Tankar från 39:e gatan...

Arizona och invandringen – Del 5

Gränsen skär rakt igenom den lilla staden Nogales i södra Arizona. Halva staden ligger i USA och den andra halvan i Mexiko. 

På den amerikanska sidan träffar vi Jonathan Clark som är chefredaktör för lokaltidningen. Han säger att invånarna i amerikanska Nogales generellt sett är emot tuffare lagar för invandrare. Dels har 95 procent av de som bor där latinamerikanskt ursprung och dels så bygger lokalekonomin till stor del på folk som kommer över från Mexiko och shoppar. Utbudet är större och priserna billigare på den amerikanska sidan så många kommer lagligt över gränsen för att göra sina inköp.

”Vi som bor här på gränsen upplever inte invandringen som något problem. Påståendena om att våld och kriminalitet spiller över gänsen är starkt överdrivna. Vi har bara haft ett mord här i Nogales de senaste tre åren” säger Clark. Han menar att de flesta tycker att polisen bör fortsätta att ta hand om inbrott och lokal kriminalitet och låta de federala gränsvakterna fortsätta att sköta den illegala invandringen (det nya lagförslaget går delvis ut på att öka den lokala polisens befogenheter gällande illegala invandrare).

Clark säger dock att visst finns det ranchägare längs med gränsen som har stora problem med knarksmugglarligor som passerar deras egendomar och att det är ett alvarligt problem. Men han menar att myndigheterna i Arizona har buntat samman två helt olika saker. Det ena är knarksmugglingen och det andra är de fattiga och hårt arbetande människorna som kommer till USA för att skapa ett bättre liv för sig och sin familj. Och den stora majoriteten av de som kommer över gränsen tillhör den senare gruppen.

Demokraten Jim Price jobbar som advokat i Nogales och hans farfar kom till USA från Mexiko. Men han håller inte med dem som säger att man ska se mellan fingrarna när det gäller den illegala invandringen: ”Motståndarna till den nya lagen säger att om amerikaner ska ta jobben som mexikanerna nu gör så kommer en hamburgare att kosta 20 dollar. Men sanningen är om du adderar kostnaden för skolgång, hälsovård och andra sociala kostnader för invandrarna, som inte betalar skatt, så kostar egentligen en hamburgare redan idag 25 dollar.”

Vid gränsstationen ser vi folk från båda länderna passera i bil och till fots. I båda riktningarna. Vi ser också en vit van komma från den amerikanska sidan. Den parkerar inne på området ungefär femtio meter från gränsen. Några gränsvakter säger strängt till mig att det är absolut förbjudet att ta bilder där. En och en kommer de sedan ut ur den vita skåpbilen. Illegala invandrare från Mexiko som gripits och som nu skickas tillbaka. Med tunga steg går de tillbaka över gränsen. En av dem vänder sig och vinkar till de amerikanska gränsvakterna.

--- 

Bilderna nedan:

1. Till vänster en stolpe med övervakningskameror på den amerikanska sidan. Till höger syns Mexiko och en man som precis kånkat upp en stor hink med vatten för de branta trapporna.

2. Advokaten Jim Price är för tuffare övervakning vid gränsen.

3. En man på mexikanska sidan tittar in i USA.

4. Jonathan Clark är chefredaktör på lokaltidningen i Nogales.

5. I förgrunden syns butikerna på den amerikanska sidan av Nogales. I bakgrunden är Mexiko.

6. Carlos (6) og Karla (2) är födda i USA och därför amerikanska medborgare. Men mamma Yaneth är, liksom sin man, i landet illegalt. De har bott i Amerika i sex år.

       

 

Arizona och invandringen – Del 4

Arizona har ju efter guvernörens lagförslag, SB 1070, framstått som en på gränsen till rasistisk delstat och från flera olika håll har man uppmanat till en bojkott mot staten. Men det finns ju såklart också amerikaner i Arizona som är emot lagen.

En kväll i juli var vi med på ett möte i Tucson hos organisationen No more Deaths. Namnet syftar på de många illegala invandrarna som dör på sina långa vandringar över gränsen i den skoningslösa hettan. De delar ut vatten och mat till dem ute i öknen men de jobbar också med att skapa opinion för human behandling av de illegala invandrare som redan är i USA.

På mötet diskuterade man den demonstration man planerade i samband med att den nya lagen skulle införas ett par veckor senare. De närvarande uppmanades att noga tänka igenom vilka av dem som var beredda att bli arresterade för civil olynad (något jag på TV sen kunde se att det tydligen var ganska många som var beredda att göra). De driver också en kampanj för att få affärsinnehavare att sätta upp plakat med texten ”We reject rasism” i sina skyltfönster.

Dessutom berättade de illegala invandrarna som jag skrev om i första delen av den här serien att det då och då kommer amerikaner med mat till dem på den plats där de väntade på tillfälliga jobb. De gjorde det för att visa sitt stöd och att de är emot SB 1070.

En smula vardaglig humanism som kändes fin i det just nu ganska uppskruvade debattklimatet.

--- 

På bilden ovan syns Trudy Mills som har satt upp ett av plakaten från No more Deaths i sin bokaffär i Tucson.

Bilderna nedan:

1. Någon i Phoenix har uttryckt sitt motstånd mot guvernörens lagförslag.

2. Organisationen No more Deaths håller ett möte i Tucson.

 
 

Arizona och invandringen – Del 3

 

John McCain är senator från Arizona. Han har varit det sedan 1987 och i senaste presidentvalet var han Republikanernas kandidat. Fram till dess hade han i mina ögon verkat vara en sympatisk politiker som stod för sina principer och var ganska human. Men i valkampen mot Barack Obama visade han tecken på att han var beredd på att göra nästan vad som helst för att vinna valet. Något som ju som bekant inte fungerade.

Nu är hans senatsplats uppe till val och han har blivit utmanad av en annan republikan i primärvalet (där det bestäms vem som representerar partiet i senatsvalet den 2 november). Utmanaren heter JD Hayworth och han är väldigt konservativ. Han har speciellt inriktat sig på den illegala invandring och länge såg det ut som att han hade en reell chans att slå McCain i primärvalet den 24 augusti. Detta skulle vara en stor skräll men många sittande politiker kommer antagligen få problem i höst. Misstroendet mot etablissemanget bara växer. Inte minst påhejat av den så kallade Tea Party-rörelsen som bland annat har uttalat sitt stöd för Hayworth.

En onsdagskväll i juli besöker jag och reporter Kjersti ett valmöte med Hayworth. Han står och pratar inför ett par dussin åhörare på ett hotell i utkanten av Phoenix. Han har en klar och hög stämma och pratar självsäkert utan manus. Han är före detta kongressman, TV-reporter och han har i många år haft sitt eget radioprogram. När han säger ”Vi måste få regeringen i Washington att förstå att detta handlar om en invasion som hotar rikets säkerhet. Vi måste få militären mer inblandad i att säkra gränsen” så möts han av kvällens största jubel.

Hayworths retorik har tvingat McCain att bli en stark motståndare mot den reform som diskuterats och som skulle ge amnesti till många av de tolv miljoner illegala invandrarna i landet. Så att de i framtiden skulle kunna bli amerikanska medborgare. En reform som han och president George W Bush för bara ett par år sedan jobbade hårt tillsammans för att få igenom kongressen. De fick dock inte med sig tillräckligt många av sina partibröder och nu har McCain vänt 180 grader i denna frågan. Det kan inte tolkas på annat sätt än att han tycker det är viktigare att bli återvald än att följa sin övertygelse.

Det är lite sorgligt att se.

Tyvärr hade inte McCain något valmöte när vi var i Arizona men vi hann med ett besök till hans högkvarter i Phoenix. Där jobbade man för fullt med att ringa till väljare och med att måla valplakat. Inget lämnas åt slumpen trots att man i de senaste opinionsundersökningarna hade en ganska klar ledning. En ledning som antagligen hade varit obefintlig om McCain hade förespråkat amnesti för de illegala invandrarna.

 ---

Det här skrev jag om McCain under primärvalen 2008.

---

Bilden ovan är från Hayworths valmöte.

Bilderna nedan:

1. JD Hayworth (till höger) med en supporter.

2. En av alla de reklamskyltar som McCain-kampanjen har satt upp i Arizona. Budskapet är en säkrare gräns mot Mexiko.

3. John McCains kampanjhögkvarter i Phoenix.

   

Arizona och invandringen - Del 2

Det här Marlen Moreno från Mexiko. Hon är 25 år gammal och har bott i Arizona sedan hon var 13 år. Då kom hon över gränsen med sina föräldrar och hon är sedan dess en av alla de illegala invandrarna här i landet. Men hon har gått i amerikansk high school och är nu gift och har två barn. Hennes man har uppehållstillstånd i USA och barnen är amerikanska medborgare. Alla som födds i USA blir amerikanska medborgare. Det står i grundlagen.

Fem dagar efter vi träffar Marlen ska hon utvisas ur landet. Klockan 23:59 på söndagen är det sagt att polisen ska komma för att hämta henne och köra henne till gränsen där hon då får gå de sista femtio meterna in i Mexiko. 

Myndigheterna gjorde ett tillslag mot 11 stycken illegala invandrare som alla jobbade på samma snabbmatsrestaurang i Tucson. Det var den 28 mars 2008 som tungt beväpnad polis kom mitt i natten och grep Marlen i hennes hem. Hennes yngsta son var då bara åtta månader. Hon satt fängslad i fem månader.

”Jag försöker att inte tänka på hur jag blev behandlad i fängelset, som en kriminell som hade rånat en bank. Jag kan inte hjälpa att jag vuxit upp i USA och jag har alltid jobbat hårt för att tjäna mitt uppehälle. Men värst av allt var att min son inte kände igen mig när de släppte ut mig ur fängelset” säger Marlen.

Arbetsgivaren fick inget straff och många menar att myndigheterna använde sig av de 11 anställda för att statuera ett avskräckande exempel.

Vi träffade Marlen i Southside Presbytarian Church där frivilliga från kyrkan, andra humanitära organisationer samt advokater jobbade hårt på att försöka få beslutet om utvisning ändrat. Och i fredags, två dagar innan utvisningen skulle verkställas, så visade det sig att allt det ideella arbetet verkade ha fungerat. Åtminstone tillfälligt. Myndigheterna meddelade att utvisningen är uppskjuten ett år.

Arizona och invandringen - Del 1

Jag och VG:s reporter Kjersti Sortland, som i vanliga fall är reportagechef på redaktionen i Oslo men som i sommar har vikarierat som USA-korrespondent, har rest till Arizona vid två olika tillfällen under juli månad. Anledning var att göra flera olika reportage relaterat till den illegala invandringen från Mexiko.

Arizonas guvernör, Jan Brewer, vill införa en ny lag som skulle öka de lokala poliserna befogenheter avsevärt när det gäller att kolla människors immigrationsstatus. Något som nu sköts av de federala myndigheterna i form av Border Patrol och ICE (US Immigration and Customs Enforcement). Lagen, som går under namnet SB 1070, skulle ha börjat gälla den 29 juli men president Obamas justitiedepartement har nu stämt Arizona. De menar att lagen strider mot USA:s grundlag. Fallet har inte varit uppe till prövning ännu men en domare i Arizona stoppade införandet av stora delar av lagförslaget tills det är avgjort i domstol om en delstat har rätt att införa dessa lagar eller inte.

Det är en mycket viktigt fråga då flera andra delstater har sagt att de vill införa liknande lagar. Med ganska stor sannolikhet kommer detta att gå hela vägen till USA:s hösta domstol.

De närmaste dagarna kommer jag att skriva här på bloggen om våra upplevelser i Arizona.

----

En polisbil kommer sakta glidande nerför gatan i ett industriområde strax utanför Phoenix. Den stannar till alldeles vid den plats där illegala invandrare samlas varje morgon för att erbjuda sina tjänster för en dag eller två. Här kallas det för day labor och framförallt är det inom bygg- och trädgårdsbranschen som jobben erbjuds. Ofta kan arbetsgivarna vara privatpersoner som behöver hjälp med renoveringar av sitt hus för ett väldigt lågt pris. Maunel (bilden ovan) tittar lite nervöst på polisbilen. Han är 50 år gammal och har bott i USA i 16 år med sin fru och deras barn utan att ha rätta papper. Poliserna går inte ut ur bilen. De bara sitter där och tittar. Sedan kör de sakta runt till baksidan av området där de står stilla ett tag innan de långsamt försvinner från området. Det är fortfarande ett par veckor tills den nya lagen ska införas. Kanske de bara flexar musklerna. Kanske har det inget annat att göra.

Solen över Arizona är skoningslös. Det är över fyrtio grader varmt och ens tanken på hårt kroppsarbete utomhus får mig att känna trötthet. Det sitter ett tiotal män och väntar på jobb. Vi har ingen aning om de vill prata med oss, än mindre vara med på bild. Men de är alla mycket trevliga. De flesta är från Mexiko och till vår förvåning har de ingenting emot att ställa upp på bilder eller att ge sina namn trots att de alla är i landet illegalt. Detta om något illustrerar dock ganska bra vilken ”öppen hemlighet” de illegala invandrarna är i USA. Alla vet att de är här och de behövs. Men de har inga rättigheter och med jämna mellanrum blossar en debatt upp. Inte sällan med politiska förtecken. När tiderna är svåra ekonomiskt och terrorister hotar USA kan skrämselpropaganda och ”släng ut dem”-retorik vinna röster för politiker i gränsstaterna. Den har sommaren har dessutom SB 1070 gjort debatten extra livlig.

Den day labor-plats vi besöker är halvt officiell. En aktivist har samlat in pengar och köpt en liten bit land där man har satt upp ett tak som skydd mot solen samt ett par portabla toaletter. Man har också byggt ett litet altare där Jesus på korset och skyddshelgonet Guadalupe vakar över männen som hoppas på en dags jobb. Faktum är att det i Arizona inte är olagligt att hyra arbetskraft för en dag utan att kolla om de är i landet lagligt eller inte (något den nya lagen vill ändra på). Det finns många platser att hitta tillfällig arbetskraft på i Arizona (och i övriga landet också), ofta samlas de arbetssökande redan vid fem, sex tiden på morgonen i gathörn i närheten av byggvaruhus. 

Där vi är sköter de arbetssökande själva en lista där man sätter upp sitt namn. Sedan delas jobben ut i den ordningen man kom dit. När vi kommer vid lunchtid är sju stycken namn överstrukna. Det är de som hittills fått jobb den här dagen. Jesus Aguilera, som idag sköter listan, säger att för bara ett par år sedan hade de varit hundratals överstrukna namn på listan. Han menar att de nu blir dubbelt drabbade. Dels av lågkonjunkturen och dels av det nya lagförslaget. Många av de vi pratar med säger att de planerar att lämna Arizona vare sig den nya lagen blir verklighet eller inte. De känner sig inte längre välkomna här. Många andra har redan börjat lämna Arizona för andra delstater eller för att flytta tillbaka till Mexiko och det är faktiskt avsevärt färre som numera kommer över gränsen än för bara några år sedan. Man räknar med att de finns cirka en halv miljon illegala invandrare i Arizona. Många av dem är väl etablerade i delstaten och hyr hus, jobbar och har barn som går i skolorna.

De som stödjer SB 1070 menar att man måste stoppa den ”invasion” av illegala invandrare som de menar pågår och man menar vidare att de inte bidrar till samhället genom att betala skatt och att deras barn belastar skolorna. Motståndarna till lagen säger att om de kunde få tillfälliga arbetsuppehållstillstånd och vettiga löner så skulle de gärna betala skatt och att de redan nu bidrar till den lokala ekonomin genom att bo och handla i delstaten.

”Vi orkar inte tänka på hur livet ska bli om lagen genomförs. Vi vet inte vad vi ska göra” säger Manuel till oss innan vi kör tillbaka till vårt hotell.

    

    

Maktens män...

…och några få kvinnor.

På tisdagen var det klassfoto av statscheferna som var på plats Washingtons Convention Center för toppmötet om kärnvapen. Varje land fick skicka in några få fotografer. Norge fick presspass för två TV-fotografer och en stillbildsfotograf. Så kallad fotopool. Jag blev den som fick göra detta men då måste jag dela med mig av bilderna till de andra norska tidningarna som var på plats.

Jag ställde mig i fotografkön vid 07:30. Ju tidigare man var där ju bättre plats kunde man få. De släppte in 20 fotografer åt gången så att det inte skulle bli kaos. Men fotografläktaren var ganska stor så det gick relativt bra att få bilder även om man kom in sent. 08:15 släppte de in oss. Jag viste att Norges statsminister skulle stå till vänster och tog en plats på den sidan.

Cirka 09:15 kom världsledarna in på raka led och dirigerades till sina respektive platser av en kvinna i knallröda kläder. Annars var det mest svarta kostymer som gällde förutom Filipinernas kvinnliga president som hade turkosa kläder. Hon syns ju klart och tydligt på gruppfotot och Tysklands förbundskansler Angela Merkel syns också bra ute på högerkanten i sin röda kavaj (om jag vore statsminister skulle jag ta på mig en knallgul kostym för gruppfotograferingen).

När alla väl var på plats och tittade rakt fram gällde det att vara snabb. Det hela var över på mindre än en minut då värden Obama slog ut med armarna och sa ”that’s it.” Mitt jobb var ju att bevaka statsminister Stoltenberg, så jag körde mest telebilder på honom (se hur han tittar rakt i min kamera på bilden ovan), men samtidigt vill man ju ändå få med sig några bilder av hela gruppen, så ett snabbt kamerabyte till vidvinkel hann jag med.

I det stora pressrummet sedan knattrades det febrilt i olika språk på datorerna och TV-reportrar lämnade direktrapporter till världens alla hörn. Fascinerande att se och höra.

Se lite fler bilder från gruppfotograferingen samt pressrummet här.

---

Fråga: tycker ni det är bättre att visa bilderna i ett ”photo album” (som jag gör här) istället för tumnaglar i botten av blogginlägget som jag brukar göra? Fick det förslaget från en god vän.

---

Jag är för övrigt tillbaka i New York sedan i tisdags kväll och hade tänkt skriva om detta tidigare. Men har varit mycket att göra och ibland måste jag ju trots allt prioritera jobb framför bloggen.

-- 

Ser nu att bildtexterna i fotoalbumet inte visar å, ä och ö samt att bilderna blir lite för ljusa. Hinner inte fixa det nu. Senare.

En utsträckt hand

Jag är i Washington för att bevaka Nuclear Security Summit som president Obama arrangerar för att försöka reducera kärnvapenhotet.

Han hälsade statschefer från hela världen välkomna på måndagen. Medan jag väntade på Norges statsminister Jens Stoltenberg så dök Fredrik Reinfeldt upp. Och då jag inte har så mycket svenska nyheter här på bloggen eftersom jag jobbar för Norge så kändes det som att jag borde publicera bilden här.

Sagt och gjort.

Historisk dag i Washington

Speaker of the House, Nancy Pelosi, höll i en stor ordförandeklubba när hon marscherade in i kongressbyggnaden omgiven av sina demokratiska kollegor. Skällsorden haglade och de buades ut av de upprörda demonstranterna men gick med raka ryggar och bestämda steg framåt utan att tveka. Liksom president Obama har gjort under den långa process detta har varit. På Pelosis sida, hållandes hennes hand, gick kongressledamoten John Lewis från Georgia (till vänster om Nancy på bilden ovan). För 45 år sedan gick han i en annan historisk marsch. Från Selma till Montgomery i Alabama. För de svartas rättigheter. ”Today we are walking again, and we will be walking into history” säger han i dagens New York Times. Några av demonstranterna hade under lördagen ropat rasistiska slagord till honom samt homfobiska dito till kongressmannen Barney Frank (tredje bilden nedan) som är gay. 1965 i Alabama slogs Lewis blodig av polisen. Om gårdagen säger han ”What was so different more than anything else was we had the protection of the Capitol police”.

USA vaknade i dag upp till en ny verklighet. Sjukvårdreformen röstades sent igår kväll igenom i representanthuset och inom en snar framtid kommer president Barack Obama att skriva under dokumentet som gör det till lag.

Vi var i Washington DC i går och bevakade detta. Där mötte vi tusentals människor som mycket passionerat demonstrerade mot ”kommunisten” Obama och ”Socialism health care”. Många hade kommit långväga. Till exempel Harriet (t.v. på första bilden nedan) som hade kört upp till DC från Florida för att protestera. Hon höll i en amerikansk flagga med tretton stjärnor. Det var så den såg ut under den amerikanska revolutionen och hon menade att det nu var dags för en andra revolution. Det fanns visserligen även de som demonstrerade för reformen men de var i minoritet. De enda vi såg var en liten grupp som kallade sig för ”Catholics for healthcare reform”.

Art hette en av motståndarna vi pratade med. Han sa ”Det här är demokratins sista chans. Om detta lagförslag går igenom är det över för Amerika”. Starka ord från ”mannen på gatan” kan tyckas men minst lika passionerat verkade motståndet vara bland de republikanska kongressledamöterna (inte en enda av dem röstade för förslaget): ”The American people are angry. This body (representanthuset) moves forward against their will. Shame on us.” sa till exempel John Boehner, republikanernas ledare i representanthuset och kongressledamoten Lincoln Diaz-Balart från Florida menade att detta var ”a decisive step in the weakening of the United States” (dessa två citat är hämtade från NY Times). En scen som jag själv bevittnade förde snarare tankarna till frat boys i något collage campus än till folkvalda politiker. Det var tre republikaner som kom ut på en av balkongerna till kongressbyggnaden och eggade upp demonstranterna med sin egna torftigt tillverkade skyltar med budskapet ”Kill the bill” (stoppa lagförslaget) som de viftade vilt med. I kammaren ska dessutom tydligen en av republikanerna ha ropat ”baby killer” när en demokrat talade (detta i referens till frågan om abort ska innefattas av i hälsoförsäkringen eller inte).

32 miljoner oförsäkrade amerikaner kommer nu att få sjukvård och det blir förbjudet för försäkringsbolagen att neka någon att teckna en försäkring på grund av att man redan har någon sjukdom. Och de som redan har sjukvårdsförsäkringar kommer att få bättre villkor. Som till exempel att de inte blir utan försäkring om de blir av med jobbet.

Till och med den konservativa dagstidningen New York Post insåg det historiska och producerade en ovanligt neutral förstasida (ledarsidan och krönikörerna är en annan historia).

Anders och jag var på samma plan som den demokratiska kongressledamoten Anthony Weiner från Brooklyn när vi flög från New York till Washington DC på söndagsförmiddagen. Han sa till oss att ”varje generation amerikaner strävar efter att föra nationen närmare det våra förfäder drömde om. Den här dagen kan bli lika viktig som när Lyndon B Johnson införde Medicare."

    

   

Tea anyone?

President Barack Obama tar av sig kavajen och rullar upp skjortärmarna. Han står på en tillfälligt uppgygd scen bakom en talarstol i en gymnastikhall i en förstad till Philadelphia. Han är där för att tala om sin sjukvårdsreform som han nu har inlett ännu en offensiv för att försöka få den från papper till verklighet via de båda kamrarna i senaten (som i dagsläget har röstat igenom två olika versioner). Obama är tillbaka i gammal god kampanjform (det känns som att jag är tillbaka till valbevakningen för två år sedan) och håller ett passionerat tal om reformen som bland annat skulle innebära att de 30 miljoner amerikaner som inte har någon sjukförsäkring skulle få det.

Men motståndet är högljutt och passionerat bland de som inte tycker att staten ska blanda sig i människors sjukvård. Socialism är ett ord som använts ofta av motståndarna i den löst sammansatta protestorganisationen Tea Party. Det är en rörelse som startade i början av 2009, alldeles efter Obama hade blivit president, och vars mål verkar vara att minimera skatter samt statens inflytande i medborgarnas liv. Namnet refererar till Boston Tea Party som var ett slags ”skatteuppror” i Boston år 1773.

Ett fyrtiotal av dem stod och protesterade utanför universitet där Obama talade idag. På skyltarna kunde man bland annat läsa saker som ”No socialized medicine”, ”Free health care is not free” och ” Where’s the birth certificate Barry?” (en referens till det falska rykte om att Obama inte skulle vara född i USA och därmed inte tillåten att bli president). En lustigkurre hade till och med hängt tepåsar i sin basebollkeps. Kul!

Paradoxen är ju att amerikaner ofta är ganska generösa när det gäller att hjälpa de som har det svårt. Men då är det ofta via frivilliga hjälporganisationer och inte staten som hjälper med skattepengarna. Av någon anledning tycker många i USA att det sistnämnda inte är bra. För oss som kommer från andra välutvecklade industriländer så kan det ju verka lite märkligt att ”världens rikaste land” inte kan ge sjukvård till alla sina medborgare. Det är också svårt att inte se det hela som en moralisk fråga tycker jag.

Inne i gymnastiksalen försöker en häcklare, som är emot sjukvårdsreformen, att avbryta presidentens tal ett par gånger. Han överröstas dock av de 1 800 åskadarna som jublar högt och entusiastikst när Obama avslutar med dessa ord:

“It’s right for the United States of America. And if you share that belief, I want you to stand with me and fight with me. And I ask you to help us get us over the finish line these next few weeks.  The need is great.  The opportunity is here.  Let’s seize reform.  It’s within our grasp."

---

Läs talet här.

Se det här.

   

Florida

Ofta när jag bloggar från resor brukar jag inte skriva om vilka jobb vi gör. Vill ogärna göra det innan det publiceras. Speciellt om det är reportage till helgmagasinen som kanske kommer först flera veckor senare. Kanske borde jag skriva om det när det har blivit publicerat? Har varit lite dålig på det.

Jag var ju i Florida nyligen och här följer en liten redovisning av de tre jobb Anders och jag gjorde på den resan.

Först reste vi till Daytona Beach där Alaskas före detta guvernör Sarah Palin skulle signera sin nya bok. Hon var ju republikanernas vice presidentkandidat i förra valet och nu en superstjärna för partiets högerfalang. Närmare tusen personer stod i en lång kö utanför bokaffären för att få sina böcker signerade och kanske ett ord eller två med henne. Det var mer än vi i media fick. Bilder fick vi visserligen ta men som brukligt så svarade Palin inte på några frågor. Hon har ju en förmåga att säga fel saker som lätt blir negativa rubriker. Nu pratas det mycket om att Sarah Palin kanske kommer att försöka bli Republikanernas kandidat i nästa presidentval. Det hade varit kul!

Sedan hälsade vi på den norska skådespelerskan Liv Ullmann i Key Largo. Hon delar sitt boende mellan huset där och Oslo samt New York. Jag har träffat henne flera gånger och hon är väldigt trevlig och tillmötesgående. Det är fascinerande att höra hennes historier. Som den om när hon var på restaurang i New York med Ingmar Bergman och Woody Allen. De två regissörerna satt helt tysta och tittade på varandra under hela middagen. Men efteråt skall båda två på varsitt håll ha förnekat detta och sagt att de pratade hela tiden och hade jättetrevligt.

Eller historien om när hon på 70-talet träffade en trevlig man på ett party som var musiker. Han hette Gene Simmons och spelade i rockbandet Kiss. Liv, som inte kände till gruppen, dejtade honom några gånger och blev sedan inbjuden till en konsert. ”Det var ju helt fruktansvärd musik. Efter det slutade jag att gå ut med honom” sa hon till oss där vi satt på uteplatsen vid hennes hus. En mycket fascinerande kvinna minst sagt.

I höstas har hon regisserat den välkända pjäsen ”A Streetcar Named Desire” med Cate Blanchett i huvudrollen. Den har spelats i Sydney, Washington DC samt New York och uppsättningen har hyllats av recensenter och publik. Den kända skräckförfattaren Stephen King och låtskrivaren och rockmusikern John Mellencamp (en av mina absoluta favoriter) såg båda pjäsen och var helt hänförda. Så pass att de i slutet av januari ringde upp Ullmann och frågade om hon ville regissera den musikal som de gemensamt jobbar på just nu. Hon sa dock först nej på grund av tidsbrist men då sköt de upp projektet ett år för att de så gärna ville ha med henne. Stort! Och denna nyhet berättar hon för oss så vi får ett litet scoop. 

Floridavistelsen blev förlängd då det annonserades att Tiger Woods på fredagen skulle uttala sig för första gången sedan han krockade med ett träd på sin garageuppfart i november förra året. Det skulle ske på en golfklubb i Ponte Vedra i norra Florida. Men i själva rummet där han höll sitt anförande fick bara tre reportrar vara närvarande, utan att få ställa några frågor, samt ett par fotografer. Vi övriga trehundra journalister satt i ett stort ballroom på ett närliggande hotell och såg spektaklet på TV-apparater. Sedan intervjuade vi och fotograferade varandra. Smått bisarrt.

Helen och jag: fredspriset förde oss samman

Nobels fredspris till Barack Obama?

Det verkar helt absurt att ge priset i förskott för något en person förväntas göra. Visst, han har förändrat samtalstonen från George W Bush ”either you are with us or against us”-retorik. Men det är ju bara tillbaka till normal diplomati. Till hur det ska vara. Jag tycker att Nobelkommittén politiserar priset lite väl mycket och därmed devalverar dess värde. Och för Obama är det inte heller odelat positivt. Den amerikanska högern får vatten på sin ”han är en europeisk socialist”-kvarn och vänstern är också missnöjda då de menar att han inte håller sina löften om att avsluta krigen USA är involverade i.

Men i vilket fall som helst var det en stor nyhet och så här såg min fredag ut:

Jag kommer hem till lägenheten klockan ett på natten efter konserten med Springsteen och somnar någon halvtimme senare. Strax efter fem vaknar jag av att mobilen ringer och jag vet instinktivt att jag antagligen måste resa någonstans. Det brukar vara så när mobilen ringer mitt i natten. Korrespondent Anders Giæver i luren berättar att President Obama har vunnit Nobels fredspris och att tidningen vill att vi drar ner till Washington DC.

Snabb dusch. En yoghurt. Fyller på den halvfulla väskan med lite mer kläder (man vet aldrig om man måste dra direkt på något annat). Bokar flyg. Hissen ner. Ett hej till samma doorman som såg mig komma hem fem timmar tidigare. Taxi. Flygplats. Kaffe. Flyg.

Vi landar på Reagan National Airport i DC och tar en taxi in mot Vita huset. Klockan är ungefär nio och jag hör på bilradion att Obama ska hålla en presskonferens i Vita husets rose garden. Jag ringer pressavdelningen och de säger att det sker 10:30 och att pressen måste vara på plats vid tio och att visst kan vi få komma in men vi måste maila in personuppgifter. Sagt och gjort från iphonen i taxins baksäte.

Vi lämnar våra väskor vid det hotell vi hyrt ett dagrum på och går sedan till Vita Huset och ställer oss vid den vaktkur som pressen släpps in via. Där väntar vi på mailet med bekräftelsen. Som inte kommer. Ringer Vita huset. De säger att uppgifterna gått iväg till Secret Service som gör background check. Kan ta timmar. Kan gå fortare. Inget de kan göra för att skynda på processen.

Vi är stressade. Vid tio över tio chansar vi och går fram till vakten i vaktkuren. Han tar våra namn och slår på sin dator. Överraskande nog säger han att allt är i sin ordning och vi får våra ackrediteringar (e-mailet med bekräftelsen kom inte senare heller så det var tur att vi frågade för annars hade vi väl stått där fortfarande). På andra sidan säkerhetskontrollen stöter jag på den legendariska Vita hus-journalisten Helen Thomas. Hon är 89 år gammal och har bevakat nio presidenter sedan John F Kennedy.

Så jag protesterar inte när hon sticker in sin arm under min och undrar om jag kan eskortera henne fram till Vita husets pressrum. Tvärtom. Jag är i och för sig stressad då klockan närmar sig 10:30 och promenaden de cirka hundra metrarna går mycket långsamt. Men å andra sidan så får jag veta att hon tycker att George W Bush var den värsta presidenten någonsin och att hon verkligen gillar Barack Obama och att hon tycker det är fantastiskt att han har tilldelats fredspriset.

Presskonferensen (eller vad det nu kallas när det bara är ett tal och inga frågor får ställas) är försenad och börjar inte förrän strax efter klockan elva då President Obama kliver ut ur glasdörren till ovala rummet och med bestämda steg går ner till podiet ackompanjerad av kameraslutarnas smattrande.

Sex minuter senare går han i motsatt riktning och vi skyndar oss till hotellet för att sända hem materialet efter att först ha gjort en liten enkät av folks reaktioner på gatan utanför Vita huset. Tre negativa, en positiv. På hotellrummet slår vi på Fox News för att se vad Obamas fiender tycker om fredspriset från socialistlandet Norge men under de 90 minuter vi sitter och jobbar ägnar de all tid åt att följa en biljakt i Texas från en TV-helikopter. En pickup har lämnat en bensinmack utan att betala för bensinen och sedan försöker föraren köra på en polis som lägger ut en spikmatta. Så nu har han ungefär tio polisbilar efter sig. De sista jag ser innan vi skyndar oss till tågstationen är hur de prejar ner honom i ett dike och när han sen kommer ut ur bilen med händerna i luften får han snabbt åtta poliser över sig.

Tåget hem går sönder strax innan Baltimore men efter en halvtimme lyckas de få igång det igen. I Philadelphia är det dock dags igen. De säger att de måste byta lok och att det bara kommer att ta tio minuter. Knappast tänker jag och bokar oss på ett annat, snabbare tåg från Philadelphia. Skådespelaren Owen Wilson reser med samma tåg. Han är mycket kortare i verkligheten. Som en kille säger till alla som vill lyssna. Detta efter att han blivit lite svartsjuk när hans nyfunna kvinnliga bekant trånar efter Hollywoodstjärnan.

Tåget håller hela vägen och vid åttatiden rullar vi in mot New York Penn Station. 

Ännu en dag på kontoret är över.

---

Jag brukar försöka undvika att lägga ut bilder av mig själv här på bloggen. Av förklarliga skäl kanske. Men ni förstår ju själva att bilden Anders tog med sin iPhone av mig tillsammans med Helen Thomas är omöjlig att undanhålla er.

 

Foto: Anders Giæver

Anders bloggar också om Helen Thomas.

Hon har dessutom precis kommit ut med en ny bok som heter Listen Up, Mr. President.

  

Ted Kennedy

Massachusetts demokratiska senator Ted Kennedy är död. Han var en gigant i den amerikanska senaten. Han blev senator redan 1962. Samma år han fyllde 30, vilket också är åldersgränsen för att kunna väljas in i senaten. Hans bröder Robert och John F var kanske större politiska stjärnor men deras livsgärning förkortades ju dramatiskt och tragiskt. Ted, som 1964 överlevde en flygkrasch, fortsatte att jobba på i senaten och anses nu vara en av de mest inflytelserikaste senatorerna i landets historia.

Under primärvalen valde han att stödja Barack Obama istället för den mer erfarna och etablerade motståndaren Hillary Clinton. Kennedynamnet bär en enorm politiskt tyngd i USA och det gav Obamas kandidatur den lilla extra trovärdighet som kanske behövdes. Många experter menar att det var en av de avgörande faktorerna i de jämna primärvalen.

För exakt ett år sedan var jag i Denver för att bevaka demokraternas partikonvent. Stan vimlade av politiker, journalister och Obamasupportrar. Det pratades politik överallt och hela tiden. Ett av ryktena det pratades mest om var att senator Kennedy kanske trots allt skulle komma. Han hade ju bara några månader innan gått igenom en hjärnoperation då en tumör togs bort. Det hade varit fullt förståeligt om han inte hade kommit.

Men när de under partikonventets första kväll började dela ut Kennedyskyltar till publiken rådde det inget tvivel. Han var där. En kort hyllningsfilm visades på arenans stora TV-skärm varefter Caroline Kennedy introducerade sin farbror med ett kort tal. När sedan Ted Kennedy kom in på scenen hand i hand med sin fru Vicky visste jublet inga gränser. 

Det tog många minuter innan publiken hade lugnat sig så pass att han kunde börja sitt tal med orden: "It is so wonderful to be here and nothing – nothing – is going to keep me away from this special gathering tonight."

Han höll ett mycket bra tal och stämningen i Foppas gamla hemmaarena var elektrisk. Folk jublade, applåderade, skrattade och grät. Jag rös. Först där och då förstod jag fullt ut hur enormt älskade och respekterade Kennedyfamiljen är i det här landet. Det var en blandning av nostalgi och framtidshopp som jag såg i åskådarnas ansikten när Ted Kennedy lämnade över stafettpinnen till den nya generationens kanske mest briljanta politiska representant med orden:

"This November, the torch will be passed again to a new generation of Americans. So, with Barack Obama and for you and for me, our country will be committed to his cause. The work begins anew. The hope rises again. And the dream lives on."

Bilderna tog jag under detta tal i Denver, Colorado den 25 augusti, 2008. 

En bra dag.

Kärlek är vackert

Ropen studsade mellan skyskraporna upp till min lägenhet i går eftermiddag. Det är då och då demonstrationer i mina kvarter. Dels ligger det en hel del nationers FN-konsulat här och dessutom så har New Yorks guvernör sitt Manhattan-kontor ett kvarter från mig.

Jag tog med mig en kamera och gick ner för att se vad de protesterade mot eller för den här gången. Det visade sig var mot guvernör Pattersons förslag om att tillåta äktenskap mellan homosexuella. New York skulle bli den sjätte staten i USA att tillåta detta om förslaget går igenom. Connecticut, Iowa, Maine,  Massachusetts och Vermont tillåter det nu. Kalifornien gjorde det tidigare men en folkomröstning i höstas ändrade det. Och det glädjer mig att se att det precis har blivit tillåtet i Sverige.

Präster som verkade mycket arga skrek i mikrofonerna på engelska och spanska. I publiken stod folk med biblar i händerna och verkade upprörda. Många verkade vara av latinamerikansk härkomst. Det är ju ett av de områden i världen där den katolska kyrkan ökar mest. Också i USA fylls församlingarna på med latinamerikaner. Om den katolska kyrkan finns mycket att säga men det får bli en annan blogg. Tilläggas bör kanske att motståndet mot äktenskap mellan homosexuella är minst lika stort bland vita evangelister. Jag är dock övertygad om att de kommer att finna sig på fel sida om historien när allt är sagt och gjort.

Man kan ju undra vad de är så rädda för? Vad är det som är så hotfullt i två människor som älskar varandra.

Jag säger: tillåt äktenskap mellan homosexuella och tillåt adoption. Jag är säker på att de barnen kommer troligen kommer att få det genomsnittligt bättre än barn uppväxta i så kallade kärnfamiljer.

Bilden ovan tog jag i San Francisco för några år sedan och bilderna nedan är från igår.

 

Guantanamo Bay i Montana?

Jag har ju nyligen beskrivit mina två besök till Guantanamo Bay här på bloggen. Nu har jag även varit på den plats dit fångarna kan komma att flyttas.

President Obama har ju beslutat att fånglägret på den amerikanska militärbasen i Kuba ska stängas innan året är slut. Frågan var de drygt tvåhundra fångar som sitter där ska placeras kvarstår dock.  Så fort någon amerikansk ort har nämnts som en möjlighet har lokalbefolkningen och politikerna där i enstämmig kör skrikit NEJ!!!

Den lilla staden Harding i Montana med 3 600 invånare har dock gått mot strömmen och säger nu att de vill ha fångarna dit. De har ett nytt fängelse (bilden ovan) som, av politiska skäl verkar det som, stått tomt sedan det byggdes för ett par år sedan.

Jag och reporter Anders var där i förra veckan och gjorde ett reportage om detta och jag måste understryka hur skönt det är att komma till små städer på jobb. Allt löser sig så lätt. Utan att vara föranmäld fick vi intervju med borgmästaren strax före deras council meeting (motsvarande kommunalfullmäktige). Fem minuter innan mötet, som vi sedan var med på, skulle börja fick jag med mig borgmästare Adams ut på gatan för att ta en bild (han syns på första bilden nedan). Han var lite skeptiskt till att ta dit Guntanamo-fångarna och idéen om det hade röstats igenom på ett möte han inte var med på. Nu röstades det också igenom att de skulle skicka ett brev till president Obama och erbjuda fängelset som ersättning för det på Guantanamo Bay. Borgmästaren la ner sin röst men bestämde sig dagen efter för att stödja förslaget (kan det möjligen ha påverkat lite att vi som ”internationell media”, var där? :-)).

Efter mötet drog vi med oss honom som hade kommit med idén till det hela ner till fängelset för att ta några bilder innan det blev mörkt. I släptåg hade vi en journalist från lokaltidningen. För dem var vi storyn och han fotograferade och intervjuade oss. Något som faktiskt händer då och då när vi kommer till små orter för att göra reportage.

Här kan ni läsa artikeln om oss i Big Horn County News. Ni kan också tyvärr se en bild av oss när vi jobbar. Citatet som tillskrivs mig måste jag nog erkänna egentligen sades av Anders. Men det är kanske pay back för alla namn man blandat ihop genom åren.

I artikeln står följande om borgmästarens reaktion till vår närvaro:

“On Wednesday morning, Mayor Adams told the News he was a bit astonished about having foreign correspondents in Hardin.

“I was a little taken aback by their presence,” he said, “but I answered their questions and told them how I feel about bringing these detainees to Hardin.”

   

The Stockholm Syndrome

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Jag har ju tidigare skrivit här om hur programledare ute på högerkanten varnar för att USA under president Obamas ledarskap håller på att bli som Sverige. Humornyhetsprogrammet The Daily Show har nu skickat sin ”korrespondent” Wyatt Cenactill till Stockholm för att se hur det verkligen är att bo i Sverige. Se inslaget, som sändes i går kväll, här ovan. Det är ganska kul men också en effektiv motvikt till den bild Bill O’Reilly och hans likar ger av Sverige.

Först intervjuar Cenactill bara unga snygga tjejer på gatan och blir förtjust i dem alla. Avslutningsvis besöker han artisten Robyn men blir desillusionerad när han ser att hon inte lever något popstjärneliv och att hon till och med källsorterar sina sopor. Inslaget avslutas med texten ”To be continued” så antagligen fortsätter det ikväll. The Daily Show har en bra hemsida där de lägger ut hela avsnitt samt klipp av olika inslag. Så följ deras bevakning av socialist Sverige där.

The Daily Show med Jon Stewart är för övrigt mer än ett humorprogram. Det är nästan det enda ”nyhetsprogrammet” som ställer politiker och opinionsbildare till svars. Ofta genom att visa videoklipp av vad de har sagt tidigare och av vad de säger nu. Under senare tid har Stewart bland annat varit väldigt hård mot ekonomikanalen MSNBC som han menar har agerat hejaklack till den så kallade marknaden. Deras programledare har till exempel gett köpråd av aktier i företag som bara några dagar senare varit nära att gå i konkurs.