Tankar från 39:e gatan...

Som om mörkret inte fanns

 

Den kalla luften fyller de raka avenyerna

Skuggorna är långa och människorna härdar ut

Kylan är vacker

Den fostrar

Frostar

Vintern har varit så lång

Men det är sommar nu

Den vita snön täcker de svarta soppåsarna på trottoarerna

Precis som hon suddar ut mörkret

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om det mörka inte fanns

Jag minns de tidiga tonåren

Kompisarna

Kvällarna på ungdomsgården

Biljard och innebandy

Filmkväll

Gemenskapen

Vår värld då

Den finns inte längre

Var är ni nu?

Och fotbollsträningarna

Höstmörker i förorten

Det varma gula ljuset från höghusens fönster

Vi på en grusplan

Strilande duggregn

Fotbollens dova dunsande

Kamratskapen

Den betydde allt

Var har ni landat?

Det är januari

Månaden utan nåd

Hon låter sig inte beröras av det

Skrattar

Som om vintern inte vore hård

Som om allt har en mening

Jag går på dessa raka kalla avenyer

Minns min ungdom

På en annan kontinent

I en annan värld

Jag bär minnena med ömhet

Som medaljer utdelade för en bedrift

Att leva är en bedrift

Alla borde få en medalj av guld

Det är januari nu

Månaden jag är född i

Men jag har funnit nåd

På andra sidan det stora mörka kalla havet

Har jag äntligen hittat hem

Som om det vore den självklaraste saken i världen

Som om allt har en mening

Kärrtorp - Inga rasister på våra gator

Förra söndagen satt jag framför min dator i New York och såg videobilder från Kärrtorps Centrum. Ett gäng nazister som attackerar en fredlig antinazistisk demonstration. Det berörde mig starkt på många plan. Dels det uppenbara, rasism är oaceptabelt. Likaså våld. Och bara att se nazister på Sveriges gator år 2013 är djupt oroande. Hur få de än är.

Men det var också något med scenen för överfallet. Den var min. Ett sömningt förortscentrum i decembers grådis. 50-tals arkitekturen. Tunnelbanestationen. Det var så jag växte upp. Där jag blev vuxen. Längs med tunnelbanans linje 17 och 18. Den gröna linjen. Vår livslinje. Hässelby Gård. Bagaramossen. Blackeberg. Hökarängen. De där förortscentrumen ser ungefär likadana ut. Där var vi på ungdomsgårdarna. Spelade och gick på rockkonserter i all enkelhet. Hängde vid korvkiosken. Väntade på bussen. Det var vårt universum.

Visst fanns det skinheads på vår tid också som man gjorde allt för att undvika att möta på nattomma gator. Men det känns värre nu. Inte minst för att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. 

I torsdags kom jag till Sverige för julfirande. Jag visste att jag var tvungen att ta mig till Kärrtorp för söndagens demonstration.

Jag var ute på lördagskvällen. Middag på Teatergrillen med goda vänner. Kronprinsessan Madeleine ett par bord från oss. Sedan till Snövits källare på Ringvägen där det var Joe Strummer-hyllning med banden Dubplate Connection och Wall of Clash. Kontraster minst sagt. Men jag gillar att röra mig i olika världar. Det är liksom mitt jobb. Mitt liv. (Madde namedroppar jag bara för att beskriva den absurda kontrasten, jag är ju inte direkt rojalist.)

Joe Strummer är en av mina största förebilder och hans ord tog alltid avstånd från fördomar och förtryck.

Det blev sent igår kväll och kunde sedan inte sova på grund av jet lag. Blev bara ett två tre timmars sömn och borde väl ha sovit vidare när jag äntligen lyckades somna men till Kärrtorp ville jag. Skulle jag.

Och där fick jag se närmare 20 000 människor tåga ner från tunnelbanestationen på gatorna mellan de trevåniga funkishyreshusen till fotbollsplanen som var platsen för manifestationen. Det var unga och gamla. Barnfamiljer och tonårigar. Det var svenskar från många olika länder. Det var helt enkelt ett genomsnitt av Sverige och det fanns en kraft i det som gjorde mig varm i hjärtat. 28 nazister attackerade ett hundratal antirasister och en vecka senare kommer 20 000 svenskar och säger att det är inte ok och att vi inte tolererar det.

Det finns en liten falang som menar att man ska bekämpa dessa rasister med våld. Jag såg dem dock inte i Kärrtorp idag och det är fel väg att gå. Om du använder dig av samma metoder som du kritiserar din fiende för, då blir du din fiende själv.

Det jag såg var vackert och det gjorde mig stolt att vara svensk. Jag går normalt inte i demonstrationståg men har bevakat många som fotograf. I dag var jag inte i första hand där som fotograf (vilket antagligen syns på bilderna) utan som människa. Som svensk. Och jag är glad att jag gick dit.

Det finns hopp i dessa mörka tider trots allt. Vi är många många fler än dom, det får vi inte glömma. Och vi har ett ansvar att säga ifrån.

   

Ett sorgset utanförskap

 

Det brann bilar i Stockholms förorter

Häromveckan

Det ropades på lag och ordning

Man sa att det var kriminella ligister som låg bakom

Det brann inga bilar på Östermalm

Inte på Södermalm heller för den delen

De borde gjort som i Istanbul

Intagit city

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Din nacke var så len

Vår tid är olustig

Åttiotalet vann

Jag vill vara någon annanstans

Det handlar ju såklart inte om brinnande bilar

“Men om det hade varit din bil som brann upp?” säger du

Om den inte hade brunnit så hade jag tänt på den själv

Eller kört den i sjön

Om jag nu hade haft en bil

Jag fotade kravallerna i Kungsan på 80-talet

Ung fotograf utan uppdrag

Med eget uppdrag

En kravallapolis slog mot min njure med sin batong

Han siktade bra

Hade ont i en vecka

Har aldrig litat på dem sedan dess

På lördag gifter sig prinsessan Madeleine med en amerikansk börsmäklare

Allt hänger samman

Vad gör de lyckliga människorna när ett sorgset regn faller?

Sommaren är här

Snart är det vinter

Vad har jag gjort för att göra världen bättre?

Antagligen ingenting

Det tynger mig

Det finns de som oförtrutet fortsätter att slåss

För en bättre värld

För de svaga

Ulf Lundell

Johan Johansson

Fotografen och författaren Micke Berg för striden dagligen på sin blogg

Min bror som vägrade köpa sin lägenhet när den blev bostadsrätt

I allmännyttan

Och som också samlade in namn FÖR byggandet av flyktingförläggning i Blackeberg

När alla andra protesterade mot det

Ni är mina hjältar

Ett sorgset regn faller över mig

Okej, så säg att de är kriminella ligister

Är det någon som frågar sig varför de är det?

Kravallerna på 80-talet hade ju inte ens någon agenda

En kravallpolis i New York sparkade iväg min kamera

Occupy Wall Street

Dina ögon är så sorgsna

Så vackra

I det dunkla ljuset

Jag kan inte vara den man du behöver

Inte ens det

Vad gör de sorgsna människorna i ett lyckligt solsken?

Världen är full av lyckans smeder

De bränner inga bilar

Så mycket står klart

Och kravallpoliserna bränner heller inga bilar

Så vem bränner då bilarna?

De sorgsna?

Ett år är slut

Ett år är slut

Försvinner som spåren i snön

Liksom en dröm man inte minns

Som ett minne man inte längre drömmer om

Fiasko eller succé?

Eller kanske ingedera?

Ett nytt år börjar

Ett tomt ark

En nyspolad is

Vad ska vi fylla den med?

Man kan ha planer och idéer

Men ingen kan veta

En hissnande tanke

En fantastisk tanke

I bland undrar jag var du är

Vad du gör just nu

Tystnaden som en befrielse

Tanken som ett vapen

Självförsvar

Himlen är svart

Snön som knarrar under skon

Är det bra med all den här julromantiken?

Den behövs väl

Mörkret är så mörkt

Vi är en tålig flock

Eller snarare ni

Tystnaden är så vacker 

Men kanske också skrämmande

För den som inget har

Som ingen har

Snöflingorna landar mjukt

Ljudlöst

De landar överallt

På mina händer

På den blanka isen

Var är mina skridskor?

Då går jag ner i min källare..

..och där hittar jag min gamla ångmaskin.

Eller snarare mammas källare. Jag hjälpte henne att tömma källarförrådet häromdagen. I Hässelby Gård. Där hittade jag någonting jag hade glömt bort men som en gång i tiden betydde så mycket för mig.

Det är tidigt sjuttiotal och vi bor i en liten lägenhet i ett av de där HSB-husen längs med Nynäsvägen i Enskede (de två fönstren högst upp till höger på bilden nedan). Strax efter Johanneshovs Isstadion, på höger sida (om man åker ut från stan). Jag är väl tre eller fyra år och i leksaksbutiken som ligger alldeles intill oss suktar jag efter den fina ångmaskinen som blänker förföriskt inne i ett av glasskåpen. För fin för att kunna röras av kunderna. Vi är fortfarande en familj. Mamma, pappa, min ett år yngre bror och jag.

Jag har bara fragmentariska minnen från den tiden.

Vi brukar åka till lågprisvaruhuset EPA och handla.

En sen kväll får vi motorstopp på vår gamla begagnade bil. Det är mörkt och hopplöst. Det kommer en polisbil. De är snälla och hjälper oss. De virar in min sovande bror i en filt och skjutsar hem oss.

En annan gång spänner jag ett snöre från den övre sängen i vår våningssäng till taklampan och säger åt min bror att ”gå på lina” som vi har sett Pippi Långstrump göra. Mamma kommer in i sista stund och avstyr det hela. Som tur är.

Vaxduk.

Ryamatta.

Vi skjuter med våra vattenpistoler från fönstret mot gården på den sura vice värden som blir ännu surare.

Min bästa kompis Martin bor i ett stort hus bakom oss.

O’Boy med jordgubbsmak. 

På morgnarna sitter jag i fönstret mot Nynäsvägen och vinkar till morfar och mormor som åker förbi i sin bil på väg till sina jobb från radhuset i Farsta.

Och jag minns svenktoppslåten Då går jag ner i min källare. Pierre Isacsson sjunger med sin djupa basröst:

"Då går jag ner i min källare
Där lever jag sällare
För där har jag kvar
Min gamla ångmaskin
Jag matar metatabletter i den
Lyssnar och glömmer tiden
Tar ett glas vin
I ångan från maskin"

Jag hade glömt det där med vinet, men kom ihåg melodin exakt märkte jag nu när jag lyssnade på den för första gången på nära 40 år på Youtube. Jag gillade den där låten väldigt mycket som barn.

Pierre dog för övrigt när Estonia sjönk. Han jobbade som underhållare på det dödsdömda skeppet. Och jag stod i frihamnen, dit båten var på väg, morgonen efter med en massa andra fotografer och fotograferade förtvivlade anhöriga som kom dit efter det fasansfulla beskedet. Men det har ju inte riktigt med det här att göra. Eller så har det det.

Efter några år i Enskede flyttar vi till Backlura i Hässelby.

I radhuset där fanns ingen källare att gömma varken vin eller ångmaskin. Familjen splittrades snart och så småningom hamnade den väl på vinden och jag hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Inte mycket av barndomens saker överlevde en vindsrensning och sedan försäljning av radhuset i slutet av förra seklet. Så inte konstigt att ångmaskinen väcker minnen. Nu var den sotig och bortglömd. Jag lyfter upp den och en våg av vemod sköljer över mig. För tider som varit. För allt det som aldrig blev och det som blev. För hur sorgligt allting är. För hur vackert livet ändå kan vara. 

Vi är spridda nu. Ses inte så ofta. Men en gång var vi en liten nystartad familj i en lägenhet i Enskede och jag var lyckligaste i världen när jag äntligen fick den där ångmaskinen av märket Mamod. Made in England. Jag tittade storögt på när pappa matade in metatabletterna i den på köksbordet och ångan steg från den lilla skorstenen och det röda hjulet av stål började röra på sig. Magi.

Det var då.

Får barn fortfarande ångmaskiner? 

Grattis lilla syster

I dag fyller min fina fina syster Nathalie 30 år. Tyvärr kan jag inte vara där och fira dig i dag men snart är jag i Sverige och då får du finna dig i att fira din födelsedag en gång till. Bilden tog jag vid radhuset i Backlura där vi båda växte upp, om än under olika decenier. Du var alltid så full av energi som barn. Tiden går så fort och nu är du alltså 30 men fortfarande med lika mycket energi. Jag höjer ett glas för dig här i den mörka och vackra Los Angeles-natten. Du är bäst! Glöm aldrig aldrig det.

Hälsningar storebror.

Kajsa Grytt

Lite sent, jag vet men kvalitet blir aldrig gammalt. Förra året kom rockartisten Kajsa Grytt ut med en väldigt bra självbiografi som heter Boken om mig själv. Om du är intresserad av den svenska punkscenen i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet bör du läsa den. Kajsa var mitt i allt det där och beskriver det väldigt personligt och intressant. Också, om du är intresserad av livet, kärleken och människans kamp för att hitta en tillhörighet, ett hem och någon att älska bör du också läsa den. Kort sagt alla bör läsa den. Hon skriver utlämnande och personligt men inte på ett jobbigt sätt utan vackert och intressant.

Bra också om hennes jobb med rehabilitering av missbrukare samt fina New York-skildringar och, lite oväntat kanske, en stark beskrivning av missären i Nordkorea där hon faktiskt har spelat.

Kajsa kom förra året även ut med albumet En kvinna under påverkan. Även den sensationellt bra. Kanske hennes bästa skiva någonsin och låten Allt faller är en av de bästa svenska rocklåtarna ever. Väldigt bra texter och gillar också hur skivan börjar med en klassik rockgitarr, trummorna och sen basen som kommer in. Det var ju så musiken brukade låta när jag var ung och spenderade mina begränsade resurser i skivaffärer. Man saknar ju det. Sin ungdom såklart men kanske ännu mer hur musiken lät. Men det finns trots allt fortfarande bra saker mitt i det melodifestivalträsk som Sverige blivit. 

Extra kul är hennes framgång med skivan när man, efter att ha läst boken, förstår hur mycket hon har kämpat genom åren med att få fortsätta ge ut skivor.

Bilden ovan av Kajsa i bandet Tant Strul tog jag på Långholmsfestivalen den 22 augusti 1982. I mitt (outgivna) fanzine Ozon utnämner mitt 15-åriga jag Tant Strul tillsammans med Commando M Pigg till festivalens bästa band. Min korta text börjar så här: ”Sedan spelade Tant Strul, som hade hög klass på sin rock. De inledde med ”Vissna” och därefter ”Hetta” som var en kärleksförklaring till människan”.

Well, Kajsa håller högre klass än någonsin så se det här som en kärleksförklaring till hennes låt- och bokskrivande.

Köp! Lyssna! Läs!

Ikea

Jag vet. Det är öppet mål. Som att klaga på SJ ungefär. Men det gäller ju ändå att passa på när skrivinspiration kommer så ni får ursäkta.

Jag tog en tur till Ikea i Brooklyn på söndagen. Det kommer inte hända igen på ett tag. Kanske aldrig. Vilket kaos. Att det fanns så många tiobarnsfamiljer trodde inte jag.

Gjorde också misstaget att äta lunch. Restaurangen var OK senast jag var där för ett par år sedan. Nu var det längre kö och sämre köttbullar. Visserligen prissänkta till $2,99.  Lite snålt med potatismoset men väldigt många köttbullar. Typ 17.  Jag säger: Höj priset till $12,99 och ge mig tio bra köttbullar och lite mer mos. Men det kanske bara är jag?

Ulf Lundells bästa låt heter Connemara och i den sjunger han om att döden kan vara ”som ett rent helvete, som en tisdag på Ikea bland köer, korv och mos.” Förutom att byta ut korv mot köttbullar i texten skulle jag nog också vilja föreslå söndag istället för tisdag.

Vad köpte jag då? Det vanliga. En kastrull, ett sexpack dricksglas, två mattor, påslakan och ett duntäcke. Kunde antagligen lika bra ha köpt det här i midtown. Lite dyrare, men med mindre ångest och bättre lunch. Nästa gång.

Men IKEAs gratisfärja tillbaka till Manhattan är ändå försonande. Frihetsgudinnan står stolt i skymningen och Brooklyn Bridge lyser förföriskt när vi närmar oss kajen alldeles vid Wall Street. Lite annorlunda vibbar än när familjen på det tidiga 70-talet trängde ihop oss vår lilla Renault med en våningssäng av furu på takräcket och sen körde hela vägen från Kungens Kurva till Hässelby i snömodden bara för att upptäcka att två viktiga skruvar och ett av sängens ben saknades i förpackningen.

Så jag tycker nog ändå att det finns gradskillnader av Ikeamisär. 

Ett bra sommarlov var det

Är tillbaka i New York nu.

Stockholm var så fint som bara Stockholm kan vara på sommaren. Alla vackra människor på gator och torg. Flickorna i sina sommarkläder. Som Bruce sjunger.

Ingen nämnd å ingen glömd men va fan. Några få av alla saker som spelade roll:

Fyramålsskytten Bangura en underbar kväll på Råsunda. Dry Martinis på Godthem. Amerikanska släktingar på Sverigebesök. Mosebacke, trots ny idiotiskt tidig stängningstid för uteserveringen. Pannbiff och snaps på balkongen i Farsta. Vinet och de ljusa nätterna och den där dörren som äntligen stängdes. Farsta Centrum, Stureplan, Hässelby, Djurgården, Näckrosen och uteserveringarna på Medborgarplatsen. Vännerna i Dubplate Connection drog folk in i mörkret trots varmaste kvällen. Torggrillen, Gröna linjen, PA & Co och i sista stund blev det ändå ett besök på Sturehof.

Värmen, värmen, värmen…

Såg Johan Johansson med Branschen med mina bröder på Kulturhustes tak. Det var en fin kväll. En fantastisk helg med vännerna i Norge. Såpbubbel-maskinen. Doppet i insjön i Hofors. Fotografiska. Grillningen i Hässelby. Det där vackra bröllopet i Storkyrkan och pubrundan sen via Gamla Stan, Söders Hjärta, Rival och sen tusen barer på Söder. Kompisar från förr. Bag-in-Box. Alla fina syskonbarn. Middagen i Corneliusrummet. Lunchen på Norrmälarstrand. Och alla andra fikor, lunchar, middagar och barhäng.

Vännerna, vännerna, vännerna…

Tack för att ni finns.

..och alla jag tyvärr inte hann träffa och allt det där jag inte hann med men som säkert hade varit alldeles alldeles underbart.

Det kändes sen bra att jag blev uppgraderad på flyget hem så att den här stressiga, galna, fantastiska semestern fick ett värdigt slut med en klassisk Bloody Mary, några glas välkyld Riesling till filmen Crazy Heart i skön flatbed-stol.

Nu ett nytt läsår och nystart på bloggen. Häng med!

Man av sin förort

Du kanske tar båten ut i skärgården på sommaren eller bilen till landet. Tåget till kusten eller flyget till världen. Kanske stannar du i stan och njuter Fredhällsbadets klippor eller Djurgårdens ängar.

Själv sitter jag i ett stekhett förortscentrum och trivs. På fontänens kant mittemot Centrum Grillen i den gassande solen. Duvorna haltar på kullerstenarna. Förbi kladdiga glasspinnar och oss som inte kom längre. Jag tar en tugga till av min 150-grammare. Allt på men med rostad lök istället för rå. Sedan ett par klunkar Pucko och jag tittar på de som går förbi med sina shoppingpåsar. Frukt- och blomsterförsäljarna snett bakom mig. En tjej sitter på den andra fontänen och textar. Stämningen är sommarloj.

Förorten som både är bespottad och hyllad. ABC-staden. Arbete, Bostad och Centrum i Stockholms ytterområden. Amerikanerna och japanerna kom på studiebesök till Vällingby och Farsta på den tiden framtiden redan var här.

De två förortscentrumen är en del av mig. Av min uppväxt. I varsin ände av linje 18. Det tog en timme ungefär. Som barn köpte jag julklappar på 5:an & 10:an och fotbollsskor på Sigge Sport. Vi såg husmodersfilmer på Fontänen på eftermiddagarna med mamma. Farmor jobbade på NK i Farsta. Grillkorv och pommes på Tempos restaurant en trappa upp. Doften av kaffebönor inne på Martin Olsson med mormor och morfar. Skivhörnan i Vällingby som drevs av han som också jobbade på fritidsgården. Ungdomens kvällar som ofta startade på tunnelbaneperrongen. Med tonåren kom känslan att vilja komma iväg någon annanstans.

Men nu är jag tillbaka och jag slänger den tomma flaskan och hamburgerpappret i en grön papperskorg. Sedan går jag till skivaffären och köper några skivor från förr. Patti Smith, Neil Young och Johnny Cash. 99 kronor styck men ”ta tre och betala för två”.

Jag trivs i förorten.

Midsommar i Farsta

Jag är i Sverige på semester.

Det blev en lugn midsommarafton i Farsta. Sillunch med mormor och morfar. Sedan ner till midsommarstången och firandet vid Farsta Gård som ligger vackert vid sjön Magelungen. Väldigt lantligt för att vara i förorten. Å andra sidan är det ju bara ett halvt sekel sedan detta var landsbygd.

Som eld

Farsta

Central Park

---

Tills i år hade jag inte varit i Sverige i oktober sedan 1996.

Då var jag nyligen separerad.

Uppbrott.

Nedbrott.

Lundells nya gick på repeat i bilstereon.

På andra sidan drömmarna.

Fantastisk dubbel CD.

Den tog mig igenom den hösten.

Tre månader senare flyttade jag till New York.

I går gick jag genom Central Park i skymningen.

I stället för att ta taxi från Upper West Side.

Gick där genom det stillsamma lugnet.

Undrade varför jag inte gör det oftare.

Sparsamt med människor.

Mellan dag och kväll.

Ett år efter ett annat uppbrott.

Det är inte lätt att vara människa.

Hösten har alltid varit min favoritårstid.

Fall på amerikanska.

En tid att falla?

Sommarens charad är över.

Masken är kastad.

Allvaret. 

Lugnet.

Tid att landa.

Löven knastrar under mina skor.

En ekorre rusar upp i ett träd.

En skäggig man sover på en parkbänk.

Han ser ung och gammal ut på samma gång.

Vid fontänen gör två män gigantiska såpbubblor.

För en dollar eller två.

En tjeck frågar mig var John Lennons hus ligger.

Två joggande tjejer pratar om en man.

Den ena skrattar högt.

Skejtarna jobbar hårt på att se blasé ut.

En grupp fågelskådare skådar fåglar från en liten bro.

I Farsta Centrum åt man sushi och handlade höstkläder.

---

Nu har jag flugit till ett annat land igen.

Bokstavligt.

Så mycket jobb.

Så många resor.

Hur hann jag blogga så mycket förr?

Valdag i Sverige

 

19 september 2010

Jag går över Farsta Torg. Vid tunnelbanan står några valstugor. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Vänstern och kanske någon mer som jag inte kommer ihåg. Sossarna delar ut rosor.

Först funderar jag på att strunta i att rösta. Missade deadlinen för att rösta på konsulatet i New York då jag var i Chile. Men eftersom jag, av helt andra anledningar, är i Sverige på valdagen så kan jag ju passa på att rösta här. Soffan (well, egentligen redigering av bilder jag tog precis innan jag reste hit och som VG var tvungna att ha måndag morgon, men det fick bli på natten sen) lockar dock men när jag tänker på folk runt om i världen som går till valurnorna med livet som insats, som i till exempel Irak, för att sen kanske få en korrupt regering så finns det egentligen ingen ursäkt för att inte ta mig in till min vallokal i stan.

Jag tar linje 17 in för att rösta i Rödabergsskolan i norra Vasastan. Går av vid Odenplan som nu är ett stort hål. De ska tydligen bygga en ny pendeltågstation där. Jag promenerar förbi en uteservering till ett snyggt fik på Upplandsgatan där unga Stockholmare sitter med lattes och lägenhetsbeskrivningar från dagens bostadsrättsvisningar. I övrigt är gatorna ganska söndagssömniga. Det slår mig hur rent och välordnat allt är. Och tomt.

Utanför skolan står som sig bör valarbetarna för de olika partierna och delar ut valsedlar. Det är fint inuti. Skolan är av atriummodell. Eller modell sing-sing fängelse som de framför mig i kön påpekar. Några invandrare sitter vid ett bord och får förklarat för sig den svenska valprocessen. Det är vackert. Jag går in bakom skynket och stoppar den gula valsedeln i kuvertet. (som utlandssvensk får jag bara rösta i riksdagsvalet). Bakom ett bord sitter tre valarbetare och prickar av folk på listorna. En av dem sätter en linjal under namnet och följer linjalen med blicken till andra sidan av pappret där personnumret står och bockar av. Det är också vackert på något vis. Jag minns när jag följde med mina föräldrar till vallokalen som barn. Det var alltid en högtidlig känsla.

Tillbaka vid Odenplan går jag in på en Sandy’s och beställer en sub med kyckling- och curryröra. Just den mackan brukade jag ofta äta på en Sandy’s på Sveavägen i början av 90-talet när jag bodde i Sverige och Sandy’s var en ganska ny snabbmatskedja. Smaken är sig lik men den känns mindre exotiskt nu än då.

Ser sedan SVT:s valvaka tillsammans med mormor och morfar i Farsta. Kristian Luuk möter partiledarna när de kommer in i TV-huset och det skulle väl vara kvällens komiska och lite lättsammare inslag men det var fel kväll för putslustiga skämt. När Mona Sahlin lite irriterat säger till honom något i stil med att det faktiskt är en allvarlig kväll svarar Luuk ”Ja men det är väl roligt. Gå in i sminket nu”. Och minuterna senare när en studioman sätter på en liten mikrofon på Sahlins kavajslag blir det riktigt pinsamt. Kristian säger ”Han sätter bara på en mikrofon. Så att du inte tror att han tafsar på dig”. Monas torrt ironiska och perfekta svar blir ”Jag har faktiskt gjort det här förr”.

Men det var egentligen nog inte Kristians fel. För det där är ju vad han gör. Det var nog mer idén som var fel. Speciellt med tanke på hur kvällen utvecklade sig.

Det står ganska tidigt klart att valets stora förlorare är Socialdemokraterna som gör sitt sämsta val sedan 1914 med 30,9 procent av rösterna. Bara en knapp procentenhet bättre än Moderaterna. På något konstigt sätt så gör ju det Göran Persson till en av valets vinnare. Han avgick ju efter att partiet fått 35% i förra valet.

Jag ser i dagens DN en liten arkivbild som jag tog i Rosenbad 1995. Det är från presskonferensen då Mona Sahlin tar en time out efter Toblerone-skandalen. En skandal som jag faktiskt tror fortfarande skadar hennes trovärdighet hos vissa väljare.

Alliansen måste nu bilda minoritetsregering. Den enda av partiledarna i alliansen som ens nämner det allvarliga i det i sina valvaketal är Reinfeldt. (Moderaterna hade ju för övrigt sin valvaka vid Norra Bantorget, klassisk Socialdemokratisk mark och knappast en slump). De andra verkar mycket glada trots att deras partier tappat väljare och att man nu måste försöka få med Miljöpartiet för att slippa samarbeta med Sverigedemokraterna.

Sverige har alltså valt in ett rasistiskt parti i riksdagen.

Solen skiner visserligen då och då i Stockholm denna höstmåndag men det är en mörk dag för Sverige. Väldigt mörk.

Men det är inte första gången ett främlingsfientligt parti väljs in i Riksdagen. 1991 var jag på Ny Demokratis valvaka på ett hotell i Frösundavik och fotograferade Ian och Bert när de skålade i Champagne medan ett fyrverkeri exploderade på himlen bakom dem. Senare imploderade dock partiet av inre stridigheter. Jag är tyvärr inte helt övertygad om att Sverigedemokraterna går samma öde till mötes.

Men man kan ju alltid hoppas.

Annars är det upp till de andra 94,3 procenten väljare, och de personer vi valde, att motverka att de får något som helst genomslag för sin politik. Och att döma av kommentarerna på valnatten så finns det visst hopp att det blir just så.

---

Förlåt alla ni, mina vänner, som jag inte ringer nu när jag är i Stockholm. Det är ett alltför kort besök på bara några få dagar och jag hinner inte ens träffa alla i min familj.

Next time.

Diamantbröllop

I dag firar min mormor och morfar sin 60-åriga bröllopsdag.
Söndagen den 13 augusti 1950 gifte de sig i Brännkyrka kyrka i Älvsjö.

Grattis!

Bra jobbat.

Hur många i min generation når dit?

På bilden ovan syns de på bröllopsdagen med sina föräldrar. 
Och har du Dagens Nyheter i dag så kan du se dem på familjesidorna.

Andra saker som hände 1950:

Uruguay vinner fotbolls VM i Brasilien.

Agnetha Fältskog föds.

Koreakriget börjar.

Disneys tecknade film Snövit har premiär i Hollywood.

Den första TV-fjärrkontrollen börjar säljas

Det första F1-loppet körs i Silverstone.

Mora-Nisse vinner Vasaloppet för sjunde gången.

Men viktigast var nog ändå det där bröllopet i Älvsjö...

Sverige, Sverige fosterland...

 

…säg mig, är det verkligen sant?

Som Thåström skrek i slutet av 70-talet.

Juli gick fort. Mycket jobbresor. En påbörjad text om min junisemester i Sverige förblev endast påbörjad. Kanske en del av ämnena är lite gamla nu men ändå. Här kommer den påbörjade texten som nu alltså är slutförd. Och en del bilder tagna i juni.

Stockholm var som alltid vackert. Men också en främmande stad. För mig. Efter att bott i New York i över tretton år kan jag se staden både med en besökares ögon samt som en infödd. Det är ganska intressant. Jag ser saker som jag inte såg när jag bodde där. Men sedan har ju också Stockholm och människorna förändrats. Liksom jag själv. 

Men det var en fin sommar hemma i det gamla landet. En fin sommar var det. Och varm.

Juni månad i konungariket Sverige handlade som alla vet, och som jag skrivit om här tidigare, väldigt mycket om bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel. Numera prins Daniel. Men en del annat pågick också. Om än i den kungliga skuggan. 

Riksdagen bestämde att nya kärnkraftverk får byggas. Trots folkomröstningen på 80-talet som bestämde tvärtom. Till och med kärnkraftsmotståndarpartiet Centern röstade för detta. Om jag inte minns fel så skedde detta samma vecka som bröllopet. Skugga var ordet.

På kultursidorna pågick en debatt om den, i mitt tycke briljanta, amerikanska TV-serien Mad Men som handlar om en reklambyrå i 60-talets New York. Men egentligen handlar den om relationer och mänskliga tillkortakommande. Om än väldigt stiligt förpackat. En av kulturskribenterna hade slutat titta efter halva andra säsongen. För ytlig var domen. Konstigt. Då det är just ytlig den inte är. Till och med Ingmar Bergmans dotter Linn tycker ju att det är ett relationsdrama värdigt hennes far (intervju i Vi Läser).

När kulturskribenterna inte skrev om Mad Men satt de i SVT:s VM-studio och pratade fotboll (även skådespelaren Kjell Bergkvist kunde man se där). Jag tog en klunk folköl och undrade varför kulturmänniskor alltid gillar att tycka till om fotboll och boxning men inte till exempel motocross och ishockey?

Och så satt de där tillsammans med sportreportrar och fotbollspelare och tittade på femhundra repriser i slow motion från olika vinklar av ett mål och konstaterade sedan att det var synd att matchen skulle avgöras av ett offsidemål när det var offside med typ fem centimeter. Jag satt i soffan och ville skrika: NEJ! Så länge det inte handlar om en meter eller mer så är det inte ett offsidemål om inte domaren blåser för offside. Alternativet är att införa kameror för domaren med allt vad det innebär av spelavbrott. Den enda kameran som praktiskt skulle fungera och som borde införas är målkamera.

Slussen ska byggas om. En arkitektfirma har valts. Debatten handlar nu om det ska bli en sex- eller åttafilig motorväg där Slussen nu är. Om jag har förstått saken rätt. Visst, jag förstår att inte alla, som jag, gillar Slussens skitiga och förfallna charm (nästan det sista stället i stan med den feelingen), och visst kanske den är lite opraktisk. Men ”varför denna outhärdliga tråkighet” som en känd manlig artist skrev en gång till en ung kvinnlig recensent i ett helt annat ärende. En duktig arkitekt borde ju kunna ta Slussen in i 2000-talet utan att helt radera dess historia. Utan att helt ta bort de runda formerna. Jag menar ju att på den nya slussen borde det absolut finnas någon rund byggnad som en ”tip of the hat” till platsens historia. Men som förslaget ser ut är det bara raka linjer. Plaza. Motorväg. Tråkighet.

Blev bara en kväll på Mosebacke för mig i år. Tydligen sista gången i denna skepnad. Kontraktet med Conrad och de andra som har drivit stället i över tio år är uppsagt. Nästa år är det ny regi där. Mindre rock’n’roll ska det tydligen bli. Synd. Hoppas bara de inte lyxar till det alltför mycket.

Den första juli avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige. En yrkesarmé skall införas istället. En massiv reklamkampanj för rekrytering till den kunde ses på tunnelbanestationer och på TV i juni. Reklamfilmerna var Hollywoodglammiga och minst sagt glorifierande. Affischerna i tunnelbanan verkade spela på att ens vänner och släktingar inte fattade någonting om världspolitik och att man därför borde bli yrkessoldat. Dessutom vill jag minnas att jag läste i DN om ett förslag från någon politiker om att ändra lagen så att vi kan börja sända stridande förband ut i världen.

”The times they are a-changin”...som Bob sjöng redan på 60-talet.

Minst sagt.

En smula svensk folkhemsidyll fick jag trots allt på midsommarafton då jag helt av en slump såg vår statsminister liggandes i det gröna gräset vid en midsommarstång på en liten och högst provisorisk festplats ute i skärgården. Omgiven av hustru och vänner. Med en ölburk i handen iförd keps och kortbyxor. Inte många länder man skulle kunna se det (minus midsommarstången) känns det som. Men kanske är det ett tidens tecken att jag skriver ”folkhem” om en moderat statsminister. Eller så hittade jag inget bättre ord som kunde beskriva vad jag såg. Scenen andades en slags svensk ”oskyldighet” som sträcker sig tillbaka till Per Albins och Palmes respektive radhus ute i Västerort.

Men i Pressbyrån såg jag att tidningen Café hade producerat en bilaga som gick under namnet Rik. Den verkade handla om hur man blir rik på aktier. Och jag läste i Aftonbladet om 20-åringar som sprutar Champagne för tiotusentals kronor i Båstad. Utan att dricka den. Det utlimata hånet mot de som inget har och den tunga lågkonjunkturen som härjar runt om i världen verkade väldigt långt borta.

Känns som att 80-talet är tillbaka. Gånger tusen.

Lärde vi oss ingenting?

---

Bilderna har inget med texten att göra.

…eller så kanske de har det.

I vilket fall som helst så är det mina semesterbilder från sommaren 2010.

Och ni som inte orkar klicka på bilderna nedan kan se dem som photo album här (fast jag tycker att det blir sämre svärta i dem där).