folket bygger landet

Jag sitter klistrad framför CNN och kan inte sluta titta. Det är något ofattbart vackert över hur Egyptens befolkning står upp mot årtionden av förtryck och förnedring. Visst kommer det att vara väldigt många problem på vägen mot en demokrati och mycket kan gå snett. Men det här är ett första steg och för att parafrasera John F Kennedy: I dag är vi alla egyptier.

Jag tycker att en av de absolut bästa ”experterna” på Egypten som CNN har haft i studion varje dag de senaste veckorna är professorn Fouad Ajami, som syns på TV-skärmen ovan. Om de i USA, där han själv bor, som tror att Egypten kan bli ett nytt Iran sa han idag:

”It’s a real moral embarrassment in this country that many are second guessing the Egyptians. Will they create decent politics? Will they fall into a theocracy? Will they break peace with Israel? Will the squander the new freedom and the kind of new order they have gained?

We must trust people with their own history. This is really the lesson of Tahrir Square. We must leave it to them. Every time we wrote them off, they surprised us. Every time Mubarak thought he scared them, they came back in larger numbers. We must trust the willingness of the Egyptians and the ability of the Egyptians to keep their own world intact and to spawn a new and decent country for themselves and their children.”

Förhoppningsvis har han rätt. 

---

Expressen på plats i Egypten:

Mats Larssons text.

Martin von Kroghs bilder.

Revolution 2.0

 

Jag har följt händelserna i Egypten noggrant de senaste veckorna. Det är något väldigt vackert och kraftfullt över vad som händer. Efter år av förtryck står folket upp mot förtryckarna. Och de är beredda att betala det ultimata priset. Den unga Google-chefen Wael Ghonim greps den 28 januari och satt arresterad i tio dagar. Han säger i en mycket stark och informativ intervju från i går på CNN: "I'm willing to die. I have a lot to lose in this life. (--) I have the best wife. I love my kids. But I'm willing to lose all that for my dream to happen". Se videon ovan. Det är värt fem minuter av din tid.

Och här är en väldigt bra artikel i dagens New York Times om hur demonstrationerna organiserades.

I kväll avgick inte president Mubarak som de flesta, inklusive USA:s regering, hade trott. Hoppas att det inte urartar i natt. Har en del vänner som är i Egypten för att rapportera om vad som händer (önskar jag vore där med er). Tänker på er. Var försiktiga. Det är ett viktigt jobb ni gör!

Känslosamt farväl

Ett annat reportage vi gjorde för VG inför kongressvalet i början av november var om soldater som ska till Afghanistan. Att skicka fler trupper till kriget där var ju ett av de vallöften som president Obama höll.

För att illustrera detta reste jag och Anders till militärbasen Fort Drum som ligger i delstaten New York, 53 mil norr om Manhattan. Där var vi med på en så kallad "Deployment ceremony" för 10th Mountain Division. Det är en liten ceremoni där familjerna tar farväl av sina nära och kära samtidigt som de bjuds på lite patriotisk pompa och ståt. Egentligen skulle tillställningen ha varit utomhus men dåligt väder ändrade på det och vi hamnade i en gymnastiksal istället.

Dessa soldater ska vara i Afghanistan i ett år men redan till sommaren 2011 har Obama lovat att börja dra ner på antalet amerikanska soldater i Afghanistan.

Guantanamo Bay: Easy living?

Hösten har varit intensiv med många reportageresor. Tanken är att försöka skriva om dem här på bloggen. Jag vill ju dock inte göra det innan det har varit publicerat och många av jobben är för vår helgbilaga VG Helg. Då ligger ofta publiceringen flera veckor eller en månad fram i tiden så det kan ta lite tid ibland innan det dyker upp här. Också så är ju tidsbrist en faktor (som med detta jobb som var publicerat i vanliga VG över fyra sidor inför kongressvalet i början av november). Men förr eller senare dyker det upp här.

---

Sista veckan i september besökte jag och reporter Anders Giæver det amerikanska militärfängelset i Guantanamo Bay på Kuba där de  ”enemy combatants” som tillfångatagits i Irak och Afghanistan hamnar. Det är tredje gången jag är där och jag har ju skrivit om mina tidigare besök här på bloggen.

Obama lovade att stänga fängelset inom ett år efter att han blev president. Så blev det inte. Det har nu gått snart två år och någon stängning verkar det inte bli inom överskådlig framtid. Planen var ju att flytta de kvarvarande fångarna till något fängelse i USA men hemmaopinionen mot det verkar vara alltför stark för att det ska bli verklighet.

Man försöker också placera ut de frigivna fångarna i olika länder men det är inte helt lätt att hitta nationer som vill ta emot dem. I de läckta diplomatiska dokumenten som nyligen har publicerats av Wikileak kan man läsa hur USA erbjuder premiärministern i Slovenien ett 20 minuters möte med Obama som belöning om han låter en av fångarna från Guantanamo flytta dit. Det lilla örriket Kiribati i Stilla Havet blev erbjudna tre miljoner dollar för att ta emot 17 kinesiska muslimer som skulle släppas från fängelset.

När vi var på Guantanamo Bay drog en tropisk storm över området. Vi hade blivit lovade att få fotografera när fångarna spelade fotboll (de som sköter sig får göra saker som det medan andra fångar sitter isolerade större delen av dygnet). Men det kraftiga regnet gjorde att det blev inställt. Dagen efter fick vi dock istället se en teckningslektion. Något som hålls regelbundet. Och det är väl bra. Bra är också Dvd-filmerna (Tom&Jerry är en favorit bland de äldre fångarna) och böckerna de har tillgång till och som man gärna visar media liksom maten som serveras och så vidare. Men den viktigare frågan om hur länge de ska sitta där, vad de är anklagade för och om de kan få en rättvis rättegång, det berörs inte.

174 stycken fångar sitter där nu. Som mest var det 775.

Media beläggs med en del restriktioner och vi får till exempel inte fotografera ansiktena. Alla bilder som tas kollas varje kväll av en militär censor som raderar de bilder som inte är godkända. Något jag inte känner mig helt bekväm med men som är ett villkor för att alls få besöka fängelset.

---

Bilderna nedan:

1-3. Teckningsklass för fångarna, som då är bundna med fotbojor till golvet.

4. Med den här slangen tvångsmatas de fångar som hungerstrejkar. De kan välja att smörja in den med honung eller olivolja för att den ska glida ner i strupen lättare. I burkarna är den flytande föda de får. Smakerna är jordgubb. vanilj eller pecan nötter. Den amerikanska militären säger att de som hungerstrejkar villigt låter sig tvångsmatas. Några av försvarsadvokaterna och människorättsorganisationer säger att så inte är fallet med alla.

5. I Camp 4 sitter fångarna som är mest samarbetsvilliga och som därför har mest ”frihet”. De väljer att tvätta sina kläder (som på bilden hänger på tork) själva istället för att lämna in tvätten. Detta för att de vill ha sina ”egna” kläder.

6. De finns en del stora ödlor vid fängelset.

7. En soldat från Puerto Rico i ett av vakttornen.

8. I militärbasens presentbutik kan man bland annat köpa en T-shirt med texten ”Guantanamo Bay – Easy Living”.

Val igen

Idag tisdag är det kongressval i USA. Men också många lokala val. Här i Florida ser jag massvis med valplakat för kandidater och positioner jag aldrig har hört talats om.

Må bäste kvinna eller man vinna!

Valdag i Sverige

 

19 september 2010

Jag går över Farsta Torg. Vid tunnelbanan står några valstugor. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och kanske någon mer som jag inte kommer ihåg. Sossarna delar ut rosor.

Först funderar jag på att strunta i att rösta. Missade deadlinen för att rösta på konsulatet i New York då jag var i Chile. Men eftersom jag, av helt andra anledningar, är i Sverige på valdagen så kan jag ju passa på att rösta här. Soffan (well, egentligen redigering av bilder jag tog precis innan jag reste hit och som VG var tvungna att ha måndag morgon, men det fick bli på natten sen) lockar dock men när jag tänker på folk runt om i världen som går till valurnorna med livet som insats, som i till exempel Irak, för att sen kanske få en korrupt regering så finns det egentligen ingen ursäkt för att inte ta mig in till min vallokal i stan.

Jag tar linje 17 in för att rösta i Rödabergsskolan i norra Vasastan. Går av vid Odenplan som nu är ett stort hål. De ska tydligen bygga en ny pendeltågstation där. Jag promenerar förbi en uteservering till ett snyggt fik på Upplandsgatan där unga Stockholmare sitter med lattes och lägenhetsbeskrivningar från dagens bostadsrättsvisningar. I övrigt är gatorna ganska söndagssömniga. Det slår mig hur rent och välordnat allt är. Och tomt.

Utanför skolan står som sig bör valarbetarna för de olika partierna och delar ut valsedlar. Det är fint inuti. Skolan är av atriummodell. Eller modell sing-sing fängelse som de framför mig i kön påpekar. Några invandrare sitter vid ett bord och får förklarat för sig den svenska valprocessen. Det är vackert. Jag går in bakom skynket och stoppar den gula valsedeln i kuvertet. (som utlandssvensk får jag bara rösta i riksdagsvalet). Bakom ett bord sitter tre valarbetare och prickar av folk på listorna. En av dem sätter en linjal under namnet och följer linjalen med blicken till andra sidan av pappret där personnumret står och bockar av. Det är också vackert på något vis. Jag minns när jag följde med mina föräldrar till vallokalen som barn. Det var alltid en högtidlig känsla.

Tillbaka vid Odenplan går jag in på en Sandy’s och beställer en sub med kyckling- och curryröra. Just den mackan brukade jag ofta äta på en Sandy’s på Sveavägen i början av 90-talet när jag bodde i Sverige och Sandy’s var en ganska ny snabbmatskedja. Smaken är sig lik men den känns mindre exotiskt nu än då.

Ser sedan SVT:s valvaka tillsammans med mormor och morfar i Farsta. Kristian Luuk möter partiledarna när de kommer in i TV-huset och det skulle väl vara kvällens komiska och lite lättsammare inslag men det var fel kväll för putslustiga skämt. När Mona Sahlin lite irriterat säger till honom något i stil med att det faktiskt är en allvarlig kväll svarar Luuk ”Ja men det är väl roligt. Gå in i sminket nu”. Och minuterna senare när en studioman sätter på en liten mikrofon på Sahlins kavajslag blir det riktigt pinsamt. Kristian säger ”Han sätter bara på en mikrofon. Så att du inte tror att han tafsar på dig”. Monas torrt ironiska och perfekta svar blir ”Jag har faktiskt gjort det här förr”.

Men det var egentligen nog inte Kristians fel. För det där är ju vad han gör. Det var nog mer idén som var fel. Speciellt med tanke på hur kvällen utvecklade sig.

Det står ganska tidigt klart att valets stora förlorare är Socialdemokraterna som gör sitt sämsta val sedan 1914 med 30,9 procent av rösterna. Bara en knapp procentenhet bättre än Moderaterna. På något konstigt sätt så gör ju det Göran Persson till en av valets vinnare. Han avgick ju efter att partiet fått 35% i förra valet.

Jag ser i dagens DN en liten arkivbild som jag tog i Rosenbad 1995. Det är från presskonferensen då Mona Sahlin tar en time out efter Toblerone-skandalen. En skandal som jag faktiskt tror fortfarande skadar hennes trovärdighet hos vissa väljare.

Alliansen måste nu bilda minoritetsregering. Den enda av partiledarna i alliansen som ens nämner det allvarliga i det i sina valvaketal är Reinfeldt. (Moderaterna hade ju för övrigt sin valvaka vid Norra Bantorget, klassisk Socialdemokratisk mark och knappast en slump). De andra verkar mycket glada trots att deras partier tappat väljare och att man nu måste försöka få med Miljöpartiet för att slippa samarbeta med Sverigedemokraterna.

Sverige har alltså valt in ett rasistiskt parti i riksdagen.

Solen skiner visserligen då och då i Stockholm denna höstmåndag men det är en mörk dag för Sverige. Väldigt mörk.

Men det är inte första gången ett främlingsfientligt parti väljs in i Riksdagen. 1991 var jag på Ny Demokratis valvaka på ett hotell i Frösundavik och fotograferade Ian och Bert när de skålade i Champagne medan ett fyrverkeri exploderade på himlen bakom dem. Senare imploderade dock partiet av inre stridigheter. Jag är tyvärr inte helt övertygad om att Sverigedemokraterna går samma öde till mötes.

Men man kan ju alltid hoppas.

Annars är det upp till de andra 94,3 procenten väljare, och de personer vi valde, att motverka att de får något som helst genomslag för sin politik. Och att döma av kommentarerna på valnatten så finns det visst hopp att det blir just så.

---

Förlåt alla ni, mina vänner, som jag inte ringer nu när jag är i Stockholm. Det är ett alltför kort besök på bara några få dagar och jag hinner inte ens träffa alla i min familj.

Next time.

Gud och patriotism i Washington DC

 

 

I fredags flög jag från Los Angeles till Washington DC. I hotellbaren mötte jag upp med reporter Anders. Vi firade hans födelsedag där med Carlsberg och sliders (hamburgare i mini storlek). Anders är sedan ett par veckor tillbaka från sin semester i Norge och hade tagit tåget ner från New York.

Morgonen efter begav vi oss till the Lincoln Memorial där Glenn Beck (första bilden nedan), en mycket populär TV-profil på den konservativa TV-kanalen Fox News, hade arrangerat ett evenemang som gick under namnet ”Restoring Honor”.

Det har ju sedan Obama blev president vuxit fram en ganska stark proteströrelse på högerkanten. Stor delar av den går under namnet The Tea Party. Detta var inte deras arrangemang men många av dem var på plats men också en hel del andra missnöjda amerikaner. Evenemanget skulle inte vara politiskt och man hade förbjudit deltagarna att ta med sig plakat. På Tea Party-rörelsens möten har ju en del plakat varit ganska rasistiska och man har fått mycket kritik för detta.

Mötet i lördags var nästan som ett väckelsemöte. Det var mycket prat om att USA måste hitta tillbaka till gud och också om nationens grundares karaktär samt att amerikaner är ”the greatest people in the world”. I stort sett lyckades man med att inte göra det till ett politiskt möte även fast såklart undertonen var mycket politisk.

Det är svårt att få en exakt siffra över hur många som var där, allt ifrån 60.000 till 500.000 har nämnts. NBC News sa att det var ungefär 300.000 där. Med all säkerhet så var det i vilket fall som helst över hundratusen människor som slutit upp. En imponerande siffra. Huvudtalare var Sarah Palin (första bilden ovan), före detta guvernör i Alaska och John McCains vice president-kandidat. Hon är numera favorit bland republikaner på högerkanten och hon sa bland annat att ”we must restore America and restore her honor”.

Glenn Beck hade fått mycket kritik innan mötet för att det ägde rum på samma datum och samma plats som Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal för 47 år sedan. Han menade att detta var en slump. De visade, för att tysta kritikerna får man anta, en video som hyllade King på storbildskärmarna och man hade bjudit in flera svarta talare, inklusive ett syskonbarn till Martin Luther King. Men nästan alla i publiken var vita och när Beck sedan började jämföra sin egen rörelse med Martin Luther Kings frihetskamp och dessutom säger att ”we have to take back the civil rights movment” så blev det svårt att se hyllningen till King som genuin.

       

Arizona och invandringen – Del 7

Dagen efter att jag och reporter Kjersti Sortland var på gränsen så besökte vi bårhuset i Tucson. Det är överfullt av människor som har dött när de försökt ta sig in i USA. Bara i juli dog 59 personer i södra Arizona. Chefsobducenten Bruce Parks visar oss de tillfälliga kylrum som de har upprättat (varav ett är ett kylt långtradarsläp) för att få plats med de över hundrafemtio människor som har dött hittills i år. Vi går in i ett av kylrummen för att ta bilder och trots kylan är stanken ganska stark. Den påminner mig om när jag var i Haiti efter jordbävningen.

Totalt har de just nu trehundra kroppar där av vilka tvåhundrafemtio är från gränsen. Över hundra av dem är alltså från förra året. Många av kropparna blir kvar länge eftersom det är svårt att identifierade dem. De flesta är män i 30-års åldern. När vi är där har de nyligen fått in en 13-årig pojke. Hans släktingar i Mexiko trodde att han kommit fram dit han skulle i USA. Bruce var tvungen att informera dem om dödsfallet.

Sedan visar han det arkivskåp där de förvarar de dödas tillhörigheter. Där ser vi ID-kort, armbandsur och bilder av nära och kära. Ficklampor och pengar. Mobiltelefoner och kondomer. En nyckelknippa med en bild av brandmännen som hissar flaggan på Ground Zero i New York. Ett kärleksbrev. Återigen vardagliga saker som berättar en historia om dessa människor som inte var så annorlunda än du och jag. Människor med vänner, släktingar och älsklingar. Människor med drömmar och planer.

Men någonstans där ute i den obarmhärtiga hettan tog det slut. De dör av törst. Några skadar sig och kan inte fortsätta med gruppen. Många får värmeslag. De flesta är oförberedda på hur lång och svår vandringen är och nästan alla har för lite vatten med sig. Det är också vanligt att de går vilse då det inte finns några hållpunkter i terrängen som visar att man är på väg åt rätt håll. En del tar till och med livet av sig ute i öknen i stället för att gå en långsam död till mötes. Doktor Parks berättar för oss om en man som hade hängt sig i ett träd och en annan som skurit av sig pulsådern.

Han tar oss sedan in i ett obduktionsrum där två obducenter, svenskättade Bruce Anderson och Walter Birkby, står böjda över ett skelett. Det ser ut som det kunde vara flera hundra år gammalt men de säger att det kom in för fyra dagar sedan och att det kan vara så lite som en vecka sedan den unga mannen dog. Monsunregnen och värmen kan snabba på processen.

Jag känner stanken starkare än i kylrummet och när jag tittar närmare ser jag att fötterna fortfarande är ganska intakta. Jag försöker att koncentrera mig på fotograferandet för att inte må illa.

Doktor Birkby pensionerade sig egentligen förra året men har nu börjat jobba igen. Arbetsbördan ökar ständigt då antalet döda stiger i takt med att bevakningen blir hårdare på gränsen. Fler dör eftersom de illegala invandrarna då söker sig ännu längre ut i den farliga vildmarken.

Doktor Parks ser uppgiven ut när han säger till oss att nästan alla dessa dödsfall hade kunnat undvikas genom att göra det lättare att få tillfälliga arbetsvisum.

----

Detta var sista texten i den här serien om Arizona och invandringen.

….

Bilderna nedan (jag vill varna för att någon möjligen kan tycka att skelettbilden - bild 4 - är obehaglig):

1. Chefsobducenten Bruce Parks vid det långtradarsläp som nu är ett tillfälligt bårhus.

2-4. Några av de dödas tillhörigheter.

4. Walter Birkby (t.v) och Bruce Anderson undersöker kvarlevorna av en man som hittades för fyra dagar sedan.

5. Ett av de tillfälliga kylrum som byggts upp.

       

 

Arizona och invandringen – Del 6

Vi ger oss ut i den tuffa terrängen vid den mexikanska gränsen tillsammans med Kathryn Ferguson. Hon jobbar frivilligt för organisationen Samaritans med att ge mat och vatten till de illegala invandrarna som går i dagar för att nå sitt mål i USA. Landskapet brukar kallas öken och större delen av året är det ganska kargt men när vi är där efter kraftiga monsunregn så är bergen och fälten vackert gröna. Skönheten är dock missledande. Sommarmånaderna är enormt varma. En värme som kan vara livsfarlig.

Vi spenderar en dag med Kathryn och går på samma stigar som mexikanerna kommer på. Hon ropar ut på spanska: ”Vi har mat och vatten, vi är här för att hjälpa. Vi har första hjälpen och medicin med oss”, men ingen svarar. Vi hittar några vattendunkar som hon ställt ut vid ett tidigare tillfälle. De är nu tomma men lockets plombering är obruten och i botten ser vi hål i räta vinklar. Kathryn säger att det är gränspoliserna som skär hål på dunkarna och häller ut vattnet (något de förnekar när vi senare ringer dem).

Terrängen är ganska svårforcerad på sina håll och efter bara någon timme är vi helt genomdränkta i svett. Ibland är stigarna väldigt branta och på eftermiddagen sen får vi själva uppleva hur farligt det kan vara att ta sig fram i det här området. Kathryn faller och gör illa sin fot. Först tror hon att den är bruten men det är antagligen en kraftig stukning. Det gör så ont att hon inte kan gå och vi får bära henne de tre kilometerna tillbaka till bilen. Vårt sökande är därmed över och vi träffade inte på några illegala invandrare. Däremot många gränspoliser, fler än vanligt enligt Kathryn. Antagligen hänger det samman med att det politiska klimatet just nu kräver hårdare tag.

Jag är lite besviken över att inte ha fått några bilder av de som kommer över gränsen. Men vi ser många spår av dem i form av kläder som dumpats. Tomma vattenflaskor. Någon har sytt ett fodral av jeanstyg till en vattendunk. Antagligen för att hålla vattnet kallt längre. Jag ser också en tandkrämstub, ett halvfullt paket bindor, en deodorant och en sådan där tång kvinnor använder för att locka ögonfransarna.

När jag fotograferar dessa saker, dessa spår av drömmar om ett bättre liv som är spridda längs med stigen så slår det mig att kanske berättar de här efterlämnade ägodelarna historien bättre än om jag skulle trycka upp min kamera i ansiktena på några stackars vettskrämda mexikaner som gömmer sig bakom en buske. Vanliga vardagliga saker som visar att de är vanliga människor. Att packa ner en deodorant för en fyra fem dagar lång ökenvandring är så sorgligt mänskligt på något sätt.

Några veckor tidigare var vi på ett valmöte och hörde Arizonapolitikern JD Hayworth prata om hotet mot rikets säkerhet och terrorister som väller in över gränsen från Mexiko.

Vid en ryggsäck ligger några prydligt vikta kalsonger och ett par strumpor. En T-shirt och ett litet paket kakor. En tom vattenflaska. Jag ser framför mig en mamma eller flickvän som packar den lilla ryggsäcken följt av ett tårfyllt farväl och jag kan inte låta bli att undra var klädernas ägare nu är. Kom han fram dit han skulle? Blev han gripen? Eller gick han ett ännu värre öde till mötes och blev ännu en siffra i den snabbt växande statistiken över de som dött på gränsen?

Det är svårt för oss att förstå hur desperata de är och hur mycket de offrar för ett bättre liv. När jag står och ser på dessa små vardagliga ting kan jag inte låta bli att känna att det finns ett visst glapp mellan Hayworths ord och verkligheten.

Som vår guide Kathryn sa: ”Tror du att terrorister skulle ta med sig småkakor?”