Tankar från 39:e gatan...

Stormigt presidentval

Presidentvalet är över sedan en vecka.

En enorm känsla av lättnad men också en viss tomhet. Har ju levt med det i ungefär ett år nu.

Planen efter valet var ju som sagt att ligga på soffan och äta praliner några dagar (en metafor, som ni säkert förstår), med start fredag. Det fick skjutas på en dag då det var snöstorm i New York när vi skulle flyga hem dagen efter valet och flygplatserna där var stängda. Men inte något ont som inte har något gott med sig. Istället för hemfärd blev det en trevlig middag med Eirik och Ingvild på Ralph Laurens restaurang i Chicago (Ja, klädmärket, de har en väldigt bra restaurang där, den enda tills helt nyligen då de öppnade en även i Paris).

På temat att vända något negativt till positivt kommer jag helt osökt att tänka på när författaren Hjalmar Söderberg kom hem en tidig morgonen efter en natts festande och hans sinnessjuka ex-fru stod i trapphuset och väntade på honom ("som en vålnad från förr") och han sprang skrämd därifrån och tog sedan en av skärgårdsbåtarna från Nybrokajen och intog en fantastiskt trevlig frukost bestående av sill och snaps samtidigt som solen gick upp över skärgårdens kobbar och skär utanför fönsterena i båtens vackra matsal.

Oklart dock om man kan jämföra en snöstorm med en sinnessjuk ex-fru. Men varför inte. En trevlig middag var det i vilket fall som helst.

Att jag sedan var minuter från att missa flyget till New York morgonen efter på grund av lika massiva som oväntade bilköer ut från Chicago är en helt annan historia.

Det blev ju i och för sig inte så mycket lugn och ro på första "pralinätardagen" heller då de tyvärr påbörjade en totalrenovering av lägenheten ovanför mig just den dagen. Och det verkade som att den renoveringen inleddes med en dag av att slå sönder kakelgolven i kök, badrum och hall med en hammare. Det bullrade ganska mycket. Jag borde ju såklart ha följt Söderbergs exempel och gått till Aquavit och beställt en SOS. Det var mer drag i folk förr.

Jag har ju inte skrivit om stormen Sandy här på bloggen. Dels för att jag inte har haft tid och dels för att jag inte riktig var på bollen med den. För att nu direktöversätta det amerikanska uttrycket att "be on the ball". Men om man nu har en New York-blogg så känns det väl ändå som att Sandy bör omnämnas här. For the record liksom.

Vi var i den vackra lilla "norska staden" Decorah i Iowa och gjorde valreportage samtidigt som monsterorkanen Sandy var på väg mot New York och New Jersey. Tanken var att ägna veckan före valet åt vägmästarestaterna Iowa, Wisconsin och Ohio men det ändrades såklart. Tidigt tisdag morgon körde vi de tre timmarna till Minneapolis och tog en flight till Chicago där vi tog en annan flight till Allentown, Pennsylvania. En av få flygplatser i nordöstra USA som var öppen på tisdagen och faktiskt så var det bara två timmar att köra till Manhattan därifrån.

Väl hemma så hade ju stormen passerat och det var strömavbrott på halva Manhattan. Typiskt nog från just 39:e gatan, där jag ju bor, och söder ut. Så mitt hus hade varken el eller vatten vilket ju mer eller mindre gör det obeboeligt. Dessutom bor jag ju på 16:e våningen så lite småjobbigt att ta sig upp och ner. Men som tur var så fick jag inkvartera mig hos en snäll vän som bor norr om 39:e gatan och som hade både el, vatten och vin.

Jobbade sedan ett par dagar med efterspelet av stormen (den blev nedgraderad från orkan till storm precis innan den nådde land, men orsakade trots det enorma skador och bara orkanen Katrina har kostat mer pengar i USA:s historia). Bland annat fick jag se Brooklyn-tunneln fylld med vatten ända upp till taket. Ganska ovanlig syn minst sagt. Fick också se människor leta efter sina tillhörigheter i de över hundra hus som brunnit ned under stormens framfart ute i Breezy Point. Samma område som jag och reporter Eirik var och gjorde reportage i förra sommaren när orkanen Irene var på väg mot New York. Vi träffade flera som vägrade att lämna sina hus trots obligatorisk evakuering. Då gick det bra. Den här gången var det betydligt värre. Förutom de nedbrunna husen var många hus förstörda av vattenmassorna som dragit in över bostadsområdet som ligger på en avlång halvö på Long Islands södra sida där Atlanten möter New York. 

Och det var ju såklart inte bara vår planerade valbevakning som blev påverkad. Även president Obama och hans utmanare Mitt Romney ställde ju in valkampanjandet i två, tre dagar och Romney försvann nästan helt ur nyhetsbilden samtidigt som Obama fick agera som den president han är och leda landet i kristider. Ser bra ut på TV. Jag tror inte det avgjorde valet men det hjälpte definitivt inte Romney att behålla det momentum han trots allt hade skaffat sig efter Obamas fiaskoartade debattinsats i Denver en månad tidigare.

Sen drog jag och reporter Eirik Mosveen alltså till Ohio på söndagsmorgonen där vi, som jag skrev i förra blogginlägget, var på valmöten med både president Obama och Mitt Romney och sen tog vi sista flyget från Columbus till Chicago kvällen innan valet. Där mötte vi upp med resten av VG:s valteam: Anders Giæver (tidigare USA-korrespondent som jag var till sammans med i Chicago för fyra år sedan) samt Lars Joakim Skarvøy och Mathias Jørgensen från VGTV. Och i Boston, där ju Mitt Romney höll valvaka, var Kari Aarstad Aase och Harald Henden (väldigt bra lineup VG ställde upp med måste jag säga och fantastiskt att få jobba med dessa duktiga kollegor).

Stämningen bland väljarna i Chicago var ju inte riktigt lika entusiastisk som för fyra år sedan. Och hur skulle den kunna vara det. Då var Obama gud och luften var elektrisk på valnatten. Valvakan var då utomhus i Grant Park och det var ovanligt varmt för årstiden, säkert över 20 grader och det var folkfest på gatorna. Nu regnade det och var kallt och valvakan var innomhus (som tur var) i en stor och trist mässhall i södra Chicago (en erfaren kollega menade att arkitekturen hade Nordkoreanska influenser). Men det är klart att det blev bra stämning när valresultaten väl började komma in och när de sa på de stora TV-skärmarna att Obama vunnit Ohio och kort därefter att han vunnit hela presidentvalet så exploderade ju såklart salen av jubel och folk grät och skrek och visst fick jag gåshud. Det är ju inte rättvist att jämföra med 2008 men som Giæver skrev i VG, den här valsegern gör att segern för fyra år sedan får en annan betydelse. Att den blir ännu mer värd.

Och vilket privilegium det ändå är att få bevittna så stora världshändelser på nära håll. Verkligen.

Morgonen efter var vi ute i Altgeld Gardens, ett så kallat "project" i South Chicago med många fattiga invånare och hög kriminalitet, för att få reaktioner på valresultatet. Det var där Barack Obama jobbade på 80-talet med att försöka hjälpa dem som bor där. Det är tredje gången jag besöker det området och den här dagen var alla de vi pratade med mycket glada över Obamas valseger. 

Men nu lägger jag valbevakningen och orkanen bakom mig för den här gången och ser fram emot andra ämnen att göra reportage om.

Fast kan samtidigt inte låta bli att undra vem som kommer att vara president i USA om fyra år och tre månader.

Och undrar också hur nästa orkansäsong kommer att se ut.

Men nej, om man skulle gå upp och åka skridskor i Bryant Park kanske…

---

Bilderna ovan:

1. President Obama kommer ut på scenen i Chicago med sin familj för att hålla sitt segertal.

2. Stora delar av Manhattan hade strömavbrott i nära fem dagar efter Sandys framfart. Poilisen hade lagt ut röda bloss i gatukorsningarna för att minska risken för olyckor.

Bilderna nedan:

1. Till skillnad från husen i förgrunden så klarade sig Empire State Building från strömavbrottet trots att byggnaden ligger söder om 39:e gatan.

2. Brooklyn-Battery Tunnel fylldes med vatten. Här infarten på södra Manhattan.

3. Över hundra hus brann ner i Breezy Point. 

4. Många hus i Breezy Point förstördes av vind och vatten.

5. Seaside Heights, New Jersey.

6. Den "norska staden" Decorah i Iowa (kolla in bilens nummerskyllt).

7. Obama-anhängare på valvakan just efter att de fått reda på att han vunnit presidentvalet.

8. Altgeld Gardens: George (t.v.), som är före detta marinkårsoldat och basketspelare, röstade på Obama.

 

   

   

Dagen D

Så är dagen här.

Presidentvalet.

Det har varit en lång resa, Både för Barack Obama, Mitt Romney och mig.

Natt här i Chicago nu. Flög in i kväll från Ohio efter några dagars valjobbande där. En av de allra viktigaste vågmästarestaterna. Tidigare idag såg vi ett valmöte med Barack Obama i Columbus. Där spelade Bruce Springsteen och sedan Jay-Z några av sina låtar. Bruce akustiskt. Fina versioner av bland annat No Surrender och The Promised Land. Men det ska erkännas att det blev betydligt mer drag på publiken när Jay-Z intog scenen. Tisdag kväll har Obama valvaka här i Chicago.

Detta var Obamas näst sista valmöte för dagen. Och det var hans sista dag av kampanjande någonsin. I alla fall för sig själv som kandidat. Som före detta president ställer man inte upp i några fler politiska val. Så är det bara. Lite märklig känsla måste det nog vara för honom. 15 500 var på plats. De sista dagarna inför valet 2008 hade han 60 000 och 80 000 på vissa valmöte. Då var det magiskt. Inte riktigt samma entusiasm nu. Det är ofrånkomligt.

Och i söndags var vi på ett valmöte med Mitt Romney i Cleveland. Det var i en enormt stor mässhall. Den största jag någonsin sett. Men sektioner som gick att avdela. Som tur var. För Romney. Annars skulle de 6 000 entusiastiska suportrarna som var på plats inte kännts speciellt mycket. När vi var på väg ut till den enorma parkeringsplatsen där vår hyrbil nu stod ensam i duggregnet (sist kvar som vanligt efter att ha sänt bilder och text till tidningen) fick vi veta av en man som jobbade i mässhallen att byggnaden under andra världskriget hade använts till att bygga bombplan och tanks i. Det tyckte jag var fascinerande. Kan för övrigt antagligen även vara Romneys sista kampanjdagar någonsin. Vare sig han vinner eller förlorar. 

Det har varit otroligt kul att bevaka valet men också väldigt intensivt. Jag har varit på resa varenda vecka efter sommaren så 6 november har varit något av ett målsnöre som hägrat långt där framme. Men nu är vi alltså där och torsdag (onsdag blir ju en resdag) hade jag tänkt ligga i soffan i pyjamas och äta praliner samtidigt som jag tittar på daytime-TV hela dagen. Men sen kom jag på att jag måste skriva reseräkningar för senaste månaden och det kommer lätt ta hela dagen. Men fredag, då...

---

På bilderna ovan bes det bön innan valmötena i Ohio börjar. Överst på Romneys i Cleveland och bilden under på Obamas valmöte i Columbus. Samma möten som bilderna nedan är tagna på.

 

Livet är en debatt

De tre presidentdebatterna är över. 

Det började i Denver för tre veckor sedan där president Obama i skuggan av Klippiga bergen gjorde en så svag och allmänt passiv insats att partikamraten och tidigare presidentkandidaten Al Gore undrade om det var den höga höjden som påverkat presidenten och en mig närstående reporter menade att Obama antagligen hade ätit en hel burk med valium precis innan debatten. Sant eller inte så påverkade det kampen om Vita Huset, som Obama intill dess ledat ganska klart, så pass mycket att Romney kom tillbaka från politikens verkligt öde slätter till att bli en seriös utmanare. Till de öde slätterna hade jag för övrigt velat skicka maten från pressbuffén. Det serverades i och för sig barbecue direkt från en stor grill utanför pressrummet men den sista biten kött lades beslag på, rakt framför näsan på VG:s utsända, av en svensk kollega. Hade jag haft en något svagare karaktär hade jag antagligen gått till baren där det serverades gratis öl till media och svept ett antal Budweiser för att komma över detta trauma. Istället blev det torra kycklingbröst från buffén och en flaska vatten.

Nästa debatt var i Hempstead i förra veckan. En liten stad, eller snarare förort, på Long Island i skuggan av Manhattans bergskedja av skyskrapor. Och brevid den stora parkeringsplats där hockeylaget New York Islanders hemmaarena ligger (i dag tillkänna gav man för övrigt att de ska flytta till den nya arenan i Brooklyn om ett par år). Inte helt oväntat var det den debatten som var mest kaotisk med logistik etcetera. New Yorkers har väl annat att göra, till skillnad från Denver-bor, än att planera en debatt i flera år innan. Ett par veckor räcker antagligen bra. Men skönt ändå att få sova i sin egen säng efteråt. Det ska dom ha.

Och i måndags var det alltså dags för den tredje debatten i Boca Raton i skuggan av…ja nu finns det ju inte så mycket skugga i Florida men får väl dra till med i skuggan av majestätiska palmer då. När VG:s team kom till Lynn University där debatten ägde rum så var det ordinarie pressrummet redan fullt. Så vi hamnade i annexet. Eller kylskåpet som det egentligen borde ha kallats. Det var ett tält som de hade kopplat världens effektivaste kylanläggning till. Och den stod på fullt. Tyvärr delades det inte ut dunjackor vid ingången. Men man vill ju ändå fokusera på det positiva och maten var klart bäst jämfört med de andra debatterna. Tropical pinapple chicken serverades och chef i köket var svenska Jenny som bott i Florida i 18 år. Bara en så sak. 

Mellan första och andra debatten var det ju dessutom en visepresidentdebatt mellan Joe Biden och Paul Ryan i Kentucky som vi var också var på. Där höll vi ju på att bli arresterade men fick å andra sidan en liten flaska bourbon i presspåsen (alltid fokusera på det positiva!). Frågan är hur många flaskor visepresident Biden fick i sin påse. För många verkade det som enligt vissa efter att Biden debatten igenom suttit och gapskrattat så fort hans motståndare sa något.

Så fyra debatter har vi alltså varit på den senaste månaden (till detta ska läggas ett antal debatter i vintras i de republikanska primärvalen). Min doorman som ofta frågar vart jag är på väg eller var jag har varit när han hjälper mig med väskorna såg dock lite besviken ut när jag berättade att jag inte är i själva rummet där debatterna äger rum (bara ett fåtal fotografer från de största bildbyråerna och tidningarna får vara inne i debattsalen). När jag förklarade att hundratals, antagligen över tusen, journalister flyger in från hela USA och sitter i en stor sal och ser det på TV tittade han på mig som jag hade berättat ett obegripligt skämt.

Och visst kan man fråga sig varför så många reser till debatterna för att sen se dem på TV och svaret stavas spin room eller spin alley som det också kallas. Efter debatten så kommer talesmän och kvinnor för de två kandidaterna och försöker övertyga media om att just deras kandidat vann. Fast efter första debatten tog det över 20 minuter innan demokraterna kom och inte ens de tyckte att Obama hade vunnit (i Florida var båda kampanjerna ute tio minuter innan debatten var slut).

En hel del så kallade "talking points" leveraras såklart av talesmännen efter debatterna men ändå ett visst värde att få prata direkt med till exempel John Kerry eller John McCain samt med ledningen i de respektive kampanjerna. Och det blir bra närvarokänsla när vi leverear video till VGTV. Dessutom kan man ju också passa på att dagarna innan göra andra valreportage från de platser debatterna är på. Så trots det absurda i att tusen journalister sitter och tittar på TV tillsammans så är det värt att vara på dessa debatter. Men nu är det slut för i år alltså och jag och reporter Eirik får försöka klara oss utan trängseln i spin alley.

---

Nu är jag i Boston och jobbar.

Här såg jag John Kerry förlora presidentvalet mot George W Bush för åtta år sedan men det är en helt annan historia.

---

Bilderna nedan:

1. Obamas chefsrådgivare David Axelrod i spin alley i Denver.

2. Pressrummet i Kentucky.

3. Pressrummet i New York.

4. Spin alley i Florida. 

   

Val i alligatorland

Jag flög till Fort Myers, Florida i lördags (nedrersta bilden). Där gjorde vi under söndagen ett valreportage om den amerikanska husmarknaden innan vi körde över Alligator Alley till delstatens östkust. Och visst träffade vi på en alligator på vägen. Han verkade snäll om än något lömsk.

Nu i Boca Raton och inväntar kvällens presidentdebatt. Den tredje och sista. Kanske är presidentkandidaterna också snälla men lömska. Eller bara lömska möjligen.

Nu bara två veckor till presidentvalet. Spännande.

Fear and Loathing on the Campaign Trail

I veckan var jag i Ohio och Kentucky för valjobb.

Kom hem i fredags kväll. Har inget emot att jobba helger men ändå, alltid en skön känsla att flyga hem en fredag och sen sitta i taxin på väg in mot Manhattan i köerna av "bridge and tunel-folket" på väg in mot storstadens löfte om förlustelser som en läkande salva på de av vardgstristessen sargade själarna.

För att nu vara lite högtravande. 

Man kan också säga att de bara vill in och dricka sig fulla.

Onsdag morgon var det, som vännen Per på 38:e gatan brukar säga, bagarväckning för en tidig flight till Columbus, Ohio. Och som alltid, när man ska upp så där tidigt, 05:45 i det här fallet, så kan man såklart inte somna. Men det blev i alla fall fyra timmars sömn.

Strax utanför Columbus höll republikanernas presidentkandidat Mitt Romney ett valmöte. Det var på en restaurang och han höll ett kort tal, tillsammans med New Jerseys populära guvernör Chris Christie, på uteserveringen för en relativt liten skara människor. Det var ett sådant valmöte som är mer anpassat för (lokal) media än nödvändigtvis för publiken på plats. Gäller att få med kandidaterna på de lokala TV-nyheterna och tidningssidorna så ofta som möjligt i en sådan viktig vågmästarstat som Ohio. Romney har ju fått ett enormt uppsving i opinionsundersökningarna efter sin lyckade insats i den första presidentdebatten som sågs av 80 miljoner amerikaner. Ohio såg innan det ut som en hopplös uppgift för honom men nu är det väldigt jämnt där i opinionsundersökningarna.

Efter att ha sänt bilder och text från det sedvanliga "kontoret på resa", kaffekedjan Starbucks, så körde jag och reporter Eirik Mosveen ner till Lexington i Kentucky. En resa som tog nära fyra timmar men det var fyra timmar som var väldigt trevliga då Eirik, sin vana trogen, köpte en CD på ett truck stop och därmed introducerade den svarta countryartisten Charley Pride i mitt liv. Jag säger bara WOW! Vilken röst. Vilka låtar. Den gick på repeat hela resan.

Vi lyckades precis hinna beställa en sen middag i hotellbaren innan köket stängde. Duck quesadillas var oväntat gott.

Torsdag morgon åkte vi ut på Kentuckys landsbygd, till en liten stad som heter Paris, och pratade med väljare om hur det är att bo i en stat som inte betyder något i presidentvalet. Eller rättare sagt, som det redan är klart vilken kandidat som vinner och därför inte besöks av kandidaterna (vilket är fallet för ungefär 40 av USA:s 50 delstater).

Sedan på kvällen var det dags för visepresident-debatten på Centre College in Danville, Kentucky. Cirka 45 minuter söder om Lexington. Vi var lite sena efter att ha sänt hem dagens story och att det var världens längsta strip mall med 500 stopljus på vägen hjälpte ju inte. Vi kom fram till Danville vid 17:45, ackrediteringskontoret stängde 18:00 så vi var lite stressade. Mellan polisens avspärningar och var GPS:en sa åt oss att köra så hamnade vi "on the wrong side of the tracks". Bokstavligt talat. Byggnaden som vi skulle hämta pressackrediteringarna låg 100 meter ifrån var vi hade parkerat. Men det var en järnvägsstation med fem järnvägsspår mellan oss och dit vi skulle. Men inga tåg i sikte så vi gick snabbt över dem. På andra sidan stod ett par poliser och en secret service-man. En av poliserna sa åt oss att vi hade gått över privat mark och att han var tvungen att skriva en rapport på oss. Han ville ha namn, adress, vikt och längd. Men han kollade aldrig legitimation konstigt nog och jag ljög lite om vikten. Oklart varför. Men vi blev inte arresterade och dessutom hann vi precis hämta ackrediteringen. Man måste fokusera på det positiva.

Och vi blev inte skjutna som vi höll på att bli i Ohio för ett par veckor sedan. Vi hade varit på ett annat valmöte med Romney strax utanför Columbus och hade en idé om att köra efter Romneys poliseskorterade bilkortege till Cleveland där nästa möte skulle vara. Vi var alltså inte en del av kortegen, så inte ett helt lätt projekt. Innan vi hade kommit ut på motorvägen hade två bilar lyckats klämma in sig mellan oss och de bakre polisbilarna i kortegen. Till skillnad från Romney och Co. så stannade de såklart för rött ljus. Men inte Eirik, han bestämde sig för att inte bara köra mot rött utan även mot trafiken. Vilket resulterade i att vi var tvungna att stanna mitt i korsningen. En man hoppade ut ur en bil och sprang emot oss. Eirik vevade ner rutan och mannen visade en polisbricka samtidigt som han frågade vad vi sysslade med. Mosveen hade inget riktig bra svar. Efter en utskällning så lämnade han oss med orden "do you know how close you were to beeing shot?" (för att "jaga" en presidentkandidat). Nej sa vi och körde skamfullt därifrån samtidigt som en kvinna i en minivan skrek "fucking idiots" till oss. Vi sa inte emot.

Men sen körde Eirik som en gud på motorvägen och mot alla odds hann vi upp kortegen i god tid innan Cleveland och jag tog bilden vi var ute efter (se nedan). Romney i uppförsbacke. Fast det var då som sagt. Nu är det Obama som har uppförsbacke men allt kan ändras redan på tisdag då nästa presidentdebatt är. Då i New York så vi behöver inte resa. Blir första veckan efter sommaren som jag inte reser i så fall. Fast veckan har ju fler dagar så vem vet.

Visepresident-debatten då? Jo, de flesta i pressrummet verkade tycka att Joe Biden vann ganska klart. Han gick ju verkligen på knock och påminde om en Mike Tyson när han var som bäst. Direkt attack 10 sekunder in i matchen. Jag satt bara och väntade på att Biden skulle bita öronen av sin motståndare Paul Ryan. Dock glad för hans skull att han inte gjorde det. Kan lätt missuppfattas.

Men sen visade det sig att folk i TV-sofforna menade att Ryan vann eller att det möjligen blev oavgjort. Kanske var det Bidens ständiga hånskrattande när Ryan pratade som inte gick hem i stugorna men det är ändå svårt att påstå att Biden förlorade DEBATTEN. Argumentation osv.

Men det mest chockerande under denna resa var dock ändå att reporter Mosveen inte drack en enda margarita. Eller öl. Eller vin heller för den delen. Han satt där med sitt mineralvatten vid middagarna som vore han Mitt Romney själv. Hunter S, mannen med facit på hur amerikansk valbevakning ska bedrivas, hade roterat i sin grav om det nu inte vore så att, på egen begäran, hans aska blev uppskjuten av en kanon över bergen i Colorado.

Ur led är tiden.

Lennon, Colorado och cowboybar

Var i Denver i veckan för den första presidentdebatten. Gick ju inte så bra för Obama. Men tror att det var en förutbestämd taktik som slog fel. Han skulle inte vara aggressiv för det gillar inte de viktiga oberoende väljarna i mitten. Men om han inte försvarar sig så verkar han ju svag och förvirrad. Kommer nog inte ske i nästa debatt.

Jag och reporter Eirik åkte också upp i Klippiga bergen. Det är spektakulärt vackert där och nu hade hösten börjat komma. Lövträden var dock i minoritet och bildade små gula utposter i barrskogen. Fint.

Tillbaka i New York på torsdagskvällen hamnade jag direkt på favoritstället Rodeo Bar. Countrymusik och livsfarliga margaritas. Kan det bli bättre?

I dag var jag nere i Soho där ett galleri ställer ut John Lennons konst med anledning av att han skulle ha fyllt 72 i dagarna. Där lärde jag mig att polisen 1969 stoppade en utställning i London med hans erotiska teckningar föreställandes honom och Yoko. Nu drygt 40 år senare var de inte lika chockerande. Dock både lite för dyra och stora för mig. Men det fanns många andra motiv också och de sålde även flera av hans handskrivna sångtexter som numrerade grafiska tryck. Valde länge mellan Working Class Hero och Watching the Wheels. Den förstnämda är kanske mer ikonsik, och också en favorit för mig, men till slut bestämde jag mig för Watching the Wheels. Det är något speciellt med den låten. Den mycket New York för mig och jag kan se framför mig hur han sitter där i Dakota och ger fan i musikindustrin och leker med sonen Sean i stället. 

700 dollar. Men va fan, den blir fin på väggen i sovrummet. Måste bara rama in den, för de ramade versionerna de sålde var alltför pråliga för min smak.

Lördagskväll i ensamhet nu. Hemma. Svaga fotsteg från grannen ovanpå. En polisbil tjuter avlägset. Ett flygplan surrar högt över Manhattan. Men tyst och lugnt trots allt. 

Man behöver det ibland.

 

Långa dagar, stressigt, teknikstrul..

…och alldeles alldeles underbart.

De politiska konventen är nu avklarade. Stressigt men väldigt kul.

Först republikanerna i Tampa, Florida sista veckan i augusti. Sedan demokraterna i Charlotte, North Carolina första veckan i september. 

Det blev inte så mycket bloggande för det var intensiva veckor för mig och reporter Eirik med jobb på dagarna för papperstidningen, och på kvällarna för nätet (inklusive video). Ofta var vi inte klara förrän framåt två på natten då vi sjönk ner vid hotellbardisken som dom urvridna disktrasor vi var, törstandes efter vätska.

I Tampa vill säga. Där hade de den goda smaken att ha hotellbaren öppen till klockan 03:00. I Charlotte hade vi inte någon hotellbar och ingen bar i stan hade öppet efter två. Förstår inte riktigt hur demokraterna tänkte när de la sitt konvent där. Jo, visst är det väl bra att gå och lägga sig, men svårt att varva ner efter hektiskt jobbande och den där första ölen efter en lång lång dag är inget mindre en ett litet mirakel.

Som jag ju skrivit här tidigare så blev första dagen av republikanernas konvent inställd på grund av att orkanen Isaac var på väg mot området. Den svängde sen dock av mot New Orleans istället. Det fick effekten att flera av våra skandinaviska kollegor begav sig dit. En tio timmars bilresa från Tampa då flygplatsen i New Orleans var stängd. Vi var i valet och kvalet om vi skulle åka. Men det var oklart hur stark orkanen verkligen skulle vara när den nådde land och vi bestämde oss för att stanna i Tampa. Den storyn fortgick ju i vilket fall som helst och tio timmar enkel väg kändes lite väl långt för en potentiell bomtur. I efterhand visade det sig ju vara ett bra beslut.

Tampa var ganska tomt. Ingen folkfest i downtown direkt. Bara poliser som vaktade och delegater på väg in genom de gedigna avspärrningarna till arenan där konventet hölls. Occupy-rörelsen hade räknat med att många tusentals demonstranter skulle komma med bussar från hela landet. Det blev bara ett par hundra och de märktes knappt.

Republikanerna ja, det är så välkammade, välklädda och välorganiserade. Men det tog liksom aldrig riktigt av. Visst finns entusiasmen för att få bort Obama från Vita huset men den finns inte riktigt där för Mitt Romney som kandidat. Hans tal var ok men inte fantastiskt. Bästa talare var Condi Rice, George W Bushs utrikesminister, men hon har ju aldrig ställt upp i något som helst val och säger alltid att hon inte är intresserad av det. Sämst var skådespelaren och tidigare borgmästaren Clint Eastwood som stod och pratade till en tom stol där han låtsades att Obama satt. Ett pinsamt fiasko.

Jag hade egentligen tänkt dra direkt till Charlotte där ju demokraternas konvent skulle börja efter helgen men min fyra år gamla dator hade blivit segare och segare för varje dag (redigeringen av bilder och video var en mardröm i Tampa) för att sedan helt sonika, som man ju brukar säga, krascha morgonen efter konventet var över. Tur i oturen att det var då och inte på deadline någon av dagarna innan. Och jag hade faktiskt en ny Mac Book Pro i New York, hade bara inte hunnit ladda in alla program jag behöver i den innan jag drog till Tampa. Så nu fick det bli ett snabbt besök till New York för att hämta den (ångrade såklart att jag inte tog med den direkt).

Om republikanerna är välkammade, välklädda och välorganiserade så är demokraterna det motsatta. Alltid mer kaos på deras konvent. Men också en mer avslappnad atmosfär och mer partystämning (även så i downtown Charlotte där det var fullt av människor som ville delta om än bara på gator, torg och i barer). Men loggistiken för media är mer oorganiserad och det är alltid mer oklart var man får stå och också så stänger ofta brandmännen ner lokalen, dvs inga fler kommer in, innan de mest populära talarna, för att det är för många människor i lokalen. Detta visste jag sedan tidigare år och såg till att vara inne i god tid.

Inte så en mexikansk fotograf som jag pratade med dagen efter Bill Clintons tal. Han hade inte kommit in och hans chef på bildbyrån i hemlandet var så upprörd att han vägrade prata med sin fotograf som sa till mig att han hade betalt mig 200 dollar för en bild om han sett mig kvällen innan. Jag tyckte så synd om honom så om jag träffat honom då hade jag nog gett honom ett par bilder gratis.

Men hur oorganiserade de än är så var entusiasmen enormt mycket större bland demokraterna än republikanerna och talarna var bättre. Bill Clinton var magnifik. Överskuggade till och med Obama som ju är en mycket bra talare. Michelle Obamas tal var formidabelt. Hennes utmanare till positionen som first lady, Ann Romney, var inte alls dålig, men Michelle vann ändå i tre raka set. Till och med en gammal träbock som senatorn, och tidigare presidentkandidaten, John Kerry höll ett mycket engagerat tal där han gick till hård attack mot Romney & Co. Jag konstaterade dock att Caroline Kennedy inte har ärvt sin pappas förmåga att trollbinda en publik med sina ord.

Även i Charlotte hade jag ovanligt mycket teknikstrul. En kväll gick det inte att e-maila bilder eller koppla upp sig via FTP trots att jag var uppkopplad på internet (det löste sig dock efter någon timme eller så) och dagen efter var helt plötsligt ett av mina minneskort korrupt. Det gick inte att öppna bilderna. Och sen som sur grädde på moset så hände följande sista kvällen:

Jag hade skaffat mig en ganska bra position för Obamas tal och stått där i fyra timmar innan och lyckats hålla mig kvar när brandmännen körde i väg folk runt omkring mig. Obama kom och han talade. Reporter Eirik var på annan plats i arenan. Där hans presskort gällde. Vi hade bestämt oss för att han skulle komma till mig efter talet, som vi gjort kvällen innan med Clinton, så vi kunde göra video, en stand up samt ett par intervjuer med publiken. Eirik lyckades snacka sig in till den sektion där jag stod precis innan talet var klart trots att hans presskort inte gällde där. Så det betydde att vi kunde få en stand up med Obama i bakgrunden när hans familj kommer in på scenen. Perfekt. Trots att mitt fotografhjärta nog hellre vill att jag tar stillbilder av det så är ju detta bättre för VGNett som vi ju levererar dessa sena nyheter till. Eirik pratar in i mikrofonen jag filmar och bakom står familjen Obama och vinkar medan konfettin faller över dem och Eirik. Hinner ta några få stillbilder precis innan de går av scenen men då är det mycket mer folk där och blir inte lika ren komposition. Dessutom har yngsta dottern försvunnit i vimlet. jaja, vi har ju videon. Trodde jag.

Eirik säger lite skämtsamt "hoppas att ljudet fungerade nu". Jag spelar upp videon på kameran och det knyter sig i magen. Inget ljud. Helvete! 

Vi gör en ny stand up och nu fungerar ljudet. Men scenen är tom. Det fungerar ju det med men blir ju långt ifrån lika bra. Vi intervjuar sedan två olika personer. Ljudet fungerar på den ena men inte på den andra. Hade arg/besvikelse-"ont i magen känsla" resten av kvällen.

Har filmat i ett par år nu och tycker det är kul faktiskt, men ljudet är helt klart den känsligaste delen. Om det inte blir bra är det bara att kasta videon. Och det är mycket olika saker som kan gå fel med det har jag märkt under dessa år. Men senaste tiden har jag inte haft problem så därför extra oväntat att detta hände. Bara att felsöka och gå vidare. Tror att det är något med sladden.

För övrigt så hade ju även demokraterna, liksom republikanerna, väderproblem. Obama skulle ju hålla sitt tal på en fotbollsarena som tog 65 000 personer (på konventet i Denver för fyra år sedan talade han inför 80 000 pers) men dåliga väderprognoser gjorde att de redan två dagar innan bestämde sig för att även torsdagskvällens tal skulle hållas i hockeyarenan som rymde mer blygsamma 16 000.

Sånt är livet. 

Både för en enkel fotograf från Hässelby och för presidenten av världens mäktigaste land. Allt blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig men på något sätt går det ändå till slut.

--

Bilden ovan av mig har min vän David Howells tagit. Han är en brittisk fotograf, tidigare New York-bo och nu bosatt i New Foundland av alla ställen. Men han verkar tillfreds.

De fyra första bilderna nedan är från republikanernas konvent i Tampa och de fyra följande från demokraternas i Charlotte.

--

Det blev för övrigt bara två dagar i New York för mig innan det var dags att dra igen. Nu är jag i Los Angeles och jobbar. Återkommer till det.

--

   

   

Republikaner och orkaner

Gustav - Louisiana 2008

Isaac - Florida 2012

---

Jag har precis kommit till Tampa i Florida där Republikanernas politiska konvent skulle ha startat på måndagen. En orkan vid namn Isaac ville annat. Den är på väg upp längs med Floridas västkust och arrangörerna har bestämt sig för att ställa in första dagen av konventet.

Precis samma sak hände förra presidentvalet för fyra år sedan. Orkanen Gustav var på väg mot New Orleans och trots att republikanerans konvent var ända uppe i St Paul, Minnesota och långt ifrån orkanens framfart så ställde man in första dagen. Partiet beräknade att det inte vore bra med politiska tal samtidigt som folk i New Orleans var i fara. Och kanske speciellt för att det var just New Orleans som ju president Bush misslyckats kapitalt med att se till att hjälp kom fram i tid till efter orkanen Katrina tre år tidigare. På grund av orkanen Gustav ställde Bush in sin resa till konventet i Minnesota (där han skulle ha hållit tal) vilket passade bra för republikanerna eftersom han inte var speciellt populär någonstans i USA i slutet av sin presidentperiod och presidentkanditaten John McCain var nog väldigt glad över att slippa honom.

Jag hade flugit upp till Minneapolis/St Paul på söndagen, nyss hemkommen från demokraternas konvent i Denver. Jag hade hämtat ut min ackreditering och sedan ätit middag med några kollegor på en trevlig Thai-restaurang i downtown Minneapolis. Reporter Anders Giæver skulle flyga upp på måndagsmorgonen men mitt i natten ringde sedan telefonen och det var redaktionen i Oslo. Flyg till Houston, möt upp Anders och kör mot New Orleans var beskedet.

Jag köpte med mig tre tomma bensindunkar (det första som säljs slut på bensinstationerna i orkanområden innan de stänger) och tog första morgonflighten till Houston. Träffade Anders där och hämtade ut en Land Rover på Hertz. Fyllde dunkarna och band fast dem på taket (gjorde misstaget att ha bensindunkar inne i bilen under orkanen Katrina och i värmen som var så blev bensinångorna till slut outhärdliga) och köpte även bränsle till oss i form av granola bars och vatten.

Orkanen träffade sen inte direkt på New Orleans utan strax väster om staden. Det var kraftiga vindar och regn i sidled med välta träd och kraftledningar huller om buller samt ganska mycket översvämningar men långt ifrån lika dramatiskt som under Katrina. Dramatiken låg sedan i att hitta någonstans att sova. Motellen var antigen stängda eller fulla. Till slut lyckades vi få låna en tom lägenhet i Baton Rouge. Inga möbler alls så vi sov på golvet med jacka som täcke och tröja som kudde. Det gick det med.

Morgonen efter trodde vi väl att vi skulle flyga tillbaka till Minneapolis men John McCains utnämning ett par dagar tidigare av Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat hade ju väckt uppmärksamhet så tidningen ville att vi skulle dra till hennes hemstad Wasilla i Alaska i stället. Och så blev det men det är en helt annan historia som jag får ta en annan gång.

Fyra år går så fort. Så mycket hinder hända. Förändras. Och så lite.

Nu får vi se vad som händer den här veckan. Kanske är vi på väg mot New Orleans med bensindunkar på taket snart.

Jakten på bilden

Har precis avslutat några intensiva dagars valbevakning i Florida. Mitt Romney vann ju ganska klart över Newt Gingrich i går. Men kampen fortsätter. Bara fyra stater har ju röstat ännu. På lördag är det Nevadas tur.

Den här bilden tog jag i måndags innan ett valmöte som Gingrich hade i en flyghangar i Tampa. Ronald Reagans son Michael (i mitten) stödjer Gingrich och var på plats. Vi fick en intervju med honom men jag hade ingen bild med honom och Gingrich tillsammans. Reagan var uppe på scenen och talade men försvann backstage innan Gingrich hade kommit upp. Jag smög mig in i backstageområdet där jag egentligen inte fick vara. Visste att Gingrich var utanför hangaren och gav intervjuer till lokala TV-stationer före han skulle hålla sitt tal. Jag hoppades att han skulle komma in snart och att jag inte skulle bli utkastad innan. Stod och låtsades som jag hörde hemma där och försökte se upptagen ut med iPhonen. Helt plötsligt kom Gingrich och ställde sig bredvid Reagan och sekunderna senare började Newts fru Callista rätta till hans frisyr.

Kände direkt att jag hade bilden. Blev två sidor i VG dagen efter. Alltid kul om man kan få något annat än bilder från talarstolen med amerikansk flagga i bakgrunden.

Temperaturen höjs i South Carolina

Jag är i South Carolina och bevakar primärvalet. Skönt att komma till en lite varmare stat än Iowa och New Hampshire. Dessutom finns det mycket fler hotell och direktflyg. Och palmer. Bara en sån sak.

Några kandidater har fallit ifrån. Jon Huntsman och Rick Perry drog sig ur tidigare i veckan. De hade för låga siffror i opinionsundersökningarna. Ingen idé att fortsätta. Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum och Ron Paul är kvar. Romney är fortfarande favorit men Gingrich knappar in på honom här i South Carolina.

Har varit några intressanta dagar för alla som följer republikanernas primärval. Helt plötsligt visade det sig att det var Santorum som vunnit valet i Iowa i början av januari med 34 röster och inte Romney med åtta röster som tidigare rapporterat. Sedan ställde Newts exfru upp i en intervju i går kväll där hon berättade att han hade föreslagit att de skulle ha ett öppet förhållande och att hon skulle ”dela” honom med Callista, hans älskarinna sedan sex år (numera hans tredje fru). Hon avböjde och blev Newts andra exfru.

Det kom också fram att Santorums fru, innan hon träffade honom, var tillsammans med en gift sexbarnsfar som var abortläkare och fyrtio år äldre än henne. Dessutom var han bisarrt nog den läkare som jobbade vid hennes födsel. Paret Santorum är ju starka abortmotståndare så detta kanske inte riktigt går hem i stugorna.

Mycket kan man säga om amerikansk politik, men knappast att den är tråkig.

Bilden: Newt och Callista Gingrich på ett valmöte igår.

P som i President?

Nyss hemkommen från valbevakningen i New Hampshire. Skönt att vara hemma efter intensiva dagar med mycket jobb. Men alltid kul att vara med om såklart. Är ju mitt fjärde val jag bevakar här borta och fortfarande väldigt intressant. Ingen snö i år dock som brukligt är.

Mitt Romney vann ju som väntat primärvalet där ganska klart i tisdags. Han har ju varit guvernör i grannstaten Massachusetts och har dessutom ett hus i New Hampshire som de tillbringar mycket tid i. Men Mitt är ändå en kandidat som inte väcker några starkare känslor hos de flesta väljare. Han utstrålar snarare näringslivsstreber och Ken-docka än förtroende och passion. Mike Huckabee, tidigare guvernören i Arkansas och tillika utmanare till Mitt Romney i primärvalen för fyra år sedan, lär ha sagt att Romney saknar själ. Hårda ord från en partivän som dessutom är pastor.

Jag och reporter Eirik Mosveen besökte på valdagen Romneys högkvarter i Manchester. Där satt frivilliga och betade av listor med telefonnummer till väljare för att försöka vinna över ytterligare några röster i sista stund. Det tog fem sekunder innan en välklädd tjej i 25-årsåldern var framme vid oss och frågade vilka vi var. Nej, det gick inte att ställa några frågor till någon där. Kontakta vår PR-man var beskedet. Men telefonnummer lämnades inte ut. Bara mejladress. Inte så bra när man bara har timmar till deadline.

Eirik frågar henne ”så om jag frågar dig om du tycker att väljarna i New Hampshire ska rösta på Mitt Romney så kan du inte svara på det?” Det kunde hon följaktligen inte göra.

Humor.

Kändes som att vi var på huvudkontoret till något större amerikanskt företag (där ingen vågar göra någonting de inte har fått instruktioner om av sin överordnade).  

Och snart kanske Mitt Romney är VD för USA. 

---

Bilden ovan är tagen när Romney tillsammans med hustrun Ann tackar sina supportrar efter segern i New Hampshire.

Bilden nedan är från Romneys högkvarter i Manchester.

Ännu ett hotell

Den lilla delstaten New Hampshire är såklart just nu överfull av journalister, politiker, kampanjarbetare och andra suspekta individer som inte har riktiga jobb. Detta leder ju följdaktningen till att de flesta hotell är fullbokade. Och jag borde verkligen ha bokat hotell när jag tänkte den tanken för två månader sedan.

Men så blev det inte och nu bor jag och reporter Eirik vid flygplatsen. Deprimerande. Men de har i alla fall försökt att pigga upp oss med festlig valrelaterad dekoration vid huvudentrén. Tveksamt om det hjälper. Men i sanningens namn så finns det inte speciellt många hotell i downtown Manchester så de flesta kollegor sitter på liknande hotell som vi. Om inte vid flygplatsen så i motorvägskorsningar. Men rummet är väldigt bra och jämfört med för tolv år sedan så är det rena drömmen.

Då var det McCain, W Bush, Gore och Bradley som slogs om att bli president och vi, jag och VG:s dåvarande korrespondent, Per-Olav Ødegård, hamnade på ett lågprishotell i det gamla industriområdet mellan floden som rinner förbi Manchester och motorvägen. Det enda som det fanns rum på. Och det var väl ok egentligen tänkte jag. Tills jag fick se rummet som förutom att det var slitet och spartanskt inte hade något fönster. Det har jag inte varit med om varken före eller efter. Då kan vi börja snacka om deprimerande.

Påmindes om detta när vi av en slump träffade på våra kollegor Vegard och Johannes från Dagbladet på en restaurang igår kväll. De bor nu på det hotellet jag bodde på för tolv år sedan (och som jag undvikit sedan dess). Johannes berättade att han fick rummet utan fönster men lyckades sen byta till ett med. Det lyckades inte jag med.

Så glamoröst kan det här jobbet vara ibland men jag klagar inte.

Bara lite.

Vekar ju för övrigt som att jag bloggar mer om hotellen än kandidaterna i detta val. Ska bli spännande att se om det fortsätter så.

Rumble in New Hampshire

Nu är jag i New Hampshire för att bevaka slutspurten inför tisdagens primärval. Jag och hundratals andra reportrar och fotografer. Blir lite trångt ibland men det är bara att sätta på vidvinkeln och vässa armbågarna. Senast jag fotograferade presidentvalskandidaten Jon Huntsman i mitten av december var vi tre fotografer där. I dag när han gjorde ett snabbt kampanjstopp på ett café i Hampstead var det ganska många fler som du kan se på bilden ovan.

Huntsman har länge legat långt ner i opinionsundersökningarna men har nu börjat röra sig uppåt och hoppas att kunna göra en lika stark upphämtning de sista dagarna som Rick Santorum gjorde i Iowa. Men här handlar det om att försöka hamna på en stark andraplats då det verkar råda lite tvivel om att Mitt Romney, som tidigare var guvernör i grannstaten Massachusetts, kommer att vinna här.

En observation jag gjort av mediabevakningen av valet är att jag tror inte det är någon annan region i världen, utanför USA, som har så många stillbildsfotografer här (och i Iowa) som Skandinavien. 

Folkfest i Des Moines

Tillbaka i New York från Iowa nu sedan ett par dagar.

Var fjärde år när det är dags för val och Iowa är först ut i de primär- och nomineringsval som äger rum runt om i landet inför presidentvalet så lever delstaten upp från sin annars undanskymda tillvaro bland USA:s femtio stater.

Ja, ni ser ju själva vilken folkfest det är på bilden som jag tog i huvudstaden Des Moines på valdagen. Eller kanske inte. Ungefär såhär såg det ut överallt i staden. Kanske beror det på att downtown är sammanbunden med så kallade skyways som sammanbinder byggnaderna och är öppna för allmänheten och som gör att man kan förflytta sig långa sträckor innomhus. Skönt för de kalla vintrarna antar jag. Men dessa skyways ser iof också ganska tomma ut. Det finns nästan inga butiker och väldigt få restauranger. Men fick i alla fall en middag på Centro, min favoritrestaurant i Des Moines, tillsammans med reporter Eirik samt vännerna från de svenska kvällstidningarna. Det var trevligt. Man vet ju för övrigt att man har varit ett tag i USA när man har en stamrestaurang i Iowa.

Och nu när valcirkusen drar vidare till New Hampshire så blir det väl ännu lugnare på stadens gator än på bilden ovan får man förmoda. Om det nu är möjligt.

Ett hotell med historia

Jag är i Iowa och bevakar republikanernas första nomineringsval för dem som vill bli partiets kandidat i höstens presidentval.

Vi bor på Hotel Fort Des Moines. Ett gammalt fint hotell som ligger downtown. Det har dock sett bättre dagar men trots korridorer som känns lite lagom förfallna för att fungera perfekt i någon skräckfilm, och rum som skulle behöva uppdateras, så trivs jag här. Hotellet bär på många historier och det känns faktiskt bättre att bo här än det mycket nyare och modernare Marriott-hotellet några kvarter bort.

Hotellet öppnade 1919. Charles A Lindbergh bodde här 1927, fyra månader efter att han flög över atlanten för första gången. Lobbyn var full av fans som ville få en skymt av hjälten. Danska kronprinsparet bodde här på 40-talet. 70 resväskor hade de tydligen med sig. Vad de gjorde i Iowa förtäljer dock inte historien. Den gamle kommunisten Nikita Kruschev bodde här 1959 när han besökte delstaten för att studera jordbruket i denna jordbrukstat. Mitt under kalla kriget icke desto mindre. Menyn från middagen han bjöds på är på en av bilderna nedan.

Men mest av allt är det en lång rad amerikanska politiker som bott här. Inte minst för att det är Iowa som är den stat som sparkar igång primärvalssäsongen (fast just här kallas det caucus, eller nomineringsval som det översätts ibland). George Bush bodde ofta på hotellet under valkampen 1979-80 och höll sitt segertal här när han vann över Ronald Reagan i januari 1980.

Jag var själv här för åtta år sedan när John Kerry bodde här och firade sin seger på hotellet. Andra presidentkandidater som har hållit segertal på Hotel Fort Des Moines är Walter Mondale (1984), Bob Dole (1988, 1996) och Al Gore (2000).

På tisdag kväll har Mitt Romney sin valvaka på hotellet. Om det blir ett segertal återstår att se men som den kunnige på amerikansk politik redan har sett så är det ingen av de kandidater jag nämner ovan som blivit president (undantaget George Bush, men det var åtta år efter han slog Reagan i Iowa). Så om Romney är vidskeplig så borde han kanske hoppas på att han inte vinner. Men å andra sidan om han vore vidskeplig så kanske han inte hade förlagt sin valvaka till Hotel Fort Des Moines.