Tankar från 39:e gatan...

Orkanen Katrina - 10 år

 

Snabbt hopskrivet och inte perfekt men ville publicera det i dag ändå:

I dag är det tio år sedan orkanen Katrina träffade USA:s gulfkust. VGs korrespondent var då den mycket kompetenta Kim Riseth. Vi visste att en stor orkan var på väg mot den amerikanska gulfkusten. Kim råkade vara i Miami just då medan jag var hemma i New York men vi höll kontakt om orkanen. Det är inte sällan orkanvarningar i USA och ofta blir det inte så farligt som de varnar för. Vi bestämde oss för att inte dra till New Orleans och vänta på orkanen där utan avvaktade. Men ju närmare orkanen kom, desto allvarligare verkade det vara. Så till slut bestämde vi oss för att dra dit. Flygplatsen i New Orleans var stängd, så vi möttes upp på flygplatsen i Tallahassee i nordvästra Florida. Där hyrde vi en SUV och drog till närmsta Walmart och bunkrade upp med mat, vatten och andra förnödenheter.  

Detta var på eftermiddagen måndagen den 29 augusti, samma dag som orkanen nådde land. Vi körde till Mobile, som ligger på kusten i Alabama. Då var vi i utkanten och slutändan av orkanen. Det blåste och regnade väldigt mycket och det började bli mörkt. Vi bestämde oss för att stanna där och sedan morgon efter dra dit det skulle visa sig att orkanen hade orsakat mest skada.

Det fanns inga lediga hotellrum då många lokala invånare hade evakuerat till hotellen. Vi förbereddes oss på att spendera natten i en hotellobby när en kvinna frågade om någon behövde ett hotellrum. Hon vågade inte stanna på hotellet utan ville köra västerut. Så vi fick hennes rum.

Morgonen efter fick vi reda på att Mississippi hade drabbats värst. Vi drog till kuststaden Biloxi och där var förödelsen stor. Husen längs med kusten, och ett par hundra meter upp, hade blivit totalt förstörda av en enorm flodvåg. Kim, som hade bevakat Tsunamin i Thailand något år tidigare sa att det påminde honom om det. Vi jobbade där hela dagen, tisdagen den 30 augusti. 

De första mediarapporterna indikerade att New Orleans hade klarat sig. Orkanens öga hade träffat strax öster om staden. Men det blåste och regnade ändå mycket kraftigt och det orsakade att de skyddsvallar som byggts för att skydda den lågt liggande staden mot översvämningar till slut kollapsade på många olika ställen (p.g.a. felaktig konstruktion, de skulle egentligen hålla för dessa väderförhållanden). Katastrofen kom långsammare i New Orleans än i Mississippi men blev än mer katastrofal. Vattnet steg i flera dagar och översvämmade till slut över 80% av New Orleans och mer än 100 000 hus förstördes. Över 1500 människor dog i New Orleans (totalt krävde orkanen över 1800 dödsoffer).

Vi körde ner till New Orleans på morgonen onsdagen den 31 augusti. Det var en polisavspärrning ett par mil från staden och först ville de inte släppa igenom oss men vi lyckades övertyga polisen att släppa igenom oss (sa att vi hade mat och bensin och skulle inte bli något problem för dem).  Efter ett tag visade det sig att motorvägen var översvämmad men vi lyckades hitta småvägar som låg högre och som inte var översvämmade. När vi väl kom in till stan så möttes vi av scener som jag aldrig hade trott att jag skulle se i USA. På motorvägen som går rakt genom stan satt tusentals med människor och väntade på hjälp (motorvägen låg högre än de översvämmade gatorna under). De som satt där var de som inte hade evakuerat innan orkanen det var de fattigaste och resurssvagaste, gamla och sjuka. Många utan mat och vatten.

Vi tog oss till the Superdome, inomusarenan för amerikansk fotboll som hade fungerat som evakueringscenter dagen innan stormen och som nu var omgiven av vatten och full av strandsatta New Orleans-bor. Där var om möjligt förhållandena ännu värre. Värmen var olidlig. Apatiska människor överallt. Stopp i alla toaletter och stormen hade rivit upp två stora hål i taket. Många frågade oss när hjälpen kommer. Frånvaron av myndigheterna var påtaglig. En handfull (och det menar jag bokstavligt) National Guard-soldater var allt vi såg. Och det var inte mycket de kunde göra. 

Dagarna som kom såg vi mer av detsamma och vi såg döda som låg och flöt i vattnet och många döda på motorvägen. De hade dött i väntan på hjälpen. De var gamla och de klarade inte väntan. De kan ha varit värmen och bristen på mat och vatten eller det kan ha varit att de inte hade sina mediciner med sig. Eller både och. Vi träffade människor som var kvar vid sina översvämmade hus och väntade på hjälp. Vi såg brandmän som stod och såg på när hus brann ned. Ironiskt nog hade de inget vatten att släcka bränder med. Istället för vattenslangar höll de i gevär. När räddningsmanskapet äntligen kom så var många av dem tungt beväpnade. Rykten gick om plundringar och våld. Det förekom säkert en del sådant och vi såg några enstaka händelser. Men mest minns jag tre killar som hade blivit stoppade av två, med automatvapen beväpnade, poliser. Killarna hade en kundvagn full med vatten, sportdryck och diverse matvaror. I polisens ögon var de plundrare. I mina ögon försökte de bara överleva.

Vi jobbade nio dagar i sträck med detta. De första fyra fem nätterna sov vi hos en privatperson i Baton Rouge som vi hyrde rum av. Det är en stad som ligger ca. 1,5 timme med bil från New Orleans. Där var restauranger och affärer öppna som vanligt. Det kändes extra absurt att se dessa två olika världar så nära varandra och det verkade obegripligt att myndigheterna inte bara körde in och hämtade de strandsatta New Orleans-borna. Vi körde ju fram och tillbaka mellan städerna varje dag. De sista dagarna lyckades vi få hotellrum vid flygplatsen i New Orleans. De hyrde egentligen inte ut rum längre men hade ett par tomma rum där evakuerade New Orleans-bor hade bott men som nu hade dragit vidare. Vi fick rena handdukar och lakan i receptionen och fick städa rummet själva. Men de hade ström och vi var glada att ha lyckats hitta rum i New Orleans.

Jag har varit tillbaka till New Orleans och fotograferat många gånger genom åren och det har varit påtagligt hur långsamt återuppbyggnaden har gått. Jag minns när vi var tillbaka inför ettårsdagen av katastrofen och mycket av staden såg ut som om det kunde ha varit dagarna efter orkanen. Minus vattnet. Och de hundratusentals människor som hade evakuerats till andra platser i landet (många hamnade i Houston och Atlanta) blev ofta kvar där i flera år. Ett år efter orkanen bodde det ungefär 200.000 människor i New Orleans jämfört med över 450.000 före katastrofen. Infrastrukturen var nästan obefintlig på många håll och den hjälp som de federala myndigheterna hade utlovat tog lång tid och var omgärdad av krånglig byråkrati. För de som hade blivit av med sina hus följde en lång kamp med försäkringsbolagen som menade att det inte var en naturkatastrof utan en “man-made disaster” eftersom det var den felaktiga konstruktionen av stadens skyddsvallar som orsakade översvämningen. 

I dag, 10 år senare, har stora delar av New Orleans återhämtat sig relativt bra och antalet turister förväntas i år för första gången att bli fler än innan Katrina (French Quarters som är det område flest turister besöker klarade sig egentligen helt och häller från översvämningar då det ligger på högre mark) Befolkningsmängden är dock fortfarande 18% lägre än innan orkanen, det är ungefär 80.000 färre människor nu. I några av de värst drabbade områdena, som till exempel Lower Ninth Ward (ett av de fattigaste områdena och nästan uteslutande afroamerikanskt) är ärren från katastrofen fortfarande synliga. Där har många av de över 4 000 förstörda husen i stadsdelen inte byggts upp igen och befolkningen har minskat med drygt 60%. New Orleans East är ett annat område som drabbades hårt, när jag var där för ett par veckor sedan såg jag många förstörda hus som fortfarande stod orörda. Jag var inne i ett hus där allt var som direkt efter stormen. Möbler låg huller om buller, det hängde fortfarande kläder i garderoben och i skafferiet stod rostiga konservburkar med bland annat kycklingsoppa.

Det finns även ljuspunkter i Lower Ninth Ward där skådespelaren Brad Pitt genom sin organisation Make it Right har byggt drygt 100 nya hus. De är arkitektritade och miljösmarta. De är färglada och ser väldigt futuristiska ut jämfört med de flesta andra hus i området. 

Men man ser också väldigt många tomma tomter med bara en farstutrappa av sten kvar som påminner om där stod ett hus fram till för tio år sedan.

Men historien om orkanen Katrina är så mycket mer än bara historien om en naturkatastrof, det är en historia om de amerikanska myndigheternas handfallenhet och också en historia om fattigdom i USA. De som inte hade evakuerat innan orkanen var de fattigaste och resurssvagaste som nu helt plötsligt hamnade på TV-skärmarna i de amerikanska medelklasshemmen. Det var ett chockartat uppvaknande för ett land där de 15 procent som lever under fattigdomsgränsen ofta varken syns eller hörs i det offentliga samtalet. 

—

I dag är det vernissage för min Utställning “New Orleans - Katrina 10 år” på Galleri Kontrast. Kl. 12-16.

 

Se mer bilder på min hemsida.

Hör mig berätta om orkanen via ett bildspel som gjordes två år efter orkanen av VG.

 

Vad för typ av stad är New Orleans?

 

 

På lördag är det tio år sedan orkanen Katrina skapade stor förödelse på den amerikanska Gulfkusten. Jag var där då och har varit tillbaka många gånger genom åren. Och nu ett par gånger de senaste veckorna och jag är djupt fascinerad av staden och dess invånare. Mina många besök har nu blivit till en fotoutställning på Galleri Kontrast på Hornsgatan i Stockholm. Den 29 augusti kl. 12-16 är det vernissage och du är varmt välkommen. 

Vad för typ av stad är det frågar reporter Marianne (som inte varit där tidigare) när vi kör in mot New Orleans. Jag kunde ju ha citerat vad jag själv skrev här på bloggen för ett par år sedan, att staden är “ett långfinger rakt upp i Mitt Romneys coporate America” men kanske bytt ut den tidigare republikanske presidentkandidaten mot Jeb Bush eller Donald Trump. Jag tycker dock New Orleans förtjänar ett något mer sofistikerat svar än så. Men orden tröt. Som de gör ibland trots att man vet svaret inne i sitt huvud. Vissa vetskaper är svåra att formulera i ord. En halv dag senare kommer ett par slumpmässiga konversationer med ett par olika New Orleanians att förklara den här stan och vilka som söker sig hit så mycket bättre: Mannen bredvid mig i hotellbaren är en high school-lärare med en Old Fashion framför sig och som ska på en Emergemcy Response-konferens arrangerad av Federal Emergency Management Agency - FEMA  (Det var för övrigt FEMA som fick massiv kritik för att ha misslyckats kapitalt med sitt jobb efter Katrina) dagen efter och som nu flirtar med den kvinnliga bartendern. Eller om det var tvärtom. Efter att hon berättat att hon är från Massachusetts så frågar han henne hur hon hamnat i New Orleans. Det visar sig att hon hade bestämt sig för att flytta men visste inte vart så hon gav sig ut på en fem månader lång roadtrip till 15 städer. “New Orleans vann” säger hon med ett skratt. Precis så. Precis den typen av människor bor i New Orleans. Bland annat. Men de flesta verkar skippa att besöka de 14 andra städerna innan. I bland får jag känslan att det finns många New Orleans-bor som egentligen var på tillfälligt besök men som bara blev kvar. Jag kan förstå dem.

Senare, under middagen, så vänder sig plötsligt en kvinna vid bordet bredvid oss och kommenterar min efterrätt (som jag fått på köpet och som jag egentligen inte vill ha). Hon äter samma och tycker att portionen var väldigt mycket för stor. Vilket jag höll med om. Vad hennes man tycker är oklart. I konversationen som följer kommer det fram att hon är från Brasilien och hennes man är amerikan. De gifte sig i slutet av 90-talet och hade bott en lång tid i Washington DC men sedan några år bor de i New Orleans. “Det är är den enda staden i USA som liknar mitt hemland” säger hon. “Folk är öppna och avslappnade och det är inget konstigt att bjuda hem folk man inte känner på lunch eller middag. Det händer hela tiden”. Det är sant att New Orleans är så väldigt olikt resten av USA. Jämfört med Skandinavien är ju visserligen hela USA ett stort Rio de Janeiro av öppenhet och spontanitet men vår nyfunna brasilianska vännina ser nog andra nyanser än vi gör. Och jag gillar beskrivningen av New Orleans som en bit Sydamerika i USA. Närmare glädjen. Närmare livet. Och för all del närmare döden också. Men det behöver nödvändigtvis inte vara dåligt. Och också jag har faktiskt blivit hembjuden på brunch till några New Orleanians jag inte kände och tackade, tillsammans med reporter Kim Riseth, mot mina instinkter ja. Och hade såklart väldigt trevligt (“Våga ett ja bland alla nej” som Ulf Lundell sjunger).

Den enorma kreativitet som finns i New Orleans är också fantastisk. I varenda liten hål i väggen-bar spelar musiker som om varje kväll vore den sista och som om musiken vore lika viktig som luften vi andas. Och det är den här. På Frenchman Street finns en konst-bazaar som har öppet på kvällarna där konstnärer säljer sina verk och i jämförelse så verkar konsten man kan  köpa på New Yorks-gator gjorda av talanglösa byråkrater som gått en påtvingad helgkurs i att teckna med kritor. Okej, kanske jag överdrev lite, men ni fattar nog vad jag vill ha sagt.

Och nere i Lower Ninth Ward, ett av de fattigaste kvarteren och ett av de områdena som drabbades värst av orkanen, är människor otroligt vänliga och tillmötesgående. Trots den börda de blivit valda att bära. Harry driver en liten boxningsklubb på tomten till sitt hus. Där i en boxningsring under bar himmel får han de unga pojkarna att hålla sig borta från alla de dåligheter som står till buds på gatorna i dessa fattiga, och många gånger farliga kvarter. Hans hus och en tidigare boxningsring blev förstörda av orkanen men är nu återuppbyggda. Jag var där en vecka tidigare och fotograferade och hade nu kommit tillbaka mer eller mindre oanmäld för att komplettera med lite videofilmande. Men boxningsringen stod tom och jag knackade på. Harry sa att träningen hade blivit inställd i sista stund men nu började han ringa runt för att se till att jag skulle få mitt videomaterial. En annan coach kunde egentligen inte komma över, han hade barn att passa och skulle snart till jobbet. Harrys fru hade tagit bilen så han gick runt och knackade dörr för att få tag på några av ungdomarna. Helt plötsligt kommer den andra cochen körandes med två boxare och Harry kommer gående med en lite kille som också tillhörde boxningsklubben. Och sen körde de ett oplanerat träningspass trots att de egentligen inte hade tid bara för att de ville hjälpa mig. Jag kände mig lite skyldig och såg till att tacka dem ordentligt. Många gånger. Och jag kände inte en enda negativ vibb från dem. Bara värme och hjälpsamhet. Och detta är något jag stött på många gånger under mina besök till New Orleans. Inte minst i de allra fattigaste kvarteren. 

Det är sant att det finns många fel och brister i New Orleans. Kriminalitet och våld är ett stort problem. Liksom korrupta politiker (förra borgmästaren sitter nu i fängelse) och en infrastruktur som minst sagt behöver uppdateras (vissa vägar är så ojämna att de knappt går att köra på) men de allra flesta av människorna i New Orleans är väldigt väldigt bra.

Det har verkligen varit ett privilegium att ha haft möjligheten att återvända så många gånger de senaste tio åren och förhoppningsvis så blir det många besök i framtiden också.

---

På mitt Instagram-konto kan du se fler bilder från New Orleans: @nilssontnyc

Jesu kors och Andra världskriget

 

Jag skrev ju här för ett tag sedan om en taxiförare från Tibet med en fascinerande historia och om den utdöende konsten att ta sig tid att lyssna på andra människor. Senare samma dag fick jag höra ännu en fascinerande berättelse av en gammal man i en bar i Fort Lauderdale. Kanske inte en lika rörande historia, men intressant icke desto mindre.

Han hade mor- och farföräldrar från fyra olika europeiska länder. Växte upp i Brooklyn och jobbade i yngre tonåren med att köra ut varor med häst och vagn. Hästen hittade tydligen tillbaka till stallet på Upper West Side av sig själv när arbetsdagen var slut.

Han var 16 år då han, som så många andra, förfalskade sina identitetspapper och gjorde sig två år äldre så han kunde bli militär. Och när USA var på väg att invadera Japan var han ombord på ett av krigsfartygen. De var bara några dagar från invasionen när alla soldater kallades upp på däck. Ett befäl läste upp en lista med en handfull namn. Min nyfunna vän berättar att hans namn var det första som lästes upp. De blev flugna tillbaka till USA medan skeppet fortsatte mot kriget i Japan.

Under grundutbildningen i USA hade några festsugna soldater övertalat de soldater som jobbade i garaget att låna ut en jeep så att de kunde köra till närmsta bar. Oturligt nog var det något slags bygge där de av någon anledning hade spänt en stålvajer över vägen med resultatet att ett par av de i den öppna jeepen blev halshuggna.

Nu skulle ansvar utkrävas av den eller de som olovligen lånat ut jeepen och de som hade flugits hem från krigsfartyget på väg mot Japan jobbade alla i fordonsgaraget. Min vän blev frikänd, han hade fått frågan men nekat dem jeepen. De hade lyckats övertalat någon annan.

Istället för Japan blev han och många andra soldater skickade till Chicago där det pågick en vild järnvägsstrejk. Arbetarna stoppade tågen för bättre löner och villkor. Stod på spåret och vägrade flytta på sig. Militärer kom och min ”vän” berättar att han använde gevärskolven och slog ledaren för de strejkande över munnen med den så att hans tänder flög ut. ”Vi var ju tvungna att få tågen att gå igen. De var fyllda av stål till krigsindustrin och om de inte kom fram så hotade det vår militära insats”.

Sedan blev han kommenderad till ett av  alla de fångläger i USA där tyska nazister fångade i Europa förvarades. Det här låg i Mississippi. Han blev något av en vän med en av fångarna. ”Han var trevlig men han var ju fienden så jag körde med honom. Bland annat beordrade jag honom att skura toaletterna med tandborste medan jag stod och såg på”. När kriget sedan var över och han blev frisläppt flinade han mig rakt i ansiktet och sa ”hoppas vi aldrig ses igen”".

Det började bli dags för mig att lämna baren i Fort Lauderdale men precis innan jag reste mig för att gå sa den gamle krigsveteranen till mig ”vet du vad det här är?” och höll fram det halssmycke  han bar. Det var en medaljong med en  liten mörk träbit i mitten. Nej svarade jag. Såklart. ”Det är en bit av det kors som Jesus dog på” sa han allvarligt, utan att för en sekund verka tvivla på det riktiga i det påståendet. Han förklarade vidare att smycket hade varit i hans familj sedan i början av det förra seklet. Var det hade varit de övriga ettusen niohundra åren framgick inte och det  kändes inte som att det var läge att nämna möjligheten att den lilla träbiten kanske inte var från Jesus kors.

Och vem vet, kanske hade han rätt.

Jag satte mig sedan i min hyrbil och körde rakt in i den vackra Florida-skymningen, återigen överbevisad att det gamla talesättet om att varje människa har en historia verkligen stämmer.

Det gäller bara att ta sig tid att lyssna.

Stormigt presidentval

Presidentvalet är över sedan en vecka.

En enorm känsla av lättnad men också en viss tomhet. Har ju levt med det i ungefär ett år nu.

Planen efter valet var ju som sagt att ligga på soffan och äta praliner några dagar (en metafor, som ni säkert förstår), med start fredag. Det fick skjutas på en dag då det var snöstorm i New York när vi skulle flyga hem dagen efter valet och flygplatserna där var stängda. Men inte något ont som inte har något gott med sig. Istället för hemfärd blev det en trevlig middag med Eirik och Ingvild på Ralph Laurens restaurang i Chicago (Ja, klädmärket, de har en väldigt bra restaurang där, den enda tills helt nyligen då de öppnade en även i Paris).

På temat att vända något negativt till positivt kommer jag helt osökt att tänka på när författaren Hjalmar Söderberg kom hem en tidig morgonen efter en natts festande och hans sinnessjuka ex-fru stod i trapphuset och väntade på honom ("som en vålnad från förr") och han sprang skrämd därifrån och tog sedan en av skärgårdsbåtarna från Nybrokajen och intog en fantastiskt trevlig frukost bestående av sill och snaps samtidigt som solen gick upp över skärgårdens kobbar och skär utanför fönsterena i båtens vackra matsal.

Oklart dock om man kan jämföra en snöstorm med en sinnessjuk ex-fru. Men varför inte. En trevlig middag var det i vilket fall som helst.

Att jag sedan var minuter från att missa flyget till New York morgonen efter på grund av lika massiva som oväntade bilköer ut från Chicago är en helt annan historia.

Det blev ju i och för sig inte så mycket lugn och ro på första "pralinätardagen" heller då de tyvärr påbörjade en totalrenovering av lägenheten ovanför mig just den dagen. Och det verkade som att den renoveringen inleddes med en dag av att slå sönder kakelgolven i kök, badrum och hall med en hammare. Det bullrade ganska mycket. Jag borde ju såklart ha följt Söderbergs exempel och gått till Aquavit och beställt en SOS. Det var mer drag i folk förr.

Jag har ju inte skrivit om stormen Sandy här på bloggen. Dels för att jag inte har haft tid och dels för att jag inte riktig var på bollen med den. För att nu direktöversätta det amerikanska uttrycket att "be on the ball". Men om man nu har en New York-blogg så känns det väl ändå som att Sandy bör omnämnas här. For the record liksom.

Vi var i den vackra lilla "norska staden" Decorah i Iowa och gjorde valreportage samtidigt som monsterorkanen Sandy var på väg mot New York och New Jersey. Tanken var att ägna veckan före valet åt vägmästarestaterna Iowa, Wisconsin och Ohio men det ändrades såklart. Tidigt tisdag morgon körde vi de tre timmarna till Minneapolis och tog en flight till Chicago där vi tog en annan flight till Allentown, Pennsylvania. En av få flygplatser i nordöstra USA som var öppen på tisdagen och faktiskt så var det bara två timmar att köra till Manhattan därifrån.

Väl hemma så hade ju stormen passerat och det var strömavbrott på halva Manhattan. Typiskt nog från just 39:e gatan, där jag ju bor, och söder ut. Så mitt hus hade varken el eller vatten vilket ju mer eller mindre gör det obeboeligt. Dessutom bor jag ju på 16:e våningen så lite småjobbigt att ta sig upp och ner. Men som tur var så fick jag inkvartera mig hos en snäll vän som bor norr om 39:e gatan och som hade både el, vatten och vin.

Jobbade sedan ett par dagar med efterspelet av stormen (den blev nedgraderad från orkan till storm precis innan den nådde land, men orsakade trots det enorma skador och bara orkanen Katrina har kostat mer pengar i USA:s historia). Bland annat fick jag se Brooklyn-tunneln fylld med vatten ända upp till taket. Ganska ovanlig syn minst sagt. Fick också se människor leta efter sina tillhörigheter i de över hundra hus som brunnit ned under stormens framfart ute i Breezy Point. Samma område som jag och reporter Eirik var och gjorde reportage i förra sommaren när orkanen Irene var på väg mot New York. Vi träffade flera som vägrade att lämna sina hus trots obligatorisk evakuering. Då gick det bra. Den här gången var det betydligt värre. Förutom de nedbrunna husen var många hus förstörda av vattenmassorna som dragit in över bostadsområdet som ligger på en avlång halvö på Long Islands södra sida där Atlanten möter New York. 

Och det var ju såklart inte bara vår planerade valbevakning som blev påverkad. Även president Obama och hans utmanare Mitt Romney ställde ju in valkampanjandet i två, tre dagar och Romney försvann nästan helt ur nyhetsbilden samtidigt som Obama fick agera som den president han är och leda landet i kristider. Ser bra ut på TV. Jag tror inte det avgjorde valet men det hjälpte definitivt inte Romney att behålla det momentum han trots allt hade skaffat sig efter Obamas fiaskoartade debattinsats i Denver en månad tidigare.

Sen drog jag och reporter Eirik Mosveen alltså till Ohio på söndagsmorgonen där vi, som jag skrev i förra blogginlägget, var på valmöten med både president Obama och Mitt Romney och sen tog vi sista flyget från Columbus till Chicago kvällen innan valet. Där mötte vi upp med resten av VG:s valteam: Anders Giæver (tidigare USA-korrespondent som jag var till sammans med i Chicago för fyra år sedan) samt Lars Joakim Skarvøy och Mathias Jørgensen från VGTV. Och i Boston, där ju Mitt Romney höll valvaka, var Kari Aarstad Aase och Harald Henden (väldigt bra lineup VG ställde upp med måste jag säga och fantastiskt att få jobba med dessa duktiga kollegor).

Stämningen bland väljarna i Chicago var ju inte riktigt lika entusiastisk som för fyra år sedan. Och hur skulle den kunna vara det. Då var Obama gud och luften var elektrisk på valnatten. Valvakan var då utomhus i Grant Park och det var ovanligt varmt för årstiden, säkert över 20 grader och det var folkfest på gatorna. Nu regnade det och var kallt och valvakan var innomhus (som tur var) i en stor och trist mässhall i södra Chicago (en erfaren kollega menade att arkitekturen hade Nordkoreanska influenser). Men det är klart att det blev bra stämning när valresultaten väl började komma in och när de sa på de stora TV-skärmarna att Obama vunnit Ohio och kort därefter att han vunnit hela presidentvalet så exploderade ju såklart salen av jubel och folk grät och skrek och visst fick jag gåshud. Det är ju inte rättvist att jämföra med 2008 men som Giæver skrev i VG, den här valsegern gör att segern för fyra år sedan får en annan betydelse. Att den blir ännu mer värd.

Och vilket privilegium det ändå är att få bevittna så stora världshändelser på nära håll. Verkligen.

Morgonen efter var vi ute i Altgeld Gardens, ett så kallat "project" i South Chicago med många fattiga invånare och hög kriminalitet, för att få reaktioner på valresultatet. Det var där Barack Obama jobbade på 80-talet med att försöka hjälpa dem som bor där. Det är tredje gången jag besöker det området och den här dagen var alla de vi pratade med mycket glada över Obamas valseger. 

Men nu lägger jag valbevakningen och orkanen bakom mig för den här gången och ser fram emot andra ämnen att göra reportage om.

Fast kan samtidigt inte låta bli att undra vem som kommer att vara president i USA om fyra år och tre månader.

Och undrar också hur nästa orkansäsong kommer att se ut.

Men nej, om man skulle gå upp och åka skridskor i Bryant Park kanske…

---

Bilderna ovan:

1. President Obama kommer ut på scenen i Chicago med sin familj för att hålla sitt segertal.

2. Stora delar av Manhattan hade strömavbrott i nära fem dagar efter Sandys framfart. Poilisen hade lagt ut röda bloss i gatukorsningarna för att minska risken för olyckor.

Bilderna nedan:

1. Till skillnad från husen i förgrunden så klarade sig Empire State Building från strömavbrottet trots att byggnaden ligger söder om 39:e gatan.

2. Brooklyn-Battery Tunnel fylldes med vatten. Här infarten på södra Manhattan.

3. Över hundra hus brann ner i Breezy Point. 

4. Många hus i Breezy Point förstördes av vind och vatten.

5. Seaside Heights, New Jersey.

6. Den "norska staden" Decorah i Iowa (kolla in bilens nummerskyllt).

7. Obama-anhängare på valvakan just efter att de fått reda på att han vunnit presidentvalet.

8. Altgeld Gardens: George (t.v.), som är före detta marinkårsoldat och basketspelare, röstade på Obama.

 

   

   

Val i alligatorland

Jag flög till Fort Myers, Florida i lördags (nedrersta bilden). Där gjorde vi under söndagen ett valreportage om den amerikanska husmarknaden innan vi körde över Alligator Alley till delstatens östkust. Och visst träffade vi på en alligator på vägen. Han verkade snäll om än något lömsk.

Nu i Boca Raton och inväntar kvällens presidentdebatt. Den tredje och sista. Kanske är presidentkandidaterna också snälla men lömska. Eller bara lömska möjligen.

Nu bara två veckor till presidentvalet. Spännande.

Lennon, Colorado och cowboybar

Var i Denver i veckan för den första presidentdebatten. Gick ju inte så bra för Obama. Men tror att det var en förutbestämd taktik som slog fel. Han skulle inte vara aggressiv för det gillar inte de viktiga oberoende väljarna i mitten. Men om han inte försvarar sig så verkar han ju svag och förvirrad. Kommer nog inte ske i nästa debatt.

Jag och reporter Eirik åkte också upp i Klippiga bergen. Det är spektakulärt vackert där och nu hade hösten börjat komma. Lövträden var dock i minoritet och bildade små gula utposter i barrskogen. Fint.

Tillbaka i New York på torsdagskvällen hamnade jag direkt på favoritstället Rodeo Bar. Countrymusik och livsfarliga margaritas. Kan det bli bättre?

I dag var jag nere i Soho där ett galleri ställer ut John Lennons konst med anledning av att han skulle ha fyllt 72 i dagarna. Där lärde jag mig att polisen 1969 stoppade en utställning i London med hans erotiska teckningar föreställandes honom och Yoko. Nu drygt 40 år senare var de inte lika chockerande. Dock både lite för dyra och stora för mig. Men det fanns många andra motiv också och de sålde även flera av hans handskrivna sångtexter som numrerade grafiska tryck. Valde länge mellan Working Class Hero och Watching the Wheels. Den förstnämda är kanske mer ikonsik, och också en favorit för mig, men till slut bestämde jag mig för Watching the Wheels. Det är något speciellt med den låten. Den mycket New York för mig och jag kan se framför mig hur han sitter där i Dakota och ger fan i musikindustrin och leker med sonen Sean i stället. 

700 dollar. Men va fan, den blir fin på väggen i sovrummet. Måste bara rama in den, för de ramade versionerna de sålde var alltför pråliga för min smak.

Lördagskväll i ensamhet nu. Hemma. Svaga fotsteg från grannen ovanpå. En polisbil tjuter avlägset. Ett flygplan surrar högt över Manhattan. Men tyst och lugnt trots allt. 

Man behöver det ibland.

 

Hektisk höst

Palm Springs, California

Cleveland, Ohio

Rio de Janeiro, Brazil

---

Ända sedan jag gjorde 16 jobb på en dag för Lokaltidningen i Stockholms norra förorter i mitten av 80-talet har jag jobbat mycket. Men under de sex veckor som gått sedan jag kom hem till New York efter sommarens Sverige-semester har det varit mer jobb än någonsin.

Wisconsin, Florida, North Carolina, Kalifornien, Arizona, Brasilien, Virginia, Ohio samt en del jobb i New York har jag hunnit med. Så mycket annat har jag inte hunnit med. Blogga till exempel. 

De flesta resor har haft med det kommande presidentvalet att göra. Utom Brasilien såklart. Jag var ute på Arizonas landsbygd och fotograferade när redaktionen ringde från Oslo och sa att prinsessan Ragnhild var död. Hon bodde ju sedan 50-talet i Rio de Janeiro så det var bara att kasta sig på första bästa plan fast svårt att hitta direktflighter från Arizona. Så det tog nära ett dygn från Phoenix via Chicago och Sao Paulo till Rio de Janeiro. 

Men jag klagar inte. Eller gör jag? Nej. Gillar att jobba mycket. Men det är klart, i bland behöver man ju lite andrum. Det har jag fått nu. Har varit hemma de senaste fyra dagarna. Det är rekord för höstterminen hittills. Och blir nog ett par dagar till innan nästa resa. Så försöker att hitta mig själv igen. För det kan man tappa om det blir för intensivt. Man behöver göra ingenting ibland. Fast jag är dålig på det. 

---

Bloggen ja, det ska erkännas att bloggtempot inte är lika frekvent som de första åren. Men den är fortfarande viktig för mig och ambitionen är att blogga oftare. Tack till er som trots allt har fortsatt att följa den. Det ska också erkännas att sedan jag gick med i Facebook för ett och ett halvt år sedan så har det som brukade vara "kortare inlägg" här på bloggen hamnat där istället för här, så bli gärna vän med mig på FB om du vill. Men som sagt bloggen lever vidare och målet är att kvalitetsnivån ska vara högre här än på FB. Såklart. 6 oktober fyller ju för övrigt bloggen fem år. Bara en sån sak!

Och så finns jag ju på twitter: @TNilssonNYC

Om än något sporadiskt.

Republikaner och orkaner

Gustav - Louisiana 2008

Isaac - Florida 2012

---

Jag har precis kommit till Tampa i Florida där Republikanernas politiska konvent skulle ha startat på måndagen. En orkan vid namn Isaac ville annat. Den är på väg upp längs med Floridas västkust och arrangörerna har bestämt sig för att ställa in första dagen av konventet.

Precis samma sak hände förra presidentvalet för fyra år sedan. Orkanen Gustav var på väg mot New Orleans och trots att republikanerans konvent var ända uppe i St Paul, Minnesota och långt ifrån orkanens framfart så ställde man in första dagen. Partiet beräknade att det inte vore bra med politiska tal samtidigt som folk i New Orleans var i fara. Och kanske speciellt för att det var just New Orleans som ju president Bush misslyckats kapitalt med att se till att hjälp kom fram i tid till efter orkanen Katrina tre år tidigare. På grund av orkanen Gustav ställde Bush in sin resa till konventet i Minnesota (där han skulle ha hållit tal) vilket passade bra för republikanerna eftersom han inte var speciellt populär någonstans i USA i slutet av sin presidentperiod och presidentkanditaten John McCain var nog väldigt glad över att slippa honom.

Jag hade flugit upp till Minneapolis/St Paul på söndagen, nyss hemkommen från demokraternas konvent i Denver. Jag hade hämtat ut min ackreditering och sedan ätit middag med några kollegor på en trevlig Thai-restaurang i downtown Minneapolis. Reporter Anders Giæver skulle flyga upp på måndagsmorgonen men mitt i natten ringde sedan telefonen och det var redaktionen i Oslo. Flyg till Houston, möt upp Anders och kör mot New Orleans var beskedet.

Jag köpte med mig tre tomma bensindunkar (det första som säljs slut på bensinstationerna i orkanområden innan de stänger) och tog första morgonflighten till Houston. Träffade Anders där och hämtade ut en Land Rover på Hertz. Fyllde dunkarna och band fast dem på taket (gjorde misstaget att ha bensindunkar inne i bilen under orkanen Katrina och i värmen som var så blev bensinångorna till slut outhärdliga) och köpte även bränsle till oss i form av granola bars och vatten.

Orkanen träffade sen inte direkt på New Orleans utan strax väster om staden. Det var kraftiga vindar och regn i sidled med välta träd och kraftledningar huller om buller samt ganska mycket översvämningar men långt ifrån lika dramatiskt som under Katrina. Dramatiken låg sedan i att hitta någonstans att sova. Motellen var antigen stängda eller fulla. Till slut lyckades vi få låna en tom lägenhet i Baton Rouge. Inga möbler alls så vi sov på golvet med jacka som täcke och tröja som kudde. Det gick det med.

Morgonen efter trodde vi väl att vi skulle flyga tillbaka till Minneapolis men John McCains utnämning ett par dagar tidigare av Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat hade ju väckt uppmärksamhet så tidningen ville att vi skulle dra till hennes hemstad Wasilla i Alaska i stället. Och så blev det men det är en helt annan historia som jag får ta en annan gång.

Fyra år går så fort. Så mycket hinder hända. Förändras. Och så lite.

Nu får vi se vad som händer den här veckan. Kanske är vi på väg mot New Orleans med bensindunkar på taket snart.

Det tar aldrig slut

Ännu har en galning med vapen tagit liv, skadat människor och själv blivit dödad. Den här gången vid Empire State Building i New York, bara några kvarter från där jag bor.

Så länge den politiska viljan att ändra vapenlagarna inte finns så kommer detta vansinne bara att fortsätta. Och även fast jag skulle tro att en hel del politiker nog skulle vilja strama upp vapenlagarna så skulle det vara politiskt självmord med tanke på den makt vapenlobbyn har i Washington DC.

Jag är alltså tillbaka i New York efter semestern i Sverige. En fantastisk sommar med mycket kul med familj och vänner. Kom hem i söndags och det blev en rivstart med jobbresa redan på tisdag morgon till Wisconsin. Kom hem igår morse och satt hela dagen och halva natten och redigerade video och bilder. Kom i säng vid halv tre och väcktes på morgonen av reporter Anne Stine Sæther som varit korrespondent för VG över sommaren. Skjutning vid Empire State Building var beskedet och jag kastade på mig kläderna och småsprang dit. Frukosten uppskjuten till i morgon.

Efter en del dividerande med New Yorks ofta väldigt argsinta poliser lyckades jag ta mig till en plats väldigt nära själva brottsplatsen utan att passera någon avspärrning. I hörnan av 33:e gatan och Femte Avenyn stod jag och till höger alldeles utanför Empire State Building ett femtiotal meter bort låg förövaren död under ett vitt tygskynke. Sen när de ska flytta honom ser jag att han har en grå kostym på sig. Kostymbyxorna nerhasade. Av läkare antagligen. Han har vita kalsonger och hans händer är blodiga.

Runt hörnan på 33:e gatan ligger en annan man under ett vitt skynke. Det är en före detta kollega till mannen som som ligger på Femte Avenyn och som sköt ihjäl honom. Gärningsmannen hade fått sparken ett år tidigare. En hand sticker ut från under skynket. Ett liv som tog slut där ett par timmar tidigare för att en galning hade en pistol. Och nio stycken skadade.

Detta får mig att minnas en annan skjutning i Empire State Building. Det var i februari 1997 och jag hade precis flyttat till New York. Samma dag skulle de komma och installera telefon i min lägenhet (detta var före mobiltelefonernas tid i USA som var sena med det). En man hade börjat skjuta uppe på observation deck och dödat en 27-årig dansk rockartist samt skadat flera andra.

Aftonbladets dåvarande New York-korrespondent Leif Åke Josefsson försökte få tag på mig den eftermiddagen men jag hade ingen telefon eller TV ännu så jag satt ovetande i min lägenhet. På kvällen kom han och knackade på dörren (han bodde två kvarter från mig) och jag fick i uppdrag att morgonen efter hyra en bil och åka ut till en villa i en välbeställd förort där en svensk tjej jobbade som au-pair. Hon kände dansken och jag vill minnas att hon hade varit med under skjutningen. Hon sa först att hon ville ställa upp på intervju men bad mig komma tillbaka lite senare när hon jobbat klart. Då hade hon dock ångrat sig och sa nej.

Även idag var det visst strul med komunikationerna. Min iPhone gick sönder tidigare i veckan, igår fick jag en ny och i den hade jag inga telefonnummer lagrade. Heller ingen twitter app eller e-mail konto installerat. Jobbig känsla under en nyhetshändelse som denna. Var tvungen att ringa via växeln i Oslo för att få tag på Anne Stine och sedan var det strömavbrott i VG:s lägenhet så varken TV eller Internet fungerade och hon fick ruscha över till mig för att skriva artikeln.

Vad det här med strulande teknik har med historien att göra vet jag inte riktigt. Men ändå konstigt att det hände vid båda Empire State Building-skjutningarna. Med 15-års mellanrum.

..å andra sidan så strular ju tekniken ganska ofta.

---

Bilden ovan: Han som hämtade kropparna.

Nedan:

Bild 1: Den döda gärningsmannen hämtas.

Bild 2: Kollegan som sköts till döds.

   

En man med stil...

..har gått ur tiden.

Jag är i Sverige på semester sedan en vecka. Fint att vara här.

Ser ännu en massaker i USA på nyheterna. Inte långt ifrån Columbine. Där jag var efter den massakern. Våren 1999. Och Virginia Tech sen. Det tar aldrig slut men vapenanhängarna säger att av respekt till de anhöriga bör man inte debattera vapenlagarna just nu. Man kan ju också göra det motsatta argumentet.

Men dagens blogg kommer inte att handla om det eller Sverige. Jag hänger mig kvar i New Orleans. Denna fantastiska stad och idé.

När jag var där och jobbade precis innan semestern så kom nyheten om att en lokal musikprofil hade dött. Han hette Lionel Batiste, eller Uncle Batiste som han ofta kallades, och han har förekommit ett par gånger tidigare här på bloggen. Men då under namnet Mr. Cool. Jag har aldrig förr eller senare sett en man med mera stil. Han dök upp på musikklubbar jag besökte på Frenchman Street. Sjöng en låt eller två med bandet som spelade just då och dansade med några av damerna innan han gick vidare till nästa ställe. Jag visste inte hans namn bara att han var oklanderligt klädd och hade den tuffaste rösten jag någonsin hört. Han skulle till Sverige snart sa han när jag träffade honom andra gången och nu i efterhand har jag förstått att han var väldigt involverade i den årliga  jazz festivalen i norska Molde. Han var också med i TV-serien Treme där han spelade sig själv.

Han hade 11 barn, två ex-fruar och en garderob av knivskarpa kostymer, skjortor, hattar och skor (han skrev datum för inköpet på undersidan av skorna).

Vi var alltså i New Orleans när han dog, 80 år gammal, den 8 juli men kunde tyvärr inte stanna kvar för att delta i begravningsfestligheterna. Jo, jag skriver festligheterna för om det finns någon stad på jorden som vet hur man firar en begravning så är det i New Orleans. Det är parader och konserter, fest och musik. En hyllning till livet som levts.

Och som han själv hade sagt om sin begravning till sin dotter ”Inga mörka färger och inga tårar”. Underbart!

Firandet har nu pågått i veckor och han skulle ha begravts igår fredag men ett oväder satte stopp för det. Kyrkogården var översvämmad och begravningen sköts upp till måndag. Uncle Batiste ville väl bara att festen inte skulle ta slut riktigt ännu kan man förmoda.

Frågan som infinner sig är, finns det egentligen någon enda vettig anledning att inte bo i New Orleans?

---

Blogg om mitt första möte med Batiste.

Blogg om mitt andra möte med honom.

New York Times-artikel om firandet efter hans död.

Lokaltidningen The Times-Picayune skriver om gårdagens uppskjutna begravning. (se en underbar bild i bildgalleriet av en musiker i full paraduniform som rullar sig i en vattenpöl).

Bilden nedan: Hyllning till Batiste, dagen efter han dog, på en av barerna på Frenchman Street.

Deep South

Jag och reporter Eirik är på en sista resa till innan vi båda tar semester. Mississippi och Louisiana. På torsdag flyger jag till Sverige. Känns bra med ett besök i den djupaste amerikanska södern innan resan till det gamla landet. Kontrasten kunde inte ha varit större mellan de klara nordiska ljusa sommarkvällarna i Stockholm och de varma mörka voodoonätterna i New Orleans men båda bär på sin unika skönhet och sitt unika mysterium.

---

Jackson, Mississippi:

Sitter på hotellbarens lilla uteservering med en öl. Kvällen är nära. Ett godståg rullar långsamt och gnisslande över den lilla viadukt som går över huvudgatan alldeles intill hotellet. Verkar vara kol som fraktas. Hotellet vi bor på byggdes på 30-talet. Det var nära att rivas för tio år sedan men nu är det nyrenoverat och har i alla fall lyckas ge lite mer liv till ett ganska öde Downtown-område. Bourgeois Jeweler och Cohen Brothers är två av flera nedlagda butiker på andra sidan gatan. Lott Furniture kämpar dock vidare verkar det som. Värmen hänger tung och tiden går liksom godståget långsammare här nere. Någon enstaka bil passerar då och då. En ung kille ett par bord bort röker cigarr. Han börjar prata med en tjej som äter middag i ensamhet. En äldre man kommer ut från hotellets entré. Han har en T-shirt med Gammelsmurfen på och orden Big Papa. Lite senare på kvällen kommer två unga svarta killar ridandes på varsin häst på trottoaren. Jag frågar lite förvånat vad som händer. Det är en ”Black Rodeo” i stan berättar de innan de rider vidare.

---

New Orleans, Louisiana:

Att köra bron över Lake Pontchartrain och komma in mot New Orleans en sen fredagseftermiddag i ett stilla sommarregn, inte mycket slår det. Inte ens bilköerna kan förta den känslan. Nere i Dowtnown är gatorna fulla av människor. Det visar sig att Essence Music Festival är den här helgen. Med uppträdande av, bland många andra, Mary J Blige och Aretha Franklin. På gatorna många svarta damer i tighta klänningar. Vackra och stolta även alla de med många extra kilon. Deras attityd utstrålar självsäkerhet och ”här är jag, take it or leave it”. Det är underbart att se. Och New Orleans upphör aldrig att fascinera och inspirera med sin blandning av kvalitet och skräp, av galenskap och genialitet och kanske framför allt av all bra mat och musik. Staden är ett enda sort livsbejakande. Kliv in på en av de små barerna med livemusik borta på Frenchman Street och dina eventuella bekymmer eller grubblerier framstår omedelbart som ofattbart obetydliga. Vad mer kan man begära av en stad?

Åskan mullrar utanför. Ett tropiskt skyfall smattrar mot hus och gator. Folk tar skydd. Men sen är det över och kvällen kan fortsätta. Och livet. Det är en nåd, trots allt.

Scener vid en pool

Jag kom tillbaka till New York i går kväll efter nio dagars jobb i Los Angeles.

Varmt här. Mycket varmare än i Kalifornien. Men alltid skönt att komma hem.

Hann med lite shopping mellan jobben i LA. Ett par cowboy boots inhandlades på Boot Star på Sunset Boulevard liksom tre cowboyskjortor. Två T-shirts köpte jag på Amoeba Music. En med Cramps-tryck och den andra med Gun Club. Två amerikanska favoritband. Hann också med en vända i en Kenneth Cole-butik, ett favoritmärke, där diverse fynd gjordes. Inte ofta jag shoppar och ännu mer sällan jag skriver om shopping men kände mig osedvanligt nöjd med dessa inköp så kände mig manad att dela med mig av detta. Så om ni ser en cowboy på Mosebacke om ett par veckor så vet ni vem det är.

Firade för övrigt midsommarafton på en sushirestaurang i West Hollywood. Det fungerade det med.

Här är liten betraktelse från LA, som ofta, har jag äntligen kommit till insikt om, är en orättvist baktalad stad:

När eftermiddag närmar sig kväll blandas karaktärer från livets olika håll och kanter vid den lilla hotellpoolen. Utanför ett av rummen med access direkt till poolområdet sitter fyra tjejer och två killar. Den ena killen i bar överkropp och med tatueringar absolut överallt. Inklusive ansiktet. Två av tjejerna i superkorta jeansshorts. En i tight vit klänning. Höga klackar. Stora bröst. Han med tatueringarna låtsas att han ska kasta en av tjejerna in poolen. Hon ger ifrån sig ett skrattande skrik och tror för några sekunder att han verkligen ska göra det. Dom ÄR Los Angeles. Kanske har de spelat in en porrfilm eller kanske en rockvideo. Eller kanske de bara är vänner på semester. Stämningen är god.

Några meter därifrån, vid ett av de runda borden i mörkbrunt trä, sitter tre äldre judiska herrar. Två av dem med varsin liten kippah på huvudet och den tredje i mer ortodox stil med svart kostym, hatt och långt vitt skägg. På bordet står en flaska Johnnie Walker Red Label. Och i tre plastglas framför dem glittrar solnedgången vackert i whiskyn. De samtalar lågmält. Stämningen är återhållsamt uppsluppen.

I poolens blå vatten badar en europeisk barnfamilj. Pappan leker med den unga sonen. Kastar upp honom i luften så att han landar med ett stort plask. Mamman tvekar innan hon sänker sig ner i vattnet. Inte varmt nog verkar det som. Tonårsdöttrarna kommer senare. Snart ska de gå och äta middag tillsammans. Stämningen är avslappnad.

Kanske räcker det med den lilla scenen vid mitt hotell för att beskriva den här galna idén till stad som dom kallar Los Angeles.

Kanske behöver jag inte nämna den brokiga skaran av karaktärer som kväll efter kväll möter upp i baren på Rainbow Bar & Grill eller galningarna nere vid Venice Beach, turisterna på Hollywood Boulevard eller att precis varenda servitris, servitör och bartender är skådespelare. Eller att kostymerna delar Downtown med de som har förlorat allt och lever i kartonger och tält på trottoarerna. Eller den enorma lyxen i Beverly Hills.

Kanske behöver jag inte nämna de fantastiska solnedgångarna, de oändligt många motorvägarna som ringlar genom staden från alla vädersträck eller alla biltvättar med snygga retro-skyltar eller alla enormt höga och väldigt vackra palmer som står på rad lite här och var.

Kanske behöver jag inte det.

Skönhet och tragik i Arizona

Första gången jag var i Arizona var 1990. Det var den tredje amerikanska staten jag besökte. På samma resa hade jag innan varit i New York och Kalifornien. Men den sistnämda egentligen bara några förvirrade timmar på flygplatsen när jag inte hitta mina kompisar och var tvungen att ta en Greyhoundbuss till Arizona där jag skulle se vännen Tony Larsson tävla i Jet Ski-VM i Lake Havasu. Har ju skrivit om den incidenten tidigare här.

Jag har blandade känslor för Arizona. Det är helt klart en av USA:s vackraste delstater. Inte minst för att spektakulära Grand Canyon ligger där men det finns mycket annat väldigt fint också. Vapenkulturen och främlingsfientligheten är dock sidor som är mindre tilltalande. Men för att inte generalisera alltför mycket så vill jag ju säga att det finns ju såklart bra människor där också och ett besök rekommenderas absolut.

Från mitten av april till början av maj i år var jag och reporter Eirik Mosveen i Arizona vid tre olika tillfällen. Lite ovanligt ändå. Trots allt en fem timmars flygning från New York. Innan det var jag där tre gånger de senaste två åren. Då var det skjutningen av kongressledamoten Giffords och hennes supportrar av en galning med förvirrade politiska motiv samt ett par resor då vi gjorde reportage om den illegala invandringen. En av dessa resor inkluderade ett besök till bårhuset där många illegala invandrare hamnar efter den farliga vandringen över gränsen till Mexiko genom stekhet öken. Den är gången var det dock ”norska nyheter”. Förstasidesnyheter. Inte så ofta man gör det här borta. Men tragiska historier även denna gång.

Första resan i april var för en osanolik story om en norrman och hans mamma som var på väg från Los Angeles till Chicago men fick problem med bilen i höjd med Winslow, Arizona. En liten byhåla mest känd för att ha förekommit i Eagels-låten Take it easy:

”Well I’m standing on a corner
In Winslow, Arizona
And such a fine sight to see
It’s a girl, my lord
In a flatbed Ford
Slowin’ down to take a look at me”

De var tvugna att byta till en hyrbil där men ingen tog det ”easy” när John Kristoffer Larsgard och hans mamma Liv den 24 september förra året råkade svänga fel på en enkelriktad gata, och inte vilken gata som helst utan klassiska Route 66, i den normalt folktomma staden där det nu var mer folk än vanligt i rörelse. Den årliga musikfestivalen ”Standing on the corner” pågick. Uppkallad efter just den nämnda Eagles-låten. Folk försökte påkalla deras uppmärksamhet på att de körde åt fel håll. Några blev upprörda. Larsgard försökte vända bilen och råkade backa upp på trottoarkanten där han nästan träffade några människor med bilen (vittnen menar att han gjorde det med mening).

Han körde därifrån och stannade ett par kvarter bort. Upprörda människor omringade bilen. En av dem slår Larsgard, som fortfarande sitter i bilen, rakt i ansiktet och knäcker hans näsben. Han får då panik och gör en snabb u-sväng för att ta sig därifrån, han kör då över en kvinnas stortå. En annan kvinna träffas inte av bilen men får en del skrubbsår på ben och arm när hon kastar sig åt sidan. Larsgard stannar bilen fem kvarter därifrån, fortfarande tillsammans med sin mamma. Blodet rinner i ansiktet och de ringer till polisen. Det har även de som kände sig hotade gjort och när polisen kommer så arresterar de Larsgard och mamman. Hon släpps senare samma dag men Larsgard har suttit i häkte sedan dess och när vi var tillbaka i Arizona för andra gången fick han sitt straff i domstolen (se video här). Sju och ett halvt år i fängelse för "aggravated assault". Vi streamade för övrigt det live på VGNett från min iPhone.

Visst, Larsgard har haft en förmåga att hamna i  olika ”situationer” tidigare i livet där polisen varit inblandad, men han är inte dömd för någonting. Och visst finns det två versioner av vad som skedde den där dagen i Winslow. Men frågan är om sju och ett halvt års fängelse är ett adekvat straff för vad som hände. Det är inte jag mannen att bedöma men att döma av reaktionerna på våra artiklar så verkar väldigt många tycka att det inte är det. Speciellt inte Larsgard själv såklart när vi träffade honom i häktet morgonen efter. Se video här.

Vi var de första som skrev om detta och historien fick ett massivt genomslag i Norge. Första videon vi gjorde, där polisens video av arresteringen också är med, har över 500.000 träffar på VGTV och nyheten var på VGs förstasida fyra dagar i rad. Amerikanska turister i Norge tipsade Arizonas största tidning, Arizona Republic, om storyn och de intervjuade oss och använde mina bilder. Vi blev även intervjuade av en TV-station i Phoenix som gjorde ett långt inslag om detta. Och nu har det dykt upp flera hemsidor som stödjer Larsgard samt en som stödjer dem i Winslow.

Tredje resan i år var när den norska simstjärnan Alexander Dale Oen, världsmästre och guldmedalj-hopp inför OS i sommar, så tragiskt dog på sitt hotellrum i Flagstaff efter tre veckors träningsläger där. Han var bara 26 år. Jag blev väckt halv sju på morgonen den 1 maj. Kastade mig på första bästa flight till Phoenix tillsammans med Eirik. Landade vid 12:30. Ska ta minst tre timmar att köra till Flagstaff. Vi kom dit exakt klockan tre. Precis då började presskonferensen hos Sheriffen där norska simlandslagets förbundskapten samt deras läkare var. Tog några snabba bilder i början och sände hem dem, fortfarande sittandes på första rad i presskonferensrummet, till tidningen med bara minuter till deadline. Bilden, som inte var något speciellt egentligen men som ju hade ett stort nyhetsvärde, var på två sidor dagen efter i tidningen (nyheten gick såklart på många fler sidor än så). Efter presskonferensen gjorde vi den här mycket känslosamma videointervjun.

Som paradox till dessa tragiska saker vi bevakade i Arizona så var naturen vi såg under bilturerna fram och tillbaka till och från Winslow, Holbrook (där Larsgård satt i häkte) och Flagstaff från Phoenix fullständigt bedövande vackra. Oändliga ökenlandskap med kaktusar och monumentala bergskedjor som blev till tallskog och skidorter när vi kom längre norrut.

Som sagt, ett besök rekommenderas. Trots allt.

---

Bild 1. Eirik Mosven intervjuar Larsgard.

Bild 2. Det var här Larsgard och hans mamma stod parkerade när han blev slagen.

Bild 3. Navajo County Jail i Holbrook där Larsgard suttit sedan september 2011.

Bild 4. Larsgard i domstolen för att få sitt straff.

Bild 5. Presskonferens dagen efter Alexander Dale Oen dog.

Bild 6. Jet Ski VM i Lake Havasu. Stopp i tävlingarna p.g.a åskväder.

Bild 7. Jet Ski VM - Jeff Jacobs var den största stjärnan när jag var där 1990.

   

  

Nashville

Nyss hemkommen från Tennessee. Efter Memphis drog vi till Nashville. Countrymusikens huvudstad. Och mycket annan bra musik också. Har varit där flera gånger tidigare och passade också denna gång på att besöka Broadway där det är fullt av barer som har livemusik hela dagarna och kvällarna. De flesta banden är väldigt bra och såg den här gången ett par riktigt bra rockabillyband, ett som spelade bluegrass och såklart flera bra countryband.

Jag och reporter Eirik hamnade också på en av de bästa barbecue-restaurangerna vi någonsin varit på. Jack’s Bar-B-Que på Broadway rekommendras starkt. Och låt dig inte skrämmas av den spartanska inredningen (sista bilden nedan).

Jag bestämde mig dessutom för att bejaka min inre cowboy och köpte boots och en cowboyskjorta (hatt får vänta). Får se om det funkar lika bra i New York…

   

Hus för en kung

Jag är i Tennessee och jobbar med republikanernas primärval. Det är ju den så kallade Super Tuesday idag då det är val i tio olika delstater. När vi var i Memphis häromdagen passade vi såklart på att besöka Elvis Presleys hem Graceland som ju nu är ett museum. Det var fjärde gången jag besökte det. Att kliva in i huset är en fantastiskt tidsresa till hur modern lyx såg ut på 70-talet och man kan nästan se Elvis framför sig i köket fixandes en macka med bananer, sylt och jordnötssmör mitt i natten eller jammandes med kompisarna i djungelrummet (bilden ovan).

Jag har för övrigt en kompis, vi kan kalla honom Per på 38.e gatan, som helst skulle vilja att hela hans lägenhet såg ut som djungelrummet. Ja, varför inte egentligen? Man ser inte tillräckligt många djungelrum nuförtiden. Andra coola detaljer i huset är heltäckningsmatta på väggar, psykadeliskt tyg i taket och tre TV-apparater bredvid varandra.

Ett hus som anstår en kung helt enkelt.