Tankar från 39:e gatan...

Tiden går

Har precis kommit hem från en jobbresa till Chicago. Fick mig att minnas en magisk kväll där för exakt tre år sedan.

Nu är magin sedan länge försvunnen men där och då kändes allt möjligt.

Ett farväl av en korrespondent

…och ett paraply.

Jag tog tunnelbanan ut till Cobble Hill i Brooklyn i går kväll.

Det hade varit 38 grader varmt på dagen men efter ett par dagar med klassisk New York-hetta bjöd den tidiga kvällen på ett spektakulärt åskväder med tillhörande ösregn. Magiskt. Som alltid. Jag tog med mitt röda golfparaply som jag köpte i Portland, Oregon 1997 där jag och Expressens USA-korrespondent Mats Larsson var för att bevaka Annika Sörenstam som spelade golf i US Open. Det regnade och jag köpte alltså detta paraply för att skydda mig och kamerorna. Är inte mycket för golf egentligen men bra paraplyer kan de onekligen göra.

Paraplyer kommer ju och går. Inte minst de totalt odugliga versionerna man köper i panik på New Yorks gator när en oväntad störtskur kommer. Oväntad för alla utom paraplyförsäljarna som dyker upp snabbare än man hinner tänka ”varför tog jag inte med mig mitt röda golfparaply?” Detta röda golfparaply från Oregon som alltså har hängt med i alla år. För det mesta har det tålmodigt stått i min garderob. Men då och då har det fått följa med ut. Men bara när det regnat ordentligt. Som i går kväll när jag skulle äta avskedsmiddag med VG:s korrespondent Anders Giæver (bilden ovan) som flyttar hem i slutet av juni efter tre år i New York (jag tar semester från måndag så därför middagen nu). Anders bor i just Cobble Hill med sin fru Ales och deras barn. Ett väldigt trevligt område. Dessa tre år gick fort. Känns som det var i går jag skrev den här texten när Anders tog över från Kim Riseth.

Giæver kastades ju direkt in i presidentvalet och en av de första resorna vi gjorde var till demokraternas partikonvent i Denver. Efter det har vi hunnit med att bevaka jordbävning, orkan, vulkanutbrott, seriemördare, sexskandaler,  pistolmassaker, och kidnappning. För att bara nämna några av sakerna vi upplevt tillsammans. Vårt sista jobb ihop, för den här gången, gjorde vi i Kansas förra helgen. Det kommer att publiceras i VGHelg lördagen den 25 juni. Ett intressant reportage. Skriver mer om det här när det har stått på trykk. Som vi säger i Norge.

Jag och Anders åt en bra middag på en liten Italiensk restaurant på Smith Street i går kväll. Vi pratade jobbminnen från de tre åren vi jobbat ihop. Avskedspresent blev min fotobok Uppdrag: USA men man vet att den inte är helt aktuell då det i en av mina bildtexter står att politikern John Edwards är en framtidsman. Tiden går. Sedan eftersläckning på en bar längre upp på samma gata dit Ales slöt upp. Det var trevligt. Det var först när vi skulle skiljas åt ute på gatan som jag kom på att jag saknade något.

Mitt paraply har alltså sett korrespondenterna komma och gå. Men nu är det slut på det. Jag hade glömt det på restaurangen som nu var stängd. Hade det bara fortfarande regnat så hade jag ju kommit ihåg det. Visst skulle jag kunna ringa dit i dag men jag drar till Stockholm på måndag för semester och har som alltid ett fullspäckat schema dagarna innan avresa. Så två timmar för att hämta ett paraply, om än med ett visst affektionsvärde, i Brooklyn känns inte överkomligt. Och visst skulle Anders kunna hämta det men vi ses inte mer innan han flyttar tillbaka till Oslo och det känns väl kanske som ett lite väl stort projekt för ett paraply att be honom ta med det och sedan för mig att resa dit för att hämta det. Dessutom är jag själv förvånad att jag har lyckas med att inte glömma det under så många år. Kanske är det någon mening med att det nu är borta? Eller kanske inte. Bra var det i vilket fall som helst. Mycket robust.

15 juli börjar Eirik Mosveen som USA-korrespondent för VG. Till dess ska jag ha hittat ett nytt paraply. En ny era börjar. Onekligen.

Och Anders, vi ses igen...kanske över en Bora Bora Horror i The Tonga Room.

--

Bilderna är tagna under ett valmöte i Chester, Pennsylvania en vecka innan presidentvalet 2008. Det var kallt och ösregnade. Min ena kamera slutade att fungera. John McCain ställde in ett valmöte samma dag i Pennsylvania på grund av regnet. Som hade han redan gett upp. Och kanske var det så.

Ett år sedan

I dag är det ett år sedan den där fantastiska tisdagskvällen i Chicago när Barack Obama vann presidentvalet. Minns det som igår samtidigt som det känns som det var för tio år sedan. Hela valdagen var magisk från när vi på morgonen såg Barack och Michelle komma ut ur vallokalen efter att de röstat fram till den sekund när CNN på storbildskärmarna förkunnade att Obama vunnit presidentvalet och Grant Park exploderade i ett jubel som aldrig ville ta slut. Dessutom var ju Chicago också målgången för nästan ett års intensiv valbevakning som tog mig kors och tvärs i landet. Något av det absolut roligaste och intressantaste jag gjort i min yrkeskarriär.

Efter den något euforiska valkampanjen är det inte konstigt att vardagen nu ter sig lite grå för mig såväl som de amerikanska väljarna. Många klagar på att president Obama har gjort för lite sedan han kom till Vita huset men att kampanja är en sak och att vara president en annan. Washingtons kvarnar mal långsamt och han har ju trots allt bara varit president i knappt tio månader. Jag tror inte man ska undersatta honom och hans administration. Jag tror att de är tålmodiga och ser lite längre än bara de senaste opinionsundersökningarna (liksom de gjorde under valrörelsen). Och man kan inte förneka att han har ändrat USA:s image till det bättre (svårt att göra den sämre kanske…). Men hur han hanterar Afghanistan och ekonomin är antagligen de frågorna som mest kommer att påverka hur man kommer att se på hans presidentskap när nästa val närmar sig. Plus hälsoreformen som det ju verkar som han i en eller annan form kommer att få igenom kongressen. Förr eller senare.

New York Times hade i tisdagens tidning en artikel om väljare i Iowa som är lite smått missnöjda med Obama. Det var ju hans seger i Iowa som grundlade att han vann partiets presidentkandidatsnominering över Hillary.

Under tisdagen pågick ett antal lokal val och republikanernas kandidater vann bland annat guvernörsvalen i Virginia och New Jersey. Detta anses bland många politiska experter vara en reaktion mot Obamas politik. Men det verkar minst lika mycket ha berott demokraternas kandidater i dessa val.

---

Läs mitt blogginlägg från förra året om valdagen här.

Och om du inte sett det tidigare så kan du minnas valåret genom att se mitt bildspel om Obamas väg till Vita huset här.

Inauguration

Någon dag för sent kommer här min upplevelser och tankar i samband med vad som hände i Washington D.C. i tisdags.

Att hitta ett hotell i city var så klart omöjligt. Var dock nöjd med att bo så pass nära som i Arlington. Den stillastående kön till tunnelbanan i Pentagon City ringlade sig upp på gatan och tågen som kom in på stationen var redan fulla. När de annonserade i högtalarna att en sjuk passagerare på gröna linjen hade orsakat att gula linjen nu stod stilla bestämde jag mig för att prova något annat sätt att ta mig in till central Washington. Hela stan var avspärrad för trafik men jag tog en taxi för att ta mig så nära som möjligt. Han lyckades dock ta sig förbi polisspärrarna och släppte av mig alldeles i närheten av the US Capitol där Obama skulle sväras in om ett par timmar.

Det hade varit omöjligt att få en fotografackreditering till området närmast platsen där ceremonin skulle äga rum. Min ackreditering tillät mig att vara på The National Mall med de stora folkmassorna som visserligen kunde se the Capitol men var för långt borta för att se Obama i verkliga livet. De fick nöja sig med jättelika TV-skärmar. Det var egentligen OK med mig. Bättre att koncentrera mig på människors reaktioner än att få exakt samma bilder som byråerna på ceremonin. Men på ett personligt plan skulle det så klart var kul att med egna ögon se Obama sväras in. Om inte annat som en symbolisk slutpunkt på över ett års valbevakning.

På väg mot de bortre regionerna av the Mall passerade jag insläppet för de som hade biljetter till platserna alldeles nedanför the Capitol. Jag tänkte att jag kunde ju i alla fall försöka. Viftade hastigt med mitt gula presspass (alla andra hade orangea biljetter) och lyckades ta mig in. Sedan en säkerhetskontroll där de gjorde stor sak av mina kameror och Secret Service var tvungna att tillkallas för att kolla min väska med kameror och dator men de brydde sig inte om vilken typ av biljett jag hade. Efter att ha tagit mig igenom detta började jag promenera upp mot the Capitol. Det visade sig vara ytterligare tre checkpoints för biljettkontroll. Och till min egen förvåning lyckades jag ta mig förbi alla tre. Jag har genom åren utarbetat en taktik som förvånansvärt ofta fungerar i dessa situationer. Kortfattat går den ut på att se bestämd ut och fästa blicken framåt, inte på kontrollanten. Var så långt bort från honom som möjligt, gå fort och helst bakom en stor grupp, vifta hastigt med presspasset medan han kollar någon annans biljett.

Väl inne verkade det inte vara så mycket koll och stolarna var onumrerade. Jag höll mig diskret i längst bak i området och tog mig framåt först när ceremoni börjat. Det fungerade bra. Jag var fortfarande på så pass stort avstånd att jag hade behövt 400:an för att få några OK bilder av Obama och det objektivet hade jag lämnat på hotellrummet eftersom jag skulle vara så långt borta att det inte behövdes (bilden ovan är tagen med 70-200). Men jag fotograferade mest åskådarna ändå. Dessutom var det ju det där skottsäkra glaset som skymde vinkeln lite grann. Men som sagt, jag var glad att kunna se det med egna ögon.

Det var ett par minusgrader i luften som jag tyckte folk gjorde en större sak av än nödvändigt. Men det är klart, en del av dem hade varit där väldigt tidigt på morgonen och väntat i sex sju timmar. De före detta presidenterna kom ut på den ”terrass” där insvärningsceremonin hölls och när sedan president George W Bush kom ut buades han ut av många i publiken. Ganska ovanligt att det händer på en inauguration skulle jag tro. Det visar hur otroligt trötta många amerikaner är på honom. Medan alla väntar på att Obama ska komma in så bryter publiken ut i ett spontant och högljutt ”Obama, Obama, Obama…” Som vore det ett valmöte.

Själva insvärningen gick ju inte helt problemfritt. Obama började att säga ”I Barack Hussein Obama…” lite för tidigt och chief justice John Roberts kastade om orden så Obama var tvungen att rätta honom genom att inte fortsätta eden som den lästes för honom. I det nya försökte glömde Roberts bort ett ord. Bara för att vara på den säkra sidan, så att ingen kan påstå att Obama formellt inte är president, så gjordes hela ceremonin om senare på kvällen i Vita Huset. Inför nio (!) personer. Ganska anmärkningsvärt!

Men det var ingenting som bekymrade de miljontals människor som hade kommit till stan för att uppleva historia. När Obama tog handen från Abraham Lincolns bibel så exploderade folkmassan i ett lyckorus. Tårar, skrik, kramar. Ljus i tunneln efter åtta års mörker och kanske än mer viktigt, ett enormt steg bort från landets smärtsamma historia av förtryck och slaveri. Det var ett vackert ögonblick.

Att hitta någonstans att sända hem bilderna sen visade sig vara inte helt lätt. Utanför Starbucks och andra caféer ringlade sig långa köer. Hotellen släppte bara in folk som bodde där. Avspärrat överallt och svårt att ta sig fram. En kollega skrev sin artikel stående på Union Station. Jag drog mig mot motorvägen I-395 och tänkte att jag kunde fånga en taxi vid avfarten. Lättare sagt än gjort. De få som kom var upptagna. Jag satte mig i en grässlänt och började ladda ner bilderna i datorn. Efter ett tag lyckade jag stoppa en taxi som redan hade en passagerare. Han skulle till flygplatsen och de gick med på att ta mig med och fortsätta till mitt hotell efteråt. Köer och avspärrningar gjorde att en resa som normalt skulle ta tio minuter tog en timme. Men jag jobbade på med bilderna i datorn och när vi väl kom till hotellet var de färdiga att sändas.

Några andra små iakttagelser:

Dick Cheney var tvungen att rullas runt i rullstol under hans sista dag som vice president. Han hade dagen innan sträckt en muskel i ryggen när han lyfte flyttboxar i sitt nya hus. You can’t make this stuff up. Poetic Justice!

Jag såg den världsberömda fotografen Annie Leibovitz springa omkring med en liten småbildskamera. Hon såg stressad ut.

Ser i mediaguiden att vice president Joe Bidens mellannamn är Robinette. Det känns lite konstigt.

När Bush med familj lämnade Washington i helikopter jublade folkmassan på the Mall av lättnad (se bild nedan).

I hotellbaren senare på kvällen satt en smart ass local som med stor bollkänsla kommenterade allt och alla. Han var mycket upprörd när han på barens TV såg Barack och Michelle dansa på någon av alla de baler de besökte under kvällen. ”What is this? You dance like you are George W Bush. You are not a brother” . Han tyckte dansen var alldeles för tam och pekade uppgivet på sin Budweiser och sa ”you need a couple of these”.

     

       

Obama är president

Bara timmar kvar

Här framför United States Capitol kommer Barack Obama att sväras in till USA:s 44:e president strax före klockan slår tolv på tisdagen. Bilderna här tog jag idag på The National Mall, det är den stora plaza som leder upp till Capitol-byggnaden. Det beräknas att mellan en och två miljoner människor kommer att komma dit för att se (på jättelika teveskärmar för de allra flesta) Obama svära presidenteden.

I dag var det förväntan i luften. Folk var glada och pratade mer än vanligt med främlingar. Alla lika glada att vara här för att bevittna historia skapas. Inte ens allt strul med logistiken, hela centrala Washington D.C. är i praktiken avspärrat, kan rubba den entusiasmen.

      

En lång resa och ett långt bildspel

Jag har satt ihop ett bildspel med bilder som jag tagit av Obamas väg till Vita Huset. Se det här. Åtta minuter är kanske i längsta laget men det är ju ett helt års valbevakning och jag tycker det funkar. Det är dessutom kortare än de två andra bildspelen jag gjort. Som var på fjorton respektive tio minuter. Så om ett par bildspel är jag ner på fyra minuter som väl kanske anses som en normal längd. Och kanske är en annan svaghet jag har att jag ofta låter ljudet styra vilka bilder jag väljer istället för tvärtom. Men kolla gärna in det senaste och säg vad ni tycker.

Det tar sjukt mycket tid att sitta och finslipa framförallt ljudet måste jag säga. Jag har dessutom en förmåga att skjuta upp det till sista stund. Obama-bildspelet fick jag ägna varje ledig stund av förra veckans Hawaii-resa för att få det färdigt i tid. Tid som borde ha spenderats på stranden. Inte minst med tanke på det kalla vädret hemma i New York. Mitt bildspel om fattigdom i USA ägnade jag i somras en solig semestervecka i Stockholm åt. Vid ett köksbord i Farsta. Och det om orkanen Katrina var jag tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen på ett hotell i Nicaragua för att läsa in en speakerröst via en knastrig telefonledning till bildchefen Gisle som redigerade det bildspelet.

Nästa bildspel ska jag producera hemma vid skrivbordet på en regnig eftermiddag. Det ska inte ta mer än en dag att göra och det ska vara max fyra minuter....är det möjligt Dareberg?

Jag är nu i Washington D.C. för att bevaka när Barack Obama svärs in som president på tisdag. Jag gick runt på stan idag och stämningen liknar den i Chicago dagarna innan presidentvalet. Folk är upprymda och entusiastiska och de kommer hit från hela landet. Jag träffade familjer från Texas, Pennsylvania, Louisiana och till och med Ghana. Presidentvalet den 4 november kändes som något av en målgång för mig som bevakat valet så länge. Men kanske är det tisdagens ceremoni som är den verkliga målgången. För Obama är det en ny resa som tar vid där en annan slutar. 

Utanför Newseum, där man kan se olika tidningars dagsaktuella förstasidor, såg jag två olika rubriksättares tolkning av den symboliska tågresa Obama tog i går från Philadelphia till Washington D.C. En tidning har rubriken ”Resan börjar” medan den brevid har ”En lång resa slutar” (se bilden nedan). Ett bevis på hur olika saker kan tolkas beroende på betraktarens perspektiv. Själv tycker jag att den första rubriken bättre beskriver vad som sker här dessa dagar.

Bilden ovan är tagen den 3 januari, 2008 i Des Moines, Iowa. Det var det första primärvalet (caucus egentligen) där Obama något överraskande vann ganska klart över Hillary Clinton.

En bild av 73 012

På VG:s söndagsmagasins näst sista sida har varje vecka en fotograf visat en bild och i en kort text berättat om den. Detta har varit fotografer utifrån som alltså inte jobbar på VG. Nu ska de tyvärr sluta med detta (kanske finns det inte fler fotografer att presentera?). Men de sista fem veckorna får vi som jobbar för VG i utlandet chansen att visa en bild.

Först ut var jag och jag fick helt fria händer att välja bild och vad jag ville skriva om den. Det kändes naturligt att välja något från den amerikanska valrörelsen som ju har varit det dominerande uppdraget för mig det senaste året. Sedan fick jag den galna idén att räkna efter hur många bilder jag egentligen tagit av Obama och de andra. Det visade sig alltså att det var hela 73 012 stycken bilder sedan sommaren 2007.

Nedan kan ni läsa texten som var publicerad i går (fast då på norska såklart) samt se en faksimil av hur det såg ut i VG7 som bilagan kallas:

-----

Från sommaren 2007 fram till presidentvalet den 4 november i år har jag bevakat den amerikanska valrörelsen för VG. Det har varit många mil i flygplan och hyrbilar. Tidiga morgnar och sena kvällar. Snabbmatsluncher och deadlinestress. Totalt har jag tagit     73 012 bilder av Obama, Hillary, Edwards, Rudy, McCain, Romney, Huckabee och deras supportrar. Av alla dessa bilder är den här min favorit och den jag tycker beskriver presidentvalet bäst.

Jag tog den i Denver onsdagen den 27 augusti. Demokraterna hade sitt partimöte där i idrottsarenan Pepsi Center. Tidigare på dagen hade Barack Obama officiellt blivit vald till partiets presidentkandidat. Vice President-kandidaten Joe Biden var kvällens huvudtalare. Obama skulle tala dagen efter inför 80 000 åskådare på en amerikansk fotbolls-arena alldeles intill. Men när Biden hade talat klart kom Obama oväntat in på scenen och sa några ord till publiken samt till Biden som var lika överraskad som alla andra.

De lämnade scenen och kvällens program var slut. Folk strömmade ut från arenan men mitt på golvet såg jag Sheryl stå kvar med tårar i ögon. Hon var mycket rörd och sa till mig:  ”This shows who I am, a human being. I don’t even know if America understands how far we have come. That we finally can be the America we always says we are.” Jag fick också tårar i ögonen och insåg att jag aldrig till fullo kan förstå hur mycket detta val betyder för de svarta i amerika.

A giant step for mindkind

Systrarna Lauren and Erin Slone sitter kvar på gräset i Grant Park efter att Obama hållt sitt segertal. De kan inte sluta att gråta. Deras mor- och farföräldrar flyttade från den amerikanska södern till Chicago. Det var först då de fick lov att rösta. De har en mormors mor som är 94 år. ”Vi trodde aldrig vi skulle få se en svart president under hennes livstid" säger Lauren.

Det är svårt att i ord beskriva vad jag upplevde i Chicago på valdagen. Men känner att jag måste göra ett försök.

Redan tidigt på morgonen när jag var vid den vallokal där Barack Obama röstade kändes det i luften. Människor svävade liksom på moln. Empowered är ett ord som jag kommer att tänka på (och inte hittar någon bra översättning till) när jag ser alla leenden i den långa kön till vallokalen. Det fanns inte en chans i världen att de skulle förlora det här valet.

På eftermiddagen vid kön till Grant Park var människor så upprymda och glada att jag kände att världen redan hade blivit bättre. ”Det känns som kombination av födelsedag och julafton” sa en medelålders vit kvinna.

Sedan inne på pressområdet i parken där Obama skulle hålla sitt tal (och en dag som denna ska jag inte ens gå in på hur löjligt dåliga förhållanden vi som inte betalt 1000 dollar för en plats på pressläktaren eller i presstältet hade) var stämningen elektrisk. Allt gick sedan mycket fortare än jag hade trott. Vid halv elva hörde med ena örat från storbildskärmen att CNN sa att Obama hade vunnit Virginia och sekunderna senare så sa det att de ”projected” att Barack Obama hade vunnit presidentvalet.

Från de 70 000 som fanns i publiken inne på området (många fler var utanför) steg ett vrål som kom lika överraskande snabbt som det var högt. Främlingar kramades. Tårar rann. Människor i alla åldrar färger och former stod på en gräsmatta i central Chicago, alldeles intill Lake Michigan, och visste att de var med om något historiskt. Något fantastiskt. 143 år efter att slaveri avskaffades i USA hade de valt en svart president.

”It’s going to be change for all of us. Not just for the black. I belive it” sa en svart kvinna till mig efter Obamas tal.

När det gäller utrikespolitik menar jag att vad de amerikanska väljarna gjorde var att genom sina röster be världen om ursäkt. De sa ”We are better than the last eight years. This is what we are about. This is the American Dream”.

Nu är ju såklart Obama inte mer än en människa och han har många svåra uppgifter framför sig. Men jag tror inte man ska underskatta hans förmåga att inspirera och betydelsen av det. Jag får tårar i ögonen när jag ser hur människor runt om i världen firar Obamas seger. Det har varit åtta långa år. Man vet att något har förändrats när Irans president skickar ett brev och gratulerar till segern och när Bushs utrikesminister Condoleezza Rice får tårar i ögonen när hon gratulerar Obama till segern är det ingen tvekan om att vi nu lever i en ny värld.

Luften gick som väntat ur mig efter valnatten. Därav något få blogginlägg de senaste dagarna. Det har varit som ett maratonlopp. Jag började ju valbevakningen redan sommaren 2007. Då var Hillary och Guiliani de man trodde skulle vinna primärvalen. Men folket ville annat och vad som följde efter det var en av de mest fascinerande primärvalskamperna i amerikansk historia.

Den började i ett iskallt Iowa i början av januari där jag såg Obama hålla ett mycket inspirerande segertal i Hy Vee Hall i Des Moines. Han började talet med orden: ”You know, they said this day would never come…”. Exakt fem månader senare, den 3 juni, efter att de sista två primärvalen varit, såg jag Obama tala i St. Paul. Där avslutade han talet med orden ”This was the moment, this was the time when we came together to remake this great nation so that it may always reflect our best selfs and our highest ideals”.

Mellan de två talen reste jag och reporter Kim kors och tvärs i landet för att bevaka de olika primärvalen. Följande stater besökte vi (i kronologisk ordning): New Hampshire, Michigan, Nevada, South Carolina, Florida, Kalifornien, Illinois, Louisiana, Virginia, Texas, Pennsylvania, Indiana, Kentucky, Puerto Rico och South Dakota.

Efter sommaren kom ju sedan demokraternas convention i Denver, Colorado följt av republikanernas i St Paul, Minnesota. Fast därifrån blev jag och reporter Anders ganska snart skickad ner till orkanen Gustav som var på väg mot Texas och Louisiana. Och efter ett blött och blåsigt dygn då vår föda bestod av energy bars så blev skickade till Alaska istället för tillbaka till Minnesota. Där skulle vi gräva lite i John McCains vice president-kandidat Sarah Palins bakgrund. Och senaste månaden har vi som ni säket minns spenderat tid i Pennsylvania, Florida och Ohio. Alla så kallade swing states, stater som Obama sedan vann.

Det har varit en intressant resa som jag är mycket tacksam för att fått vara med på. Detta är en av de absolut största nyheterna jag har bevakat under mina elva år här i USA.

Obama är ju enormt populär i Europa. Inte minst i Sverige. Kanske kan det inspirera till lite självrannsakan. För om vi ska vara ärliga så är det knappast troligt att Barack Hussein Obama hade kunnat bli statsminister i Sverige. Konstiga namn och invandrarbakgrund är inte direkt karriärfrämjande tillgångar konungariket Sverige.

Det kan vara värt att komma ihåg.

/ T

PS. Har varit lite dålig på att kommentera kommentarerna här på bloggen senaste tiden. Har ju haft en del att stå i. Tackar dock för dem och kommer nog svar på dem inom kort.

PS 2. Bilden nedan till vänster visar Obama som sitter i bilen och vinkar aldeles efter att han röstat i en skola i Hyde Park, Chicago. Det är en faksimil på hur det såg ut i VG. Den andra bilden är tagen utanför Grant Park på valdagen och de två sista är tagna i parken efter att Obamas seger var klar.

      

President Barack Obama

 

Stämningen i Grant Park var elektrisk. Historia utspelades framför våra ögon. USA valde sin första svarta president och väldigt många i publiken grät av lycka.

Det var vackert och magiskt och jag är tacksam att jag fick uppleva detta.

Timmen är nu sen i Chicago så det blir ännu ett kort inlägg men jag återkommer med största sannolikhet inom kort till detta ämne.

Nedräkning

Blir ett kort inlägg från en hektisk dag. Ville ändå skriva något.

Bilden tog jag i en vallokal i Hyde Park, den stadsdel strax utanför Chicago där Barack Obama bor. Strax innan, vid åttatiden i morse, såg jag Obama med familj komma ut ur samma vallokal efter att ha röstat. På sig själv får man anta.

Nere i kön till Grant Park där Obama ska hålla tal i kväll var människor upprymda och det var förväntan i luften. En kvinna sa att det här var en av hennes fem bästa dagar i livet.

Snart vet vi om morgondagen också blir en bra dag för henne.

Historiens vingslag

Bilden, som jag tog idag i Chicago, visar scenen där Barack Obama ska hålla tal efter att en vinnare är korad i presidentvalet.

Känner mig rastlös, nervös och har svårt att koncentrera mig på valbevakningen i tidningar och på TV. Det känns som om allt redan är sagt och analyserat. Nu är det upp till folket.

Jag har bevakat det här valet i över ett år. Borde kanske skriva en sammanfattning nu men har inte ro i kroppen att göra det. 

Så här skrev jag för fyra år sedan om dagen efter John Kerrys valvaka i Boston:

"Vi tog ett eftermiddagståg tillbaka till New York och när jag tittade ut på det vackra landskapet i New England som påminde lite om Stockholm skärgård tänkte jag tillbaka på den långa valrörelsen. Det kändes lite konstigt att den var över. Lite tomt."

Läs gärna mina texter om presidentvalet 2004 på fotojournalisten.com:

Del 1

Del 2

Del 3

Om ett dygn är det här valet också över.

En dag kvar

Sitter nu på ett hotellrum i Chicago och skriver dessa rader.

Bilderna tog jag i går kväll i Cleveland, Ohio där Obama hade ett valmöte tillsammans med Bruce Springsteen.

Ryser återigen när han gör en fantastisk Thunder Road.

Vilken röst han har!

Mellan två låtar höll han ett litet tal där han bland annat sa (om USA):

"It remains a house of dreams, and a thousand George Bushes and a thousand Dick Cheneys will never be able to tear that house down".

De kom upp senare än beräknat på scenen men jag fick hem bilderna till VG i Oslo bara minuter innan deadline. Gillar den där deadlinestressen. Åtminstone när det fungerar. Vilket det nästan alltid gör (peppar, peppar). Känslan efteråt är enormt skön. Det blev ett snyggt mittuppslag i VG i dag.

Sedan blev det mer stress på flygplatsen. Vi kom dit 45 minuter innan take off men i säkerhetskontrollen märkte jag att jag hade glömt datorn i hyrbilen. Jag hade nämligen sänt bilder från den springandes till bilen efter Obama-mötet för att hinna med planet. Sedan slängde jag in den i baksätet men datorväskan i baggageutrymmet. Resten kan ni räkna ut själva.

Fanns inte tid att ta hyrbilsbussen utan tog taxi fram och tillbaka till Hertz och sprang genomsvettig in på kvällens sista flight till Chicago fem minuter innan avgång. 

 

Två dagar kvar

 

Den här taxichauffören körde mig hem från LaGuardia flygplatsen i torsdags. Jag frågade honom om det inte var att utmana ödet att köra omkring med ett McCain plakat i vänstervridna New York. Han sa att det inte var så farligt mer än att han varje dag fick se ett och annat långfinger

På tal om alla demokrater i NY så hade New York Times en rolig text i går om deras nervositet inför valet. Många är besatta av nyheter om valet och sitter klistrade vid datorerna för de senaste opinionsmätningarna. Trots Obamas stora ledning i många viktiga stater är de oroliga att demokraterna ska lyckas hitta ett sätt att förlora på. De har de två smärtsamma valförlusterna från 2000 och 2004 i minnet. En av den sa till New York Times att ”det enda som är värre än att förlora är att förlora när man är säker på att vinna”. En psykolog på Upper West Side sa att 90% av hans patienter tar upp valet och deras nervositet inför det.

Idag har Obama tre kampanjmöten i Ohio och McCain är i Pennsylvania, New Hampshire och Florida. Det är den näst sista dagen av kampanjande.

John McCain medverkade i går kväll i humorprogrammet Saturday Night Live Han var ganska rolig och avslappnad när han bitvis drev med sig själv. Det var en glimt av hur McCain brukade vara innan han blev galen. Se videon från igår här.

I morse körde en annan taxiförare mig till JFK-flygplatsen. När jag berättade att jag skulle till Ohio för att se Obama så sa han ”fråga honom om han har några fler sagor att berätta”. En Obama-hatare tänkte jag och frågade honom om han inte trodde på Obama. Det gjorde han inte men han lade sedan till ”He´s not as bad as the other one. McCain is a freakin idiot” Alla politiker var idioter som inte höll sina vallöften enligt honom.

Kanske har han rätt men i vilket fall som helst så väljer USA sin nästa president på tisdag.

Tankar från Florida

Tillbaka i New York efter ett dygn i Florida (trevlig kontrast till ösregnet i Pennsylvania). Vi var på ett valmöte med Obama i Sarasota där han av någon anledning joggade till scenen med sina livvakter (bilden nedan). Talet hölls i ett klassiskt republikanskt område men Barack känner blodvittring och kör stenhårt i många ”röda stater” (= stater som republikanerna vann i föra valet).

Obama leder till exempel stort i North Carolina. Han leder i Ohio, och Virginia. Och i väst leder han i Nevada, Colorado och New Mexico. Alla är de röda stater. McCain måste till och med försvara sin egen hemstat Arizona just nu.

Att tolka av pressmejlen man får av kampanjerna så är McCain-lägret desperata. Det kommer ungefär två dussin McCain-mail på fyra Obama-mail.

Och i dag stod John McCain på en scen i Ohio och sa till publiken att applådera för hans favoritrörmokare ”Joe the Plumber” som skuller vara där. Det visade sig att han inte var plats och McCain var tvungen att rädda situationen med att säga ”You are all Joe the Plumbers”.

Oh the irony!

Hörde i dag att Obama har gett Al Gore i uppdrag att göra lite sista minuten kampanjande i Florida. Är det verkligen en bra idé undrar jag då?

Vid säkerhetskontrollen på flygplatsen i Tampa, hade de satt upp ett anslag med porträtt av de tio ”most wanted terrorists”. Något jag aldrig sett på någon flygplats tidigare. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man kunna tro att det hade med valet att göra (TSA är ju trots allt en statlig (läs:Bush) institution) Men eftersom jag inte är det så nöjer jag mig med att konstatera att Osama bin Ladens bild är högst upp på listan. Så USA:s hopp att fånga honom står nu alltså till att han ska ta ett flyg från Tampa.